Spader Ess Årsbästa Listan 2017

Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.

Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.

Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.

Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.

Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.



Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)

Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.

Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.

Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.


Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.


Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.

 

Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.    

Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.

Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.


Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.

  Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.


En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.  

Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.

Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.

Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.

Recension : The Midnigt Ghost Train - Cypress Ave.

Äntligen dags för ett helt nytt albumet från våra Kansasbröder i The Midnight Ghost Train.Och som start på den här recensionen, skulle jag vilja citera. "Toto, jag tror att vi inte är i Kansas längre", eftersom blytunga ångmotorn som vi känner som TMGT, har gjort en spårväxling och åkt ner i ett kaninhål till en helt annan plats.Och vilken vacker plats det är. Det mäktiga ångdrivna, inget nonsens, gritty full head on power rock och roll är fortfarande kvar, men det har blivit mer skiktat och blir därmed mer intressant. För att göra detta kort, bandet har lyckats gå från bra till fantastiskt, helt enkelt. 

Deras nya album, Cypress Ave. är en helt ny, och mångfacetterad, ljudbild från ett band som gått från vad jag tyckte var riktigt bra, till ett band som jag ser närma sig perfektion. Jag tyckte att låten "The Little Sparrow" på deras förra album, Cold Was The Ground, var en spännande utflykt från deras vanliga tunggung. Vilket gör att jag blir mäktigt imponerad att man vågar sig ut ännu längre på denna gren och utforskar helt andra soniska landskap. Episkt och modigt.Allt detta ger plattan en otrolig variation. Man närmar sig livet själv på något vis. För om det är något jag har lärt mig under livet, är det att det i början kan kännas väldigt svart och vitt, men när man varit med en stund så ser man att livet har en mer varierad palett. Och det är vad jag hör i TMGTs nya album. Mångfald, liv, reflektion och möjlighet att växa, precis som mänskligheten.Stora ord. Ja, jag erkänner, men jag har alltid sagt att det finns kraft i musik, och det är vad jag känner när jag lyssnar på plattan.Vi är vana vid ett mer solitt och genomgående hårdare sound från TMGT, men här får vi även en andra dimensioner (utan att förlora den ursprungliga kraften) där även en mer lågmäld energi får plats. Ett band i förvandling som vågar experimentera.  

Om man bryter ned det hela till att bara lyssna på alla separata komponenter, som bas, trummor, gitarrer och sång, så vore det i sig ganska enkelt att säga att det här är ett bra album. Allt är i sig  mästerligt. Men när man  lyssnar på hela shebangen sammanhållet så vill jag nog påstå att det här albumet är ett mästerverk. Lägg därtill den sköna bluesiga, kraftfulla grundplattan som allt vilar på, till den mästerligt melankoliska tonen. Det spänner från riktigt ösigt, som i öppningen "Tonight" till milt och sprött som "I Cant let You Go". Även en mellanlandning till Hip-Hopens ursprung under 70-talet i "The Boogie Down" som skulle kunna ha ingått i soundtracket till den underbara Netflixserien The Get Down. Till och med en aning jazzsvingande Tom Waits vibbar. 

Men för att göra ännu ett filmcitat: Grabbar, ni hade mig redan vid "Red Eyed Junkie Queen", första singeln. 

The Midnight Ghost Train, har i mina ögon fått till en fullpottare. Jag har en pågående lista med sånger, favoritlåtar att ta med till en öde ö, och det är inte så ofta jag lägger till ett helt album till den listan, men jag tror nog att jag gör det i detta fallet. Och med en promobild som den ovan, ja då känner jag att ett fyrtal inte räcker till, utan jag får smyga fram det extra esset ur rockärmen. Betyget blir med andra ord 5/5 starka Ess. Ett måste!

Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Alla!!
Skivbolag: Napalm Records
Release: 28:e Juli 2017

For More Info Visit:
Facebook
http://themidnightghosttrain.com/

Band Members:

Steve Moss - Guitar / Vocals
Brandon Burghart - Drums
Mike Boyne - Bass 

Dagens Musiktips : The Midnight Ghost Train - Red Eyed Junkie Queen

Ett av favoritbanden, The Midnight Ghost Train släppte härförleden en video med första låten, "Red Eyed Junkie Queen" från kommande plattan Cypress Ave. Och det låter mer än lovande. En otrolig låt, och ser man till videoklippet och scenerna från studion, så kan man ana en hel del överraskningar. Fast det blir en kamp att ge sig till tåls till den 28:e Juli då plattan släpps.



Hemsida
Facebook

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Intervju med The Midnight Ghost Train.

Häromdagen så hade jag en recension på nya favoriterna The Midnight Ghost Train och deras senaste album, Cod Was The Ground. Efteråt blev det en del mailväxling med sångaren Steve Moss, vilket resulterade i följande intervju.








Hi Steve, I'm really honored to be able to do this interview with you, especially as your latest album really knocked me out.
Earlier you mentioned that the whole album was made in one Live take, all at the same time. Is that how you normally work?

Yea we enjoy recording that way. Our last album BUFFALO was also recorded like that, to analog tape as well. It's just a lot more fun and captures our bands live feel a lot better. We enjoy a challenge.

My absolute favorite tune on the album is “Little Sparrow”, As I interprets the lyrics beyond its Edith Piaf references, it deals with the dualism of music. On one hand how you love it and on the other hand that it’s a grueling and demanding mistress and when looking at your tour schedule one can only guess the toll it takes.
I’m also very impressed with how you recorded that song as more or less an instant improvisation. Especially when it comes to churn out lyrics on the spot. Is writing lyrics hard or easy work for you normally?

Yea that song was written while it was being recorded, on the spot an actual full improv. We came up with the idea to do a jazzy number about an hour before we recorded and we just hit record and let it flow. First take we kept. Lyric wise for that song it was pretty easy, cause the subject I talk about in it (as you said) hits very close to home for me, so for that one in particular it was very easy. I had been listening to Edith Piaf a lot lately which sparked the idea to say padem padem in it. I think it all worked out real good. A lot of the lyrics I write are improved, so I'm used to just letting whatever is in my head just go. When we try out songs live before we record them they will have different lyrics every night. I very rarely write down lyrics. I just let it go each night and whatever hits I keep. Like I said we enjoy a challenge.

I cant leave The Little Sparrow, as it’s haunting and suggestive groove just mesmerizes me, I could even see it’s “Rock-Noir” feeling as something I would like to hear more of. and things that popped up in my head directly was images of the movie Sin City and the old computer game Max Payne. Where did the inspiration to this type of song come from?

Jazz music. I'm a HUGE fan of old jazz and blues and I like to incorporate those elements as much as possible. The original idea for that track was an acoustic song we wrote. But I just wasn't sold on doing it, as it was just very much a typical song. Before we recorded it I decided let's do something completely different. So the bass player played a simple jazz bass line, the drummer came in on a cool beat, we hit record and then I came in. It was cool cause neither the producer, or the band, or me knew what I was going to do. When I finished I asked the producer and the band if I should try it again, and they said "absolutely not, keep the first take".

One last thing around The Little Sparrow, It’s certainly out of the framework of the rest of the album, and For me at least, I find things like that a little extra interesting when it is done so well. Could we expect more songs in the future that goes outside your normal frame? 


Absolutely, we are always changing things around. This album is way different than our last one, the next album will be even more different and so on. We don't like doing the same thing over and over. So yes, you can expect more things like this and more completely different stuff on future albums.

How do you normally work when you write songs?


We write them live on stage. That just forces us to think of something good on the spot cause you have no choice to screw up. Then we will talk about what we did after the show rework what we didn't like and the next night fix it up. The songs change so much over the course of a tour. We really like to take the crowds reception into mind when we are writing.

The music, especially on your new album are quite heavy and fast paced mostly, but you still manage to root yourself in a very soulful blues groove. Is that something that just comes out that way, or is something that you are consciously working on?

Both. Blues and Jazz is pretty much the only kind of music I listen to. My influences come from the old greats in those genres. So I try to incorporate them in everything I do, and also it's just the type of music I understand and know how to play. I don't understand metal, or heavy stoner rock or whatever you call it. I understand how to play the blues, and just make it fast and heavy sounding.

