Recension : Grusom - II

Den här recensionen kommer tyvärr lite sent i tiden, då den var en av skivorna jag hade planerat att lyssna in mig på under semestern, men då jag blev av med telefonen så föll den planen. Men nog om det, nu till recensionen.

Danska Grusom är tillbaka med uppföljaren till sin briljanta debut, denna gång med den finurliga titeln II.

Mycket är sig likt sedan debuten. Den orgeldrivna suggestiva undergångsbluesen, svänget och Nicolajs känslosamma och stämningsfulla sång.
Så i princip så kan man läsa recensionen från debutplattan, för allt som står där gäller fortfarande.

Men det finns även lite nya inslag. Produktionen och ljudbilden är mer snygg och polerad, utan att därför skada känslan. Låtarna aningen mer hit-vänliga, utan att bli mesiga. Det är lite mer tryck i gitarrerna och orgel. Allt till det bättre med andra ord.


Jag vet inte riktigt vad det är med mig när det kommer till Danska? Även om jag knappt fattar ett jota (vilket inte Danskarna heller gör om man skall tro denna sketch), så har jag ända sedan Gasolin dagarna gillat att höra språket. Så låten "Vågn Op" gör det lite extra kul.
Det är med andra ord riktigt bra den här gången med. Och även om debuten hade nyhetens behag med sig, så kan jag inte annat än ge denna platta full pott, då jag tycker att den är aningen bättre överlag.

Album Rating: 5/5

Favourite Tracks: Vågn Op och Beoynd This Land
Label: Unsigned
Release:  31 August, 2018
For More Info Visit:

https://www.facebook.com/grusomband/

In Swenglish:
Unfortunately, this review is a bit late, as it was one of the albums that I had planned to listen to during my vacation, but when I my phone stolen, that plan fell trough. But enough about that, now on to the review.
Danish Grusom is back with the sequel to their brilliant debut, this time with the fancy title II.
Much are the same since the debut. The organ-driven suggestive doomsday blues, the groove and Nicolaj's emotional and moody singing.So basically, you can read the review from the debut album, because everything in that still applies.
But there are also some new features. The production and sound image are more stylish and polished, without therefore damaging the feeling. The songs have a more hit quality, without being silly. There is more pressure in the guitars and organ. All to the better so to speak.

I do not really know what it's with me when it comes to Danish? Even though I hardly understand anything (which neither the Danes do if you believe this sketch), I have always liked to hear the language sung ever since the Gasolin days. So the song "Vågn Op (Wake Up)" makes it a little extra fun.In other words, it's really good this time as well. And even if the debut had the pleasure of the novelty, I can only give the new album a full pot, because I think it's a bit better overall.

Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09

Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.

Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender. 

Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang.  Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.

 Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.

Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.

Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.

Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.

Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)

Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....

Spader Ess Tänker Högt om Danskjävlar. :-)

Ernst Hugo, den gamle hedersknyffeln, må ha myntat frasen "Danskjävlar". Men i den rockande värld, där svenska band är bäst i världen får frasen en extra mening. Nämligen att det finns något i grannlandet som ligger där och lurar under ytan, pyser och pockar. Och då tänker jag inte på Lars Ulrich.

Danmark, vårt underbart kaotiska och smått anarkistiska grannland har nämligen ett par band band (enligt mig) som haft chansen att kvala in på världstoppen.
Först ut, ett band har somnat in utan att göra några större intryck på världen, utanför Skandinavien, nämligen Gasolin! Ett fantastiskt band, som förtjänat mer, men för mig varit ett soundtrack of my youth stundtals.





Det andra bandet, i mina ögon (öron) är Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen. Dom damp ner som en satanisk frisk fläkt från di danske och ledde mig in på en djävulskt skön stig.







Sedan har vi dom som både har hållit på längst och också gjort det bäst.  
D-A-D, eller Disneayland After Dark som jag alltid kommer att kalla dem. (lite som hur jag och världen i övrigt bryr oss om namnet Ghost B.C).
Ett band som lyckats med att hålla en integritet och kvalitet under många långa år. Jäklar vad dom öser. Både på platta och live. För att inte tala om Stigs underbara 2 strängade basar. Dom är ju värda en artikel i sig bara dom.





Givetvis finns det mer bra danskt (Nej! inte Aqua!), men det här är dom som betytt lite sådär extra för mig.

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.