Recension : Supralunar - Ghosts

Supralunars andra platta, Ghosts, har funnits ute en stund på Spotify, men kommer nu i morgon i fysiskt format.

Att grabbarna i bandet har ett öra för bra musik är en underdrift, det finns en salig blandning av lån från tidigare storheter, men man lånar med finess och lyckas väva in de små diamanterna i sitt eget Supralunar DNA.

Allt från det inledande Ozzy osande riffet till de svängiga Beatles melodierna och mer därtill. Nya plattan tar återigen sin avstamp i 70-talet, men det som på förra plattan var mer renodlat partyglammande har här fått en lite hårdare och mörkare ton. Man har fört in lite svärta i mixen som i mina öron bara är av godo. Utan att för den skull tappa sin radiovänlighet, för det är tidlös Rock som skulle kunna hamna högt på radiolistor om det nu fanns någon rättvisa i den mediala världen.


Förutom alla svängiga låtar innehåller skivan även en rejäl powerballad, "My Epiphany", som framförs som duett tillsammans med Noelle LeBlanc. Suverän sång och ett rent otroligt gitarrsolo.

Jag kan inte annat än att, precis som debuten A New Hope, ge denna platta en stabil 4:a.
Ghosts cementerar Supralunar som ett stabilt band som fortsätter leverera både svängiga låtar och ett skönt "swagger", och nu med lite extra skuggor i hörnen. 

Album Rating: 4/5
Favourite Tracks: All The Angels & Ghosts

Label: BMP Records

Release: February 1, 2019

For More Info Visit:

https://www.facebook.com/supralunar/
http://www.supralunar.com/
Spotify

Tracks:
1     Life     4:17
2     Ghosts     5:02
3     All The Angels     4:17
4     Superfast Train     3:13
5     My Epiphany     5:27
6     Be Gone (Ghosts II)     4:00
7     No More Days     3:57
8     To The Lions     4:03
9     For the Greater Good of Rock' Roll     3:39
10   Hades' Reign (Ghosts III)     6:09

In Swenglish:
Supralunar's second album, Ghosts, has been out there for a while on Spotify, but comes in physical format tomorrow.
The fact that the guys in the band have an ear for good music is an understatement, there is a blissful mix of loans from previous giants, but they borrows with finesse and manages to weave these small diamonds into their own Supralunar DNA.
Everything from the initial Ozzy riff on the first song to the swinging of Beatles melodies and more to it. The new album once again takes of from the 70s, but whast on the previous album was more purely party glam, has here received a slightly harder and darker tone. They have brought in some darkness to the mix, which in my ears is only of good. Without losing their radio friendliness, because this is timeless Rock that could end up on radio lists anywhere if there was any justice in the media world.
In addition to all the swinging songs, the album also includes a grand power ballad, "My Epiphany", which is performed as duet together with Noelle LeBlanc. Great song and a truly incredible guitar solo.
I can't do anything else, just as with the debut A New Hope, give this album a stable 4 in rating. Ghosts cement Supralunar as a stable band that continues to deliver both swinging songs and a nice "swagger", and now with some extra shadows in the corners.

Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09

Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.

Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender. 

Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang.  Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.

 Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.

Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.

Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.

Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.

Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)

Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....

Recension - Blackfinger (featuring Eric Wagner)

Blackfinger (featuring Eric Wagner) har släppt sin självbetitlade debut.
 Har man dessutom en "featuring" med i samband med bandnamnet så flaggar det ju för att det är något speciellt. Och visst är det det det.
Eric Wagner besitter en inte helt okänd stämma inom metal/doomscenen (ex. Trouble), och Blackfinger får väl ses som lite av hans kärleksbaby, då han tydligen jobbat på låtarna i ganska många år, innan han satte samman bandet för att nu till slut sätta spåren på pränt.

Elva låtar in alles. En förhållandevis lugn platta, inget dubbeltrampande i kvadrat här, utan istället tyngd och mycket riffande. Musiken ligger väl lite mer mot den mer lättsmälta sidan av doommetallen. Inte helt olikt Black Sabbath, särskilt med Erics röst. Även om han nu har ett aningen större omfång än vad Ozzy brukar visa upp. Mycket effektivt och kompetent gitarrspel uppbackat av en rytmsektion som verkligen kan leverera åska när så behövs. Wagners röst fungerar otroligt bra i sammanhanget och jag är extra svag för hans mer lågmälda stämma, när han närmar sig en Peter Steele känsla.

Skivan börjar starkt med "I Am Jon" och sedan bara fortsätter det. Jag skulle inte vilja säga att skivan innehåller några riktiga upptempo-låtar, för även när det ångar på som värst, så går det i ganska maklig takt. Dock bjuds vi på lite lugnare ballader, och även finstämt fiolspelande i "As Long As I’m With You". En variationsrik skiva med många fasader som är väldigt snyggt uppbyggd.

Mitt samlade känslomässiga intryck av skivan är melankoli, vilket borde kunna slå an våra nordiska sinneslag. Jag tycker hittills att 2014 bjudit på ett par riktigt bra alster, och detta är inget undantag. En skiva som platsar i vilken samling som helst. Det blir fyra starka Ess av fem från min sida. Skivan finns på Spotify, så det är bara att ta ut den på en åktur.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: I Am Jon, Why God och As Long As I’m With You
Skivbolag: The Church Within Records
Release: 30 Januari 2014






Bandet består av följande lirare:
Eric Wagner - vocals
Rico Bianchi - guitar
Doug Hakes - guitar
Willie Max - bass
Larry Piatz - drums

Tracklist:
I Am Jon
Yellowood
Why God
On Tuesday Morning
As Long As I’m With You
Here Comes The Rain
Keep Fallin’ Down
My Many Colored Days
For One More Day
All The Leaves Are Brown
Til Death Do Us Part

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify

Support The Bands You Like!!

Önskelistan - Tårttopping a la Rock n Roll

Visst, man brukar dekorera sina bröllopstårtor med figurer, det vet vi, men Janine Peeps ökar på den möjligheten genom att göra tårtfigurer med kända rockstjärnor, vilket ökar scoopet för tårtätare .
Så även om jag numer väldigt sällan själv äter tårta, så har jag ju min roll som folkbildare och promotare av allt som är Rock N' Roll, så därför vill jag dela med mig av detta. Och vem kan motstå dessa små sköningar?

Fler figurer efter hoppet!
Skulle man dessutom vilja ha något mer personligt, så kan man slanga över en bild på sig själv och få en mer personlig figur gjord. Coolt!

Tack till Cherrybombed  som gav mig tipset.

Spader Ess Nostalgitrippar - Dio

lånad från mycket talangfulle Deathfeniks

Ännu ett nedslag i nostalgiträsket. Denna gång tar vi oss en titt på en av rockens största röster i miniförpackning, Ronnie James Dio.

Mitt första möte med Dio var antingen som frontman i Rainbow eller Black Sabbath. Vilket band som jag hörde honom först med, är lite osäkert, det var ett tag sedan och jag gillar dem lika mycket.

En sak kan man dock snabbt konstatera när det kommer till Dio och hans olika engagemang i kultband, han har en förmåga att sticka ut och höja ett band.
Som Rainbow, ett band som även om det sällan var dåligt och innehöll en och annan legendar på annat håll, så har var dom aldrig så bra som under Dio åren.
Även när det kommer till Black Sabbath så kan jag inte ducka för att hur mycket jag än gillar originaluppsättningen (egentligen går det inte att jämföra) med Ozzy på sång, så håller jag Dio-versionen av Black Sabbath för snäppet vassare i viss mån. Originalet  har en helt annan charm och det faktum att man mer eller mindre definierade en helt egen genre (och vilken genre sedan!) , men Dio-plattorna har ett helt annat mörker, hårdhet och kvalitet.
Det är inte förrän Dio kommer med i gruppen som man verkligen lever upp till sitt mörka rykte. För hårdrar man Ozzy åren, så handlar texterna ofta om mörker, men sett utifrån, medan jag upplever Dio tiden som ett mer omfamnande av mörkret. Dessutom var det en lagom, men nödvändig förändring för att sångarbytet skulle fungera i ett så pass tongivande band.
Säga vad man vill om Sharon Osbourne, det var ett genidrag från hennes sida när hon föreslog Ronnie som ersättare till Ozzy.

