Den uppmärksamme läsaren kan ana att jag under senaste tiden snöat in en hel del på det lilla
Holländska bolaget D.H.U. Records musik.
Vilket gör att nu när bolaget släpper en sampler över musik man har på sin label, både sånt som redan är ute och sådant som komma skall, så är det kanske inte så mycket som är rena nyheter. En hel del av banden har figurerat flitigt här på Spader Ess.
Men vad gör väl det, då mixen är sjukt bra och gratis för nedladdning. Det är en hel del band på listan som jag ser fram mot att höra mer av.
Men ett varningens ord, det är rent beroendeframkallande musik i innehållet.
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Youngblood Supercult. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Youngblood Supercult. Visa alla inlägg
onsdag 17 januari 2018
onsdag 27 december 2017
Spader Ess Årsbästa Listan 2017
Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.
Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.
Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.
Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.
Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.
Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.
Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna. Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
måndag 25 september 2017
DIY labels - DHU Records
Ok, first of all, bare with me and my English, but as a courtesy to some of my victims I try to translate some articles for all to read, and maybe get a little less confusing translation than from Google translate.Who knows it might be something for the future, if public demand is high?
Now to the main topic of the day, DIY:
In the wake of the music industry's changes, that I suppose originated in the musical digitization, one can say that it has caused both good and bad things. For example I guess we all have to realize that the era of the super-groups are gone or at least going, and the major labels monopoly like reign is over more or less (read this as the rock scene). Times when a small band needed the backup and promotion channels from the labels to get on to the few platforms that existed.
And nowadays, it demands more from a band. Not just do you have to deliver great music to reach out, as the channels are so diversified, you have to promote yourself more. But at the same time all this grants opportunities for more driven bands to reach a larger audience on their own.
Another phenomenon that also appears in the backwash of all this, is all the smaller DIY companies that I think are driven more of the love for music, than pure profit hunger. It feels a bit like the late 70s punk wave, but for a wider repertoire and in some newer clothes.
One of these labels that
has gotten a lot on my radar lately is the Dutch label D.H.U Records,
who have proved to be a really good guide to wonderful music for me, through its
beautiful vinyl releases. I Haven't had the
opportunity to buy everything I wanted, which is a nag when it comes to limited editions I guess. :-) But I still enjoy the music as most of their releases usually land just in my comfort zone.
And the fact that they are based in Europe is also a plus, as it is possible to buy records from them, as an individual without sacrificing your firstborn due to shipping costs, as it usually is lower than the albums own price. Witch is usally the other way around when looking at similar labels that are US-based.
So I got in contact with Robert Black, the owner of D.H.U to fire off some questions.
First of all I want to thank you for taking your time with me and my questions.
I don't know that much about DHU, more than you are located in Holland and that you seem to have a real good nose for great music and beautiful vinyl releases. Could you give a short story about DHU, and what your main goals are?
"Thank you for the kind words! I started DHU Records after disbanding a few musical projects to focus on the rising heavy underground scene. So much great music has come forth and the goal is to help out as many as possible, be it with either advice or actual tangible product, limited edition vinyl in this case. Welcome to Dark Hedonistic Union Records."
Running an independent record label is often not the most lucrative or rewarding of jobs – what inspired you to do so? And is this a business that you can survive on, or do you see it more as a calling or a hobby?
"At the moment it's not something to survive on, much like most bands in this scene, you need that daytime job to support it. It is rewarding in the sense that you get to be a part of records of bands you truly dig. Plus being part of the whole art process and thinking up some grand vinyl editions is totally worth it!"
Are you a record label in the traditional meaning, like you sign bands and handle all the recording stuff? Or are you more of a collaborator that makes Vinyl's for bands.
"I would if I could if there was more time and money, but DHU Records is more of a collaborator that has vinyl produced for bands. Other than that I'd like to help out in any way possible."
Many traditional labels seem to be in jeopardy nowadays because of the changes in the industry. Is that an issue for you as a small label, or do you see it as an enabler for the smaller labels?
"I don't really see a problem. I mean there is a reason it's called underground music. It's not for everybody and that's the attraction, for me at least. The pulse of music is to be found there. No compromise and everything on it's own terms rather than a bunch of rules and bullshit tactics that have nothing to do with music in the first place"
Which leads us in to next question, today it seem more important with collaboration between indie-labels more than before, is it so for you as well?