I haven’t had the pleasure to see you guys live (yet), but from what I’m seeing and hearing, it seems like you guys incarnates the lyrics from Clutch song “Earth Rocker”
Do it live on stage, or don't do it at all.
Is being on stage where you like it best? From what you said about the recording of “Cold was the ground” it seems like you try to bring the live element to the studio too.

Absolutely, it's all about the stage for us. We give 1000% on stage every night. No matter where we are or how many people are there we will always play and perform at the highest caliber we can. What's the point if you can't put on an amazing live show.

As a blogger friend of mine pointed out earlier (Christer Magister), You guys seem to have a knack for fields, The artwork of the album Buffalo, and now with the video to BC Trucker, is there a hidden corn field fetish.:-)
No not really. It's just we live in Kansas and it's very very country. With lots and lots of fields. That's just where we are from.

You are a hard working band, who made it so far in DIY manner, now when you are on a label, do you see any differences? 

I guess we will see. The new record is coming out soon, so hopefully being with the new label will help a lot more with album sales and promotion. Were ready to take the next step forward in furthering this band.

Where do you see the band going from here?

"It's a long way to the top if you wanna rock and roll". We're not slowing down, were gonna keep fighting every step of the way, and pushing things as hard as possible. We want everyone to know our music.

You have made extensive touring, both in America and Europe, what is the main differences playing in the US and Europe?

Oh man there's a lot of differences, some good, some bad. But i'd have to say the biggest difference is that promoters work a lot harder out here with getting the word out for the shows.

You are just about to embark on yet another European stretch to support the new album, unfortunately no Swedish dates this time, but I hope to see you here soon. Then you start an American tour right away. Don’t you ever get tired, or are you aiming on to pick up the touring mantle from Motörhead?:-)


Of Course we get tired, but we aren't slowing down. We will be on tour in Europe three times this year. We will do four USA tours, and a South American tour. There is a lot of work needing to be done, and we aren't afraid of hard work. So we will keep at it full force.

And here I will close for today, and just give a big thanx for this interview and may the roads lead you to wherever you want to go. At least one thing is sure, I will have your latest album on high rotation for myself, and I´m looking forward to anything new from you guys.

Recension : The Midnight Ghost Train - Cold Was The Ground

The Midnight Ghost Train släpper sitt tredje studioalbum Cold Was The Ground. Ett album som är som en smocka i vintermörkret. Med sin högoktaniga, nedstämda och bluesiga Stoner vräker dom fram på dammiga vägar.
Dundrande trummor och mullrande bas tillsammans med riffsäker gitarr lägger en blytung grund där  Steve Moss röst får rocka loss. En röst som kanske inte borde vara en favorit hos mig, men trots att den låter som om man körde ett mindre grustag i en cementblandare, så fullkomligt smälter jag.

Musiken landar i ett landskap mellan Kyuss och Clutch, utan att för den skull förlora sin egen identitet och särprägel. Framför allt är det varm och organisk rock.

Även om skivan i sig rullar på i ett galet gungande, så är min favoritlåt den stillsamma och mångbottnade "The Little Sparrow". Dels en hyllning till Edith Piaf (Den lilla sparven) och hennes örhänge "Padam Padam". Men även ett ode till musikens dualitet, både dess tjusning och förbannelse. Helt underbar. Dels har den en hypnotisk basslinga och en skön jazzshuffle trumma, men framför allt så viskas sången fram på en lite typisk Noir-deckar maner.

Är du dessutom som jag, novis på bandet, så är det ju extra gott att veta att man hittar deras bakkatalog på Spotify. Sett från det jag hittat om och med bandet verkar det dessutom vara en hårt jobbande trio med en stor dos humor och självdistans och sånt gillas ju lite extra.

Cold Was The Ground bara växer och växer för varje lyssning. "The Little Sparrow" riskerar att hamna på min lilla lista över favoritlåtar genom tiderna. Det i sig räcker till ett bra betyg. Sedan har vi ett coolt band med ett hårt namn, för att inte tala om titeln på skivan och det ursnygga omslaget. Vilken combo. En lätt fyra!
Släpps den 27:e Februari på Napalm Records.

Mer om bandet:
www.themidnightghosttrain.com
www.facebook.com/themidnightghosttrain