Som jag sade innan, det är helt enkelt lite oklart tidsmässigt vilken del av Dio jag först upptäckte. Dock har jag mer tydliga minnen av när jag upptäckte Dio under sin egen flagg.
Det var i en skivaffär i Västervik, på våren 1983. Holy Diver skivan hade precis landat i butiken och man hade inte ens hunnit ställa ut skivan i butiken. Killen bakom disken satte precis på skivans titelspår medan jag och Polarn "Klacke", stod och bläddrade i backarna. Redan vid introt till "Holy Diver" var det kört. När sedan låten i sig pumpade igång var det bara att fort springa fram till disken och fråga vad fasiken är det här som hörs i högtalarna. Behöver jag säga att det var ett impulsköp som man aldrig ångrat den dagen?
Ännu en liten anekdot runt denna skivan. Det var inte bara "Klacke" och jag som blev slagna av blixten när vi hörde plattan. En annan polare "PeKå" blev svårt biten av musiken första gången han hörde den. Dock gick det över fort när han såg omslaget. Även om han alltid försökte förneka sin ganska religiösa uppfostran, så brukade det skina igenom när han såg skivomslag av denna typen (vilket måste ha varit en svår tid för en metallskalle under denna tidsera). Efter det var skivan helt enkelt skit. :-)

Även om det tidigare materialet som herr Dio var med på, verkligen hittade hem hos mig, och att jag faktiskt gillar det mesta han har gjort, så kan jag trots det inte kalla mig någon fanatiker. Viss från första Rainbow plattan, vidare till Black Sabbath och genom Dio åren fram till Lock Up the Wolves, så köpte jag alla plattor. Dock blev den sista skivan jag köpt av Dio just Lock Up The Wolves (som jag har i en snygg promoutgåva). Därefter har jag mest sporadiskt följt honom, men ser honom ändå som en av dom stora.

När det kommer till skivor som är ett måste med Ronnie James Dio bakom micken, förutom ovan nämnda Holy Diver, så skulle jag vilja säga alla egentligen.
Men måste man krympa ner scopet lite så är dessa oumbärliga för mig (även om jag numer saknar en del av dem i skivsamlingen (skulle aldrig sålt vinylerna (hur många gånger skall jag tjata om detta)).

Första plattan med Rainbow. Det må ha varit Richie Blackmooores skötebarn, men det var Dio som satte prägeln. Låtlistan på denna plattan är skrämmande bra och här cementerade man verkligen symbiosen mellan rockmusik och Fantasy, som jag antar man har Dio att tacka för till mångt och mycket. Det enda jag skulle vilja ha annorlunda är i så fall omslaget. För även om uppföljande skivan Rising inte är fullt lika stark musikaliskt så har den ett av rockvärldens mest klassiska omslag, skapat av den fantastiske Ken Kelly. Men det har kanske inte mer med Dio att göra än just kopplingen till Fantasy.

Sedan har vi ju även  skivorna tillsammans med Black Sabbath. Ofrånkomligt, om än lite fantasilöst, men det är inte mitt fel att man lyckades skapa två så mörka och hårda klassiker och till det ett lika episkt live-album. Skyll inte på mig!


Båda plattorna är helt fenomenala, helt enkelt. Med en helt annan råhet och brutalitet än de tidigare alstren, även om man givetvis har Tonys feta och mörka riff i botten. Helt enkelt en värdig fortsättning på ett lysande band. Dessutom så kommer Dio med en ny vinkling textmässigt som även den, gör att bandet tar en naturlig glidning åt ett lite annorlunda uttryck. Och Liven sammanfattar allt på ett underbart sätt.

Sedan kommer vi till slutklämmen, den sista plattan som Dio var med på innan sin allt för tidiga död, Heaven & Hell : The Devil You Know. Återigen en platta som jag gillar skarpt. Det enda jag tycker är synd är att den inte fick spelas in under sitt rätta namn, Black Sabbath. För det är vad det är i mina ögon.

Dessutom har vi som hårdrockare fått ett och annat av herr Dio bortom just hans röstresurser. Må så vara att han inte är egenuppfinnare av det, men på något sätt blev han dess flitigaste marknadsförare. Jag tänker på hornen och ovan nämnda koppling mellan rockmusiken och fantasy.

Tack Ronnie för alla sköna stunder, både gångna och kommande, för Dio är någon man bör lyssna på då och då, i evighet, Amen.

 Long Live Rock And Roll!

Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!

Polar'n Per recenserar King Kobra - II

Jag pratar med mannen med mustaschen och trumpinnarna, Carmine Appice, under en ledig dag på hans 10-dagarsturné med Cactus, så jag tänkte dela upp mötet i två artiklar, en om senaste skivan med King Kobra (Skivan II, i denna artikel) och en som som ett porträtt (i en senare artikel).

King Kobra är tillbaka med albumet II. Det är andra plattan med den talangfulle Paul Shortino vid mikrofonen, vilket ger en naturlig titel till plattan. Plattan, som jag fick för ca en månad sen, har rullat igenom sina lyssningar innan jag sätter mig för ett samtal med Carmine Appice. Carmine är för mig en legendariske trummisen som man känner igen för sitt avslappnade, men precisa, trumspel, dom snurrande trumstockarna och hans engagemang i massor av olika bandkonstellationer, och då menar jag mängder. Vanilla Fudgde, Cactus, Jeff Beck och Ozzy Osbourne är några exempel.

Att han börjat komma till åren märks inte nämnvärt (han är född 1949). Antalet projekt är många, hans energinivå är hög och han engagerar sig än mer när nya plattan kommer på tal. "Jag hade gärna haft med Paul redan på 80-talet", säger han och fortsätter, "Han, vill, precis som jag, värna variationen, tempo och glädje. Det är viktigt att ha kul i en bransch som är så ansatt som musikbranschen är idag". Carmine fortsätter sitt resonemang med att bandet,  mot hans ambition, gick mot en lättare och glammigare rock med Mark Free på sång under 80-talet, och att man med Paul nu fått tillbaka en tuffare ljudbild, "Hade Paul var med redan då, upprepar han igen, då hade vi tagit King Kobra till andra höjder, han är som gjord för scenen, jag är tvärsäker på det, vi har en bra kreativitet... Det är ett fantastiskt samarbete!"

Soundet dom presterar på nya skivan är bekant, det vill säga amerikansk rock precis så som den förväntas låta för alla oss som växte upp med 80-talets hårdrocksscen, och då menar jag verkligen när den är bra, ni vet, innan sleeze-rocken blev Poison eller låtar som "Cherry Pie" och därmed förlorade all integritet och värdighet. Det trasade sönder den. Carmine håller med, "Det var hemskt att se en musikindustrin valla mer eller mindre talanglösa mot en gemensam slätstruken poprock som helt kontrollerades av andra krafter än artisternas och låtskrivarnas engagemang!", jag tänker, när jag hör Carmine, att det värsta är att det samtidigt definierar även 2000-talets musikscen, Idol-helvetet.

"Nya plattan siktar in sig på ett sound som spänner över 70- och 80-talet, vi försöker göra en produktion som är levande", säger han. Valet att spela in trummorna analogt är ett av dom grepp som bekräftar detta... Jag gillar det jag hör! Från inledande "Hell on Wheels" till sista "We go Round" får vi en härlig karta hårdrock som spänner över dessa år.

Jag hävdar bestämt att det görs för lite klassisk hårdrock nu för tiden och därför fyller denna platta verkligen delar av det tomrummet. "Får jag förresten kalla det för just klassisk hårdrock?", frågar jag Carmine, för mig är det nämligen vad jag hör! Han rättar mig, "Hårdrock javisst, men rock definitivt...", säger han. "Influenserna hittar du självklart från mitt 80-tal, det med King Kobra, men även andra band, också utanför hårdrocken i t ex Rod Stewart, jag tänker på hans sena 70-tal med låtar som "Hot Legs".

Jag nämner en av dom låtar som spretar mest på skivan "Deep River". Den andas så mycket Led Zeppelin  att jag nästan blir generad. Den är episk, kraftfull men fortfarande... Jag gillar det jag hör! Carmine skrattar, och säger att det är kul med mönster i låtar, influenser, och att man mycket väl kan nämna "Ballad of Johnny Rod" som lite av pastich i Van Halens anda. Han fortsätter, "Ibland finns det inte avsikten, men i denna låt ville vi hitta den lättsamma David Lee Roth-andan, fast till en låt som beskriver brottslighet från ett annat perspektiv. Inte det svarta, världen är skit, utan som runt 80-talet, se det lättsamt och positivt på det hela. Så låten blev en hyllning till Johnny (Gitarrist), han är vår galning, vår joker. Det är med honom du vill göra tid om du åker dit för något och ska sitta inlåst en evighet, Johnny är mannen, definitivt, du skulle inte ha en tråkig minut, jag lovar, tvärt om."



Det är något som jag fastnar vid, glädjen. Paul Shortino (fd Quiet Riot) som greppade mikrofonen på förra plattan har med sin klassiska stämma lätt att fånga mitt intresse. Jag är svag för den typ av sång som Jeff Scott Soto, Joe Lynn Turner och nämnda Paul presterar. En någorlunda hes stämma som sätter sig direkt. "Bluesig", skön, rivig och just glad! Carmine berättar om hur "Have A Good Time" kom till, det började med en idé, senare på kvällen stod dom ca 25 personer i köket hemma hos Paul och sjöng det som skulle bli låten. Det handlar om "Good fun". Videon avspeglar detta, fast med ett Las Vegas-perspektiv. Här ser vi Zakk Wylde sjunga med, Ace Frehley, Vinnie Paul m fl.

Riffandet och strängbändandet i plattan är riktigt bra. Mick Sweda, David Michael-Philips spelar tillsammans med basisten Johnny Rod sina roller på ett sådant sätt att man märker att det är en enhet, ett lag, bakom King Kobra. Det är ju bara på sång som de egentliga ändringarna finns vad gäller bandets konstellation sen det begav sig på 80-talet. Inledande "Hell on Wheels" och "When The Hammer Comes Down" är ett gott exempel på strängbändarnas excellens. Trumspelet som bl a leker ut "Don't Keep Me Waiting" är även det något som gör plattan nog så välspelad! För det är ett gott genomfört hantverk. En stark platta!

Men det är faktiskt låtarnas variation, enkelhet och sväng som gör plattans helhet. "Take me back" andas arenarock i Bon Jovis anda, avslutande "We Go Round" och "Running Wild" har även de arenarockens glans, låtarna manar mig att sjunga med till dess lika enkla som starka refränger. Det är en jämnbra platta som presteras, den ska ha sina superlativ, och den överträffar definitivt min förväntan, när jag frågar denne ständigt svängande trummisen om vad hans personliga förväntan är på plattan blir det för första gången lite tyst... "Ja, du, du pratar om förväntan? Jag har nämnt glädjen, den som måste finnas med vad man än gör, annars märks det, annars hörs det, annars lägger man helt enkelt av till slut, jag är inte där, jag har aldrig tänkt den tanken, aldrig varit där, musik är mitt liv, det har pågått till exempel hela ditt liv, du nämnde att du var född i början av 70-talet och många andra med dig. Han skrattar, jag trivs helt enkelt med att ha många järn i elden och fortfarande kan jag försörja mig på musiken, jag är lyckligt lottad. Men glädjen och passionen till musik är en av dom drivkrafter, som betyder mer och mer, när man inte längre kan sälja 100 000-tals plattor som förr. Förra King Kobra-plattan sålde kanske 15 000 st exemplar i USA när den släpptes och det finns inte längre dom spelregler som fanns förut, jag vet inte längre vad som skapar framgång längre, men jag vet hur man gör musik och jag gillar att spela den, så jag hoppas att vi kan få en bra försäljningsstart att vi kan sätta ihop en bra turné för plattan". När jag pratar med Carmine om en kommande turné ligger det i planerna för våren 2014, förhoppningarna är att plattan ska sälja bättre än förra och att de kommande turnévägarna kan dras ut med streck över Europa.

Det är en fulltecknad kalender för mannen med mustaschen och trumpinnarna, men jag hoppas precis som Carmine, att bandet hittar ut med att spela denna platta levande här, den är värd all uppmärksamhet den kan få! Hans passion för musiken är uppenbar, självdistansen och hans pragmatiska syn på musikbranschen lika så. Plattan, King Kobra - II, kan med sin klockrena fullträff mitt i det amerikanska 80-talet hyllas med fyra ess av fem möjliga...

/Polar'n Per

Mina favoritspår
1. We go round
2. Deep River
3. Take me back

King Kobra
...i skivbutiken (Bengans, CDON, Ginza)
...på Facebook
...på Spotify

Är det bara jag eller...

Black Sabbath har återigen annonserat om Sverigekonsert. Förra gången var jag snabb på låset och köpte biljetter, för att sedan bli rätt besviken. Först i och med hela Bill Ward affären, men sedan även med Tonys cancerbesked, som inte var något att göra åt, men hela Ozzy med vänner upplägget kändes plötsligt lite urvattnat efter alla förväntningar på ett original-Sabbath.

Så det blev att sälja tillbaka biljetterna.

Nu är dom som sagt på gång igen för konsert på Friends Arena den 22 November, med biljettsläpp nu på Fredag.
Samtidigt som jag jättegärna skulle vilja se mina gamla hjältar, så får i alla fall jag lite osäkerhetsvibbar.
Det är väl bara att anta att Bill inte inte är med i paketeringen denna gången heller, men det kan jag väl i förlängningen kanske acceptera. 3/4 delar av originaluppsättningen är väl under omständigheterna ett rätt hyfsat utfall.
Men det som gör mig mest osäker är ändå det att det är en stund kvar till konserten och mycket kan hända på vägen. Och även om det troligtvis finns möjlighet att sälja tillbaka biljetterna om något större skulle hända igen, så är det pengar som skall ligga ute. Pengar man i så fall kunde använda till andra konserter. För är man som jag, och har en begränsad möjlighet till att finansiera konserter, i kombination med många konsertälskande familjemedlemmar, så vill man ju inte missa bra konserter i onödan...

Men jag har ju flera dagar på mig att bestämma mig...

Önskelistan - Absinthe

När man ser till konst och det faktum att jag är väldigt förtjust i "posterkonst" så är det väl inte helt konstigt att en av mina favoritperioder konstmässigt är Art Nouveau eran. Med favoriter som den Tjeckiska målaren och illustratören Alphonse Mucha och den Belgiske konstnären Henri Privat-Livemont. En av Henris mest kända bilder är den underbara "Absinthe Robette" vilket får bli inramningen till dagens Önskelista.

Det är väl få drycker som det skapats sådana myter om som just Absinthen, allt från galenskap till mord, vilket i sig gör att den gröna drycken (måste nödvändigtvis inte vara grön, men det får anses som den klassiska färgen) har alla förutsättningar som behövs, för att få vara med på min önskelista över kompletteringar till barskåpet.

Att den dessutom under lång tid varit förbjuden i större delen av västvärlden, på lite lösa grunder, gör ju inte saken sämre. Dock har jag själv bara smakat drycken en gång för länge sedan, och då utan rätt tillbehör och kunnande, vilket gjorde att det mest smakade peck. Men som sagt, med den historia som finns bakom, så borde man ju ha en flaska i barskåpet hur det än smakar.

Det finns många ställen på nätet som ägnar sig just åt Absinthen, varav ett ställe att börja på är Absinthes.com,. Där man inte bara hittar flaskan till höger, utan även kan köpa explorer-set med smakprover under namnet Absinthexplorer.
Det är dessutom en dryck som kräver sina tillbehör och har en hel del ritualer runt inmundigandet för att den skall komma till sin rätt.

Till att börja med behövs som sagt själva Absinthen, men utöver det skall det helst finnas ett Absinth-glas med tillhörande sked, iskallt vatten och enligt vissa även en sockerbit. Ni får ursäkta mig, men jag passade på att dra till med dödskalletemat, då det återigen gick. :-)
Visst, det går att lösa allt detta på enklare sätt,  men då stör man ritualen. :-)

Sked från Crazy Pig Design

För det lite extra festliga tillfället där man vill besöka den gröna älvans land tillsammans med sina dekadenta konstnärskollegor skall den givetvis serveras ur en så kallad Absinthe fontän

Det finns ju dessutom klara referenser till Rockens värld. en stor fantast av just Absinth, är Marilyn Manson. Så till den milda grad att han har sitt eget märke vid namn Mansinthe.

Dels förekommer det en Absinth-scen i filmen Mouline Rouge, där Kylie Minouge spelar den gröna älvan (vilken älva...), men där Ozzy Osbourne hjälper till ätt lägga rösten. Det framgår dock inte så tydligt i den klippning som till slut hamnade i filmen.

Givetvis finns det även Absinthe med Robette på etiketten, skam vore ju annat.




Här en scen från en av mina favoritfilmer, Dracula, där man också just avnjuter ett kallt glas Absinthe.

Grattis!! Jake E Lee

Flinkfingrade gitarristen Jake E Lee, mest känd som Randy Rhoads ersättare bredvid Ozzy Osbourne, fyller idag 56 år.

Har väl inte mer att säga om det, än att man tar väl alltid chansen att få spela en Ozzy låt. Här en låt från hans Östermalmstants period.

Grattis!! - Ozzy Osbourne

Idag har "The Prince of Darkness" himself, Ozzy Osbourne, vandrat på denna jorden i 64 år. Ett antal av dessa på ren övertid om man skall räkna in hans leverne.

Stilbildande galning, och galning menar jag i sin bästa bemärkelse. För säga vad man vill om Ozzy, men det är sällan han tråkat ut oss.

Som att det inte skulle räcka med att vara en av stöttepelarna inom Hårdrocken genom Black Sabbath, så har han dessutom haft en riktigt lysande karriär som soloartist.


Själv väntar jag nu med nervös andakt på att få höra det nya Black Sabbath albumet som är under produktion.