Dagens Musiktips : Old Man Wizards nya singel

2013 skrev jag om Old Man Wizards debutplatta Unfavorable. Jag blev snabbt förälskad i deras musik och den har snurrat av och till sedan dess. Nu äntligen kommer det ett nytt levnadstecken från bandet med en singel "Innocent Hands / The Blind Prince". Får hoppas att det är upptakten till en ny platta. Samma referenser som tidigare, dvs. Ghost, Blue Öyster Cult  och lite Mercyful Fate. Otroligt bra.



YouTube
Twitter
Facebook

Spader Ess Tänker Högt om Danskjävlar. :-)

Ernst Hugo, den gamle hedersknyffeln, må ha myntat frasen "Danskjävlar". Men i den rockande värld, där svenska band är bäst i världen får frasen en extra mening. Nämligen att det finns något i grannlandet som ligger där och lurar under ytan, pyser och pockar. Och då tänker jag inte på Lars Ulrich.

Danmark, vårt underbart kaotiska och smått anarkistiska grannland har nämligen ett par band band (enligt mig) som haft chansen att kvala in på världstoppen.
Först ut, ett band har somnat in utan att göra några större intryck på världen, utanför Skandinavien, nämligen Gasolin! Ett fantastiskt band, som förtjänat mer, men för mig varit ett soundtrack of my youth stundtals.





Det andra bandet, i mina ögon (öron) är Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen. Dom damp ner som en satanisk frisk fläkt från di danske och ledde mig in på en djävulskt skön stig.







Sedan har vi dom som både har hållit på längst och också gjort det bäst.  
D-A-D, eller Disneayland After Dark som jag alltid kommer att kalla dem. (lite som hur jag och världen i övrigt bryr oss om namnet Ghost B.C).
Ett band som lyckats med att hålla en integritet och kvalitet under många långa år. Jäklar vad dom öser. Både på platta och live. För att inte tala om Stigs underbara 2 strängade basar. Dom är ju värda en artikel i sig bara dom.





Givetvis finns det mer bra danskt (Nej! inte Aqua!), men det här är dom som betytt lite sådär extra för mig.

Recension - Venomous Maximus : Firewalker

Austin bandet Venomous Maximus smider medans järnet är varmt. 

Man släpper nu uppföljaren till den underbara Beg Upn The Light.
Nya skivan går under namnet Firewalker och frågan är följaktligen om den kan hålla för det elddop som det kan vara att släppas efter en så bra platta som föregångaren.

Det korta svaret är att, ja, den klarat det med bravur. Firewalker är minst lika bra, även om den inte har nyhetens behag över sig på samma sätt och kanske inte heller har någon klockren hit, som sticker ut på samma sätt som "Give up The Witch" gjorde för mig på förra plattan. Men det finns riktigt bra låtar som kommer att sätta sig i hjärnbarken om man bara ger dem chansen.



Det första som slår mig är att ljudbilden och produktionen är fortsatt snygg, efter den uppryckning man gjort från den lite murrigare ljudbilden som de tidigare EP:na hade. Dock lyckas man hålla balansen så att man inte förlorar den skitiga charmen.
Mycket av den charmen och den lite farliga auran kommer som vanligt från Gregg Higgins och hans aningen säregna sångstil. Gregg har verkligen ett unikt uttryck, även om han ibland låter lite som Andrew Eldritch i Sister of Mercy. Eller om man så vill, en Metalvärldens Håkan Hellström. Inte för att han låter som Håkan, men för att han framför sina texter mer med känsla än skönsång. Texterna fortsätter att vara som tagna ur en gammal B-skräckis.
VM har även lagt till mer små experimentella detaljer än tidigare, utan att låta det gå överstyr. Såsom synth intro, smågalna körer och ett mer aktivt och genomtänkt Hi-hat och cymbalspel. Skivan har massor med riff bonanzan för muskelrockaren och sköna melodier att sjunga med i.
Musikaliskt så skulle jag närmast vilja fortsätta att jämföra dem med två svenska storheter, Grand Magus och Heavy Load, vilket jag gjort tidigare. Men det finns mer att hitta här. Ibland blir det lite Thin Lizzy, ibland lite tidigt Judas som skiner igenom. Det känns inte heller så långsökt att rikta blicken mot King Diamond och Mercyful Fate heller, både sett till säregen sångstil (dock ingen falsett), men även sett textmässigt.
Och även om det inte är en skiva som är fullkomligt omdanande, så är ändå Venomous Maximus ett band som sticker ut från mängden och det behöver vi fler av.

Förra plattan lyckades ta sig in på min egen årsbästalista 2012. Hur det går för Firewalker är lite tidigt att säga ännu, men den ligger bra till i min bok ännu så länge. Betyget blir klockrena 4 ess av 5 möjliga. Så nära det går att gå över gränsen till full pott hos mig just nu.

Bandcamp
Facebook

Dagens Musiktips - Portrait

Ett annat band som släppt skiva under året som jag känner att jag borde ha skrivit något om, är Svenska Portrait.

Framför allt med tanke på hur mycket jag gillade Hypnos och deras musik med rejäla stänk av tidiga Judas Priest.
För om Hypnos ger vibbar av hur ett tidigt Judas skulle ha kunnat låta i ett parallellt universum, så tar Portrait över stafettpinnen tidsmässigt, och frammanar fortsättningen av hur Prästerna skulle kunna utvecklats runt British Steel och framåt. Med inslag av en hel del Mercyful Fate i mixen.




Skåningarna lyckas med att göra klassisk metall uppdaterad och fortsatt intressant.
Så länge det finns band som levererar allt det som en gång satte metallen på kartan, så kan man sova tryggt i vinternatten. Att Portrait dessutom är "Rob Halford approved", och att även Jarmo på A Fair Judgement skrivit gott om dem i dagarna, ja det är kvalitetsstämpel nog för mig och visar att jag är på rätt väg.

Skivan finns att lyssna på hos Spotify.

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.

Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

Recension - Old Man Wizard : Unfavorable

Old Man Wizard är ett tämligen nytt band från Kalifornien som just gett ut sitt debutalbum, Unfavorable.

Lite om bandet. Old Man Wizard är en osignad trio som gett ut sin debut  på egen hand.
Med det sagt, så kan jag inte annat än imponeras då det dessutom är en riktigt stark debutplatta, vilket gör att jag dessutom häpnar lite över hur mycket starkt material de här sista skälvande höstmånaderna har levererat.

Musiken på plattan är lite svårdefinierad då den har så många lager, men kan väl beskrivas som en sammelsurium av Proggresiv tung rock med folkmusik och ockulta inslag. Skall jag dra några referenser så vill jag nog säga att bandet har drag åt mina favoriter i Ghost, och precis som dom så kan manskönja lite Blue Öyster Cult  och lite Merciful Fate influensen. Musiken har dessutom en klar teatralisk ådra, även om den inte är så uttalad som i Ghosts fall, produktionen är dessutom aningen mindre polerade, även om en likande stämsång kan skönjas. Särskilt tydligt känns likheterna i trumspelet som stundtals är förvillande likt.

Skivan är förhållandevis kort med sina dryga 30 minuter fördelat på sex låtar, men det är en väl sammanhållen platta som aldrig blir tråkig. Dessutom gör den korta speltiden att man snart får sätta på den från början igen. :-) Musiken har dessutom en lite melankolisk lite sorgsen klang som sitter som gjuten för oss Nordbor nu när vi går in i den mörkare årstiden.

Första låten "Higwayman" är det lite poppigare inslaget på skivan, vilket gör att det kanske är den mest allmänt tillgