Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.

Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

Lars Winnerbäck - Hovet : 2013-11-22

Detta var en kväll med flera alternativ, dels legendariska Black Sabbath på Friends Arenan och sedan Lasse Winnerbäck på Hovet.

Det velades länge vilket event jag skulle gå på, men när frugan erbjöd sin Winnerbäck biljett så var det inget snack längre, det blev Lasse, tillsammans med hans största fan, min dotter. Och så här i efterhand så känns det som rätt beslut. Lasse var fenomenal och både han och bandet verkade laddade och på strålande humör.

Det bjöds på gammalt och nytt, lugna låtar och fullt rockställ. Allt i en perfekt blandning. Det enda som hade gjort denna kvällen bättre hade nog varit om Thåström kommit upp på scenen och sjungit med i "Gå Med Mig Vart Jag Går".
Ljusshowen sparsmakad och effektiv, med snygga små filmer i bakgrunden.

Mina favoritlåtar under kvällen, ovan nämnda "Gå Med Mig Vart Jag Går" och "Stort Liv".
Jag misstänker att Winnerbäck kommer att vara min dotters version av hur Ulf Lundell varit för mig och sämre idoler kan man ha.
Så ett stort tack till alla inblandade (Stones, Lasse å bandet :-)) en riktigt mäktig kväll ni bjöd på.

Och Lasse, jag ser dig....

Nedräkning

Den 22:a närmar sig med stormsteg och därmed två rätt stora konserter. Dels legenderna Black Sabbath på Friends Arena, men även  Lars Winnerbäck på Hovet som har turné avslut. Båda riktigt intressanta, var på sitt sätt. Som det ser ut nu så är det Winnerbäck som jag kommer att gå på, vilket inte är dumt. Dels för att jag då kommer att gå med hans största fan, min dotter, men även för att jag gillar honom själv. Sedan måste jag ju hålla koll på att Stones sköter sig på jobbet. :-)

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 4 : Och det bara fortsätter rakt in i 90- talet och vidare...

Parallellspåren som just avhandlats här och här, har avhandlat stora bitar av 80-talet och hur en hårdrockare bakas. Det som tagits upp följer väl mallen för en traditionell rockuppfostran ganska väl. Så nu är det väl helt enkelt dags att storma in i 90- talet.

Ett årtionde som kom att betyda en hel del för min egen del. Upptäckten av Grungen, uppbrottet från småstaden, vilket i sin tur betydde att jag träffade just min älskade fru och började vidga mina vyer ännu mer. För att inte tala om att detta dessutom blev startskottet för att bilda familj och lugna ner sig en smula.

Men vi börjar med Grungen. Det var ju inte som att jag därigenom glömde det gamla, men på denna tid, då MTV fortfarande var en musikkanal, så dök det upp ett band som började röra på sig lite smått. Pearl Jam.  Visst, det var fler band som drog min uppmärksamhet till sig som självklara Nirvana, Soundgarden, mörka Alice in Chains och Stone Temple Pilots. Men Pearl Jam var de som har satt sin största prägel på mig och håller den än idag.

Flytten till Stockholm hade som sagt mycket gott med sig. Och även om jag lyckats missa alla Pearl Jams Sverigespelningar sedan den första, så är jag ändå otroligt glad över att ha fått se dem just då på Kool Kat vid Strömsborg 1992. Bandet hade blivit bokade till spelningen precis som dom slog igenom med dunder och brak via MTV. Dock kunde man, som jag förstod det, inte backa ur sitt åtagande att spela på den lilla klubben på Strömsborg och för en gångs skull var jag där. Nu gäller det bara att se till att få plåtar nästa gång dom kommer.

Efter en tid med mycket spring på klubbar runt om i huvudstaden. Kool Kat och Ritz som centrala platser. Hann inte med så lång tid innan anrika Ritz vid medborgarplatsen gick i graven, men jäklar vilken kul tid det var på båda ställena. Stötte på en lirare en kväll i tunnelbanan som var på väg mot staden, kallades rätt och slätt LångMatte och var från Rissne och han blev inkörsporten till ett gäng med rockers som samlades på något utav dessa ställen mest varje helg. Det var mycket musik som florerade, Guns n' Roses, D-A-D och Ministry. Även dök Metallica upp, främst då deras svarta album, men även återupptäckten av deras äldre material som jag inte brytt mig så mycket om tidigare. En grupp som det är förvånansvärt att jag hittills missat så gott som helt, var The Doors. Mycket tack vare filmen från 1991 som sågs flitigt så hamnade dom där dom skulle, nämligen som ett av mina favoritband.

Jag började jobba på en glidmedelsfabrik 1993 där jag träffade kvinnan i mitt liv. Fabriken gjorde givetvis mer än bara glidmedel (ACO), men det blir en bättre historia så här. Frugan kom med mer influenser, då hon själv till en början inte alls var lagd åt rockhållet utan var sprungen ur Industrisynten med Depeche Mode som det lugnaste i bagaget. A match made in heaven med andra ord.
Hon tog in ett flertal band till paletten, några helt nya, några som jag lyssnat en del på tidigare, några som jag aldrig kom att uppskatta, men några som jag helt enkelt kom att älska.
 Bland de som jag lyssnat på innan men som fick ett rejält uppsving tillsammans med frugan var U2 ("All I Want Is You" är vad vi kallar vår sång efter en underbar helg i London, då jag även lärde mig älska Guinness), Bruce Springsteen (som innan mest bestått av The River och Born in the USA för min del) och Sisters Of Mercy.
Bland det som jag kom att uppskatta kan nämnas The Neon Judgement, Nine Inch Nails och Niagara.
Framför allt var det två band som kom att stå ut lite extra. Dels Depeche Mode som jag med automatik i egenskap av hårdrockare hade ratat fullkomligt (jag vägrar fortfarande att lyssna på deras första platta)(extra kul att dom numer spelas en hel del på rockkanalerna...). Men framför allt Nick Cave. Denna underbara man med sitt svängiga mörker och inlevelse. Första låten hon spelade för mig var "The Ship Song", mer behövdes inte för att vara fast.
Bland det som vi under den här tiden upptäckte tillsammans kan väl nämnas Therapy, Testament, Alanis Morissette, The Hooters och Manic Street Preachers. (salig blandning, jag vet, men så ser det ut).
Jag kan även med stolthet säga att en viss influens har det gamla rocker arvet haft på frugan, som nu är mer rockare än syntare. Win!

Efter att dottern föddes -96, så lugnade musiksökandet ner sig en smula för att sedemera återupptas och numer är mest hela familjen musikintresserade. Dottern  spelar gitarr och är svår Black Metal fanatiker med en mörk sida i sitt dyrkande av Lasse Winnerbäck. Sonen hamrar trummor, gillar det mesta även om Macklemore står högst i kurs idag.

 För egen del, och i viss mån även frugans, så sätter vi nu kursen mot framtida musikskatter och kommande nostalgiband till tonerna av Mamont, Ghost, Clutch, Rival Sons, Graveyard, Witchcraft och vad mer som kan tänkas dyka upp på musikhimmelen..... Det finns så mycket bra musik, både ny och gammal att upptäcka...

Och här väljer jag att stänga dörren till nostalgiträsket. För den här gången. Detta var en snabb och spretig historia, men jag kommer att återkomma i frågan på ett eller annat sätt, var så säkra. Men då blir det nog mer som nedslag i något specifikt band, eller kanske en låt.

Lars Winnerbäck 100808 Långholmsparken

Ont i ryggen efter att ha haft min 10-åriga grabb på axlarna allt för länge men det var det värt. Lars Winnerbäck i högform tillsammans med publiken. Starkt intro helt accapella, därefter några låtar ensam på gitarr innan scen draperiet föll och han tog oss med fullt band. Kalas avslutning med fyrverkerier.

Detta var första konserten som faktiskt hela familjen njöt i full drag av. 14-åriga dottern framme vid scenkanten skrikande som en galning. Frugan bredvid och lillgraben på axlarna dansandes och sjungandes med. underbar familjär stämning.

Får väl dessutom skicka en extra tanke till biljettgudarna, ville ha biljetter till konserten dagen innan, men dom han sälja ut. Vilket i sig gjorde att man slapp regnet.:-)

Enda smolken i bägaren var att jag inte hann dit för att se Dundertåget, men dottern sade att dom var rätt ok, vilket troligen betyder att jag hade älskat dom.

Hann dock höra de sista låtarna av Sophie Zelamni. Hon skriver rätt mysiga låtar, men i detta sammanhang fruktansvärt trist.

Laleh: Vad går hon på? De gamla låtarna på Engelska är rätt bra, men det hon börjat skriva på Svenska om att mata duvor och blåvalar i Norrland?????? Som naivt småflickspoesi-dravel utan mening. Men musiken svängde och hon kan sjunga.