"Yeah sure, helping each other out and supporting one another is the coolest thing about it all!
It's a cohesive effort based on honesty and output rather than money hungry fat cats wanting this or that or nothing at all. It is a business but having fun is way more important to me."
How do you see the future of the music industry? In a world where more and more artists are remaining independent and recording on their own, what place do you think record labels will have in the music scene?
"I have no idea to tell you the truth. Some bands feel like they need to be represented, others do very well on their own, DHU Records supports both big time."
How do you find the bands that you release? Do they contact you, or do you actively seek out bands that you find and like?
"A little bit of both I guess. Sometimes a band will contact DHU Records and I'll listen and go ape shit of how good it is, or not haha. But mostly I seek them out and see if they want to join the family and release some killer wax."
What is Your most successful band/release so far?
"I'd have to say Youngblood Supercult High Plains and the Old Blood Self titled, both were sold out fairly quick."
What's the biggest obstacles for a small label in your mind?
"Time and money."
Are you involved in the touring schemes of your artists? Or it's just focused on the releases?
"Not really, DHU Records is more focused on the releases, like I said, if it was my daytime job and could be a part of it that would rock!"
Hartelijk dank aan Robert en D.H.U
This shout-out is of course not only directed at D.H.U, but to everyone who feels that they fit in to this. Not just those who release records, because there are so many fans in today's music world who, in my mind, do an incredible job. If nothing else, I get the feeling that anyone, who wants to, have the opportunity to try and add what you can in this new sonic landscape. For heavens sake, even I have this blog.
Feels like it's opportunity to dig a bit extra around this phenomenon later on, because there's a plethora of inspirational make it yourself spirit in the air. Regardless of what Gene Simmons says, but then, driven as he is, he's a product of the old school labels.
More Info on D.H.U:D.H.U
Facebook
Now to the main topic of the day, DIY:
In the wake of the music industry's changes, that I suppose originated in the musical digitization, one can say that it has caused both good and bad things. For example I guess we all have to realize that the era of the super-groups are gone or at least going, and the major labels monopoly like reign is over more or less (read this as the rock scene). Times when a small band needed the backup and promotion channels from the labels to get on to the few platforms that existed.
And nowadays, it demands more from a band. Not just do you have to deliver great music to reach out, as the channels are so diversified, you have to promote yourself more. But at the same time all this grants opportunities for more driven bands to reach a larger audience on their own.
Another phenomenon that also appears in the backwash of all this, is all the smaller DIY companies that I think are driven more of the love for music, than pure profit hunger. It feels a bit like the late 70s punk wave, but for a wider repertoire and in some newer clothes.
One of these labels that
has gotten a lot on my radar lately is the Dutch label D.H.U Records,
who have proved to be a really good guide to wonderful music for me, through its
beautiful vinyl releases. I Haven't had the
opportunity to buy everything I wanted, which is a nag when it comes to limited editions I guess. :-) But I still enjoy the music as most of their releases usually land just in my comfort zone.And the fact that they are based in Europe is also a plus, as it is possible to buy records from them, as an individual without sacrificing your firstborn due to shipping costs, as it usually is lower than the albums own price. Witch is usally the other way around when looking at similar labels that are US-based.
So I got in contact with Robert Black, the owner of D.H.U to fire off some questions.
First of all I want to thank you for taking your time with me and my questions.
I don't know that much about DHU, more than you are located in Holland and that you seem to have a real good nose for great music and beautiful vinyl releases. Could you give a short story about DHU, and what your main goals are?
"Thank you for the kind words! I started DHU Records after disbanding a few musical projects to focus on the rising heavy underground scene. So much great music has come forth and the goal is to help out as many as possible, be it with either advice or actual tangible product, limited edition vinyl in this case. Welcome to Dark Hedonistic Union Records."
Running an independent record label is often not the most lucrative or rewarding of jobs – what inspired you to do so? And is this a business that you can survive on, or do you see it more as a calling or a hobby?
"At the moment it's not something to survive on, much like most bands in this scene, you need that daytime job to support it. It is rewarding in the sense that you get to be a part of records of bands you truly dig. Plus being part of the whole art process and thinking up some grand vinyl editions is totally worth it!"
Are you a record label in the traditional meaning, like you sign bands and handle all the recording stuff? Or are you more of a collaborator that makes Vinyl's for bands.
"I would if I could if there was more time and money, but DHU Records is more of a collaborator that has vinyl produced for bands. Other than that I'd like to help out in any way possible."
Many traditional labels seem to be in jeopardy nowadays because of the changes in the industry. Is that an issue for you as a small label, or do you see it as an enabler for the smaller labels?
"I don't really see a problem. I mean there is a reason it's called underground music. It's not for everybody and that's the attraction, for me at least. The pulse of music is to be found there. No compromise and everything on it's own terms rather than a bunch of rules and bullshit tactics that have nothing to do with music in the first place"
Which leads us in to next question, today it seem more important with collaboration between indie-labels more than before, is it so for you as well?
"Yeah sure, helping each other out and supporting one another is the coolest thing about it all!
It's a cohesive effort based on honesty and output rather than money hungry fat cats wanting this or that or nothing at all. It is a business but having fun is way more important to me."
How do you see the future of the music industry? In a world where more and more artists are remaining independent and recording on their own, what place do you think record labels will have in the music scene?
"I have no idea to tell you the truth. Some bands feel like they need to be represented, others do very well on their own, DHU Records supports both big time."
How do you find the bands that you release? Do they contact you, or do you actively seek out bands that you find and like?
"A little bit of both I guess. Sometimes a band will contact DHU Records and I'll listen and go ape shit of how good it is, or not haha. But mostly I seek them out and see if they want to join the family and release some killer wax."
What is Your most successful band/release so far?
"I'd have to say Youngblood Supercult High Plains and the Old Blood Self titled, both were sold out fairly quick."
What's the biggest obstacles for a small label in your mind?
"Time and money."
Are you involved in the touring schemes of your artists? Or it's just focused on the releases?
"Not really, DHU Records is more focused on the releases, like I said, if it was my daytime job and could be a part of it that would rock!"
Hartelijk dank aan Robert en D.H.U
This shout-out is of course not only directed at D.H.U, but to everyone who feels that they fit in to this. Not just those who release records, because there are so many fans in today's music world who, in my mind, do an incredible job. If nothing else, I get the feeling that anyone, who wants to, have the opportunity to try and add what you can in this new sonic landscape. For heavens sake, even I have this blog.
Feels like it's opportunity to dig a bit extra around this phenomenon later on, because there's a plethora of inspirational make it yourself spirit in the air. Regardless of what Gene Simmons says, but then, driven as he is, he's a product of the old school labels.
More Info on D.H.U:D.H.U
torsdag 14 september 2017
Recension : Youngblood Supercult - The Great American Death Rattle
Denna gången är det Amerikanska Youngblood Supercult som med sin tredje platta The Great American Death Rattle, landat helt rätt, om inte annat hos mig. Vilket i ärlighetens namn räcker långt, i alla fall för mig. :-)
Men, det här är alldeles för bra för att sitta och hålla på för sig själv. Detta är musik som man vill dela med andra.
Skivan har funnits ute digitalt och som CD en stund, men är nu på gång för vinylsläpp.
Det är ingen idé att gå som katten runt het gröt, det här är jättebra. Absolut något som kommer att synas på årsbästalistor. Bandet har trots den tunga Black Sabbath inspirerade retro-doomen ett drömskt och aningen svävande, psykedeliskt sound, som till mångt och mycket kan tillskrivas sångaren David Merill och gitarristen Baily Smith snygga melodier. Skivan har en förmåga att låta både gammal och ny på samma gång. Plattan börjar ganska lugnt och svävande bluesigt, men sen drar den på ganska rejält utan att någonsin kännas stressad.
Så hur skall vi sammanfatta det här då? Varmt, drömlikt, melodiskt, till ett fuzzat och Bluesigt 70-tals rockande med all tyngd och riffande som man kan önska.Det blir 4 urstarka Ess, och med en övertygelse om att detta är en kärleks affär som kommer att stå sig länge.
Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Burning Messiah och Wormwood
Skivbolag: DHU Records/The Company
Release: 13:e Juni 2017
youngbloodsupercult.com
Band Members:
Bailey Smith--guitar
Weston Alford--drums
Brad Morris--bass
David Merrill--vocals
Weston Alford--drums
Brad Morris--bass
David Merrill--vocals
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
