Det här med image som går över i det teatraliska är en återkommande nöt för mig. En del av mig fullkomligt älskar det teatraliska och gärna lite mystiska.
Även om
Kiss inte var det första band jag började lyssna på i hårdrockssvängen, så var det ett av de tidigare banden i min rockpalett. Initialt så störde jag mig väldigt mycket på deras smink och gimmick och vägrade lyssna på dem. Tyckte att
Sweet var mycket häftigare. Men sedan, när jag väl hörde "
Rock n Roll all night" första gången, ovetandes om att det just var Kiss, så var det kört.
Från att föraktat deras image, så köpte jag plötsligt hela paketet med hull och hår... och lite därtill. Mitt pojkrum var plötsligt tapetserat med gamla underbara affischer från tidningen
Poster och vad annat man nu kunde komma över. Att man då inte visste hur dom såg ut bakom sminket var bara ett kittlande plus som bara ökade suget genom sin ovisshet, även om alla försök att fånga dem på bild utan maskering gav en viss nyfikenhet även den.
 |
| Inte Starletbilden, utan lånad från nät.et |
Jag kommer fortfarande ihåg första osminkade bilden på vad som påstods vara
Paul Stanley, på baksidan av en Starlet (har jag för mig) tidning och snacket den gav upphov till.
Jag tycker fortfarande att skivan "
Unmasked" är ett mästerverk, även om låtarna inte är deras starkaste, just för att den lekte med identiteterna på ett så skönt sätt. Sedan kom slutligen den riktiga demaskeringen, som för mig blev lite av startskottet till att jag tappade intresset för gruppen.
Men då klev nya spännande akter in på banan.
King Diamond i
Mercyful Fate bar den sminkade fanan vidare, även om han inte var så hemlig. Istället gav han en annan nerv genom sin flört med den mörka sidan.
Heavy Load och
Manowar stod för en annan typ av gimmick som också tilltalade en tonårsgrabb.
Nuförtiden så står
Ghost högt på min favoritlista, och det är bara att erkänna, att även om musiken står i fokus, så är paketeringen som helhet en viktig del. Dom gör det hela smart och väldigt snyggt. Och vis från mina erfarenheter med Kiss, så är jag bara glad så länge dom kan hålla sig anonyma. Även om jag tagit del av spekulationerna om
Papa Emeritus identitet, så har jag inget behov av att få den bekräftad i dagsläget. Den dagen den sorgen.... :-)
Men det är som sagt en balansgång.
På andra sidan har vi det mesta av likmålad Svart Metall. Det finns undantag, men generellt har jag svårt för hela den genren. Det trots att det finns en hel del akter som spelar bra musik. Men dom försöker vara så jäkla hårda i sin framtoning att det bara blir pannkaka. Sedan är det väl lite att det går inflation i sminkandet i just den genren. Det i kombination med det i mina öron enerverande tvångsbeteendet att ständigt growla...
Där
King Diamond stack ut, så smälter man här bara in i en massa, av andra vitmålade lirare. Som alla tävlar om att vara så skitnödigt hårda att det hamnar på seriefigursnivå. För att inte tala om att det ideligen skall ut och springas i skog och snö hela tiden som den värsta skogsmulleskolan. Men det är väl kanske det Norska "Gå på tur" arvet som spökar? Dessutom går det ju att göra bra Black Metal helt utan "Corpse Paint" också
Men detta med starka gimmickar och utstuderad image är verkligen en balansgång. Huruvida man går loss på ett bands paketering är väl till stor del en reflektion på den egna smaken, men även tror jag att vilken artist man tar till sig först spelar roll. För det är fascinerande hur man kan köpa en artist med hull och hår, och samtidigt rata en annan, till synes likvärdig akt, utan några större argument.
Dessutom kan man väl knappast säga att något band är helt utan image, det är bara att vissa gör det till en större del av sin karriär än andra.
Vad säger ni?
