Konsert The Sisters Of Mercy : Arenan 2017-09-09

Var på Arenan för att se The Sisters Of Mercy med frugan. På grund av att en vän lyckats dubbelboka sig med en utlandsresa, så fanns det även en biljett över så att sonen följde med. Så med andra ord var vi två fans sedan gammalt, och en som aldrig på egen hand lyssnat på bandet. Blev det ännu ett fan? Den som läser vidare får se...

Först ut Förbandet som för aftonen var post-punk veteranerna The Membranes. Helt nytt för min del, men det var ett ganska roligt set av vad som närmast kan beskrivas som psykedelisk progressiv punk.






Efter en ganska lång väntan klev sedan Sisters på scenen inför ett i princip utsålt Arenan. Medelåldern var hög och klädseln var färgglatt svart. För mig och sonen var det första gången vi ser bandet, frugan har sett dem i sina glansdagar. Första reaktionerna från mig var att trots att ljudet var bra så var Andrew Eldritch sång i riktigt dåligt skick. Hans mumlande sång hördes stundtals inte alls, och när han väl klämde i så var den mer av ett kråkkraxande än skönsång. Ett fåtal gånger lyste den igenom som man förväntat sig. Sammantaget lutade sig spelningen med andra ord på bandet, som gjorde bra ifrån sig, och låtarna. Bra och starka låtar är det som ändå gjorde konserten minnesvärd. Särskilt mot slutet när man radade upp örhängena och publiken stod för den största sånginsatsen. En tanke jag hade direkt under konserten, när Andrews röst inte ens hördes stundtals, var att även om det är bra låtar, så var dom aldrig skrivna för att framföras instrumentalt. Andrews sång är en allt för stor del av upplevelsen, helt enkelt. En annan tanke som for genom mitt huvud när sången var som värst var, att man kanske skulle utöka den förinspelade basen och trummorna med Andrews sång. Hårt, jag vet, men så illa var det stundtals.

Sammanfattningsvis så är jag ändå ganska nöjd med kvällen, och så här dagen efter kommer jag på mig med att gå och småsjunga Sisterslåtar om och om igen. Att det ändå blev en bra konsert, trots kvalitetsbristen, får nog tillskrivas de trogna fansen och en stor dos av nostalgikänsla, i kombination av en stor låtskatt och ett i övrigt bra band.
Kommer jag att gå och se dem igen, om jag får chansen? Kanske, men just nu lutar det nog att jag går och ser dem den dagen dom släpper en ny platta. :-)

Sonens betyg då? Skit! Utom sista låten, "This Corrosion" som han gillade. Troligen för att den var ren allsång. Så, nåt nytt fan tror jag inte det blev.

Recension - Bloody Hammers : Lovely Sort Of Death

BLOODY HAMMERS är tillbaka med ny platta, Lovely Sort Of Death. 

Denna, deras fjärde installation under bandnamnet ger oss mer, mer, mer av allt. Samma synthbaserade doom/goth rock som tidigare med extra allt. Det är svulstigt, episkt och mörkt. Framför allt får syntharna mer plats på denna plattan, det låter lite mer som det Anders Manga gjort utanför bandnamnet Bloody Hammers. 
Det går inte heller att ducka för referenser som Sisters Of Mercy och Type O Negative och några andra som verkat i denna lite mörkare Gothromantiska genre.






Men snyggt är det. Men för min egen del så blir det lite väl mycket Goth. Ett par låtar i taget kan jag utan problem ta till mig, men att sträcklyssna på plattan blir lite som att laga en god middag, men bara äta bearnaise såsen. Gott en stund, men lite kvalmigt i långa loppet (för mycket av det gotha) :). Fast gillar man att klä upp sig i fejkade vampyrtänder och mörklila sammet med detaljer i läder och PVC så är det här nog en fullträff. (förlåt för stereotypen, kunde inte låta bli).


Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Bloodletting On The Kiss
Skivbolag: Napalm Records
Release: 5:e Augusti 2016

www.facebook.com/BloodyHammers

www.bloodyhammers.com

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 

Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.

Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

Bandcamp
Facebook

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.

Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

Grattis!! Andrew Eldrich

Andrew Eldrich, frontman och motor i det som en gång var det mäktiga Sisters of Mercy, fyller idag 54 år. Grattis till honom.

Med sin mörka röst målade han tillsammans med gruppen likaledes mörka musiklandskap som blev till soundtrack för en hel svartrockar generation som sedan blev omdöpt till Gothare. Bandet var tillräckligt bra för att nå ut utanför de svarta och deppiga kretsarna, ända till mig. :-)

Jag väljer att skriva i dåtidsform, för hur det står till med bandet idag, vet jag inte riktigt. Något nytt material verkar Andrew inte intresserad att leverera, så numer turnerar man runt lite då och då som ett rent nostalgiband. Men så har dom ett par starka skivor i bagaget att ta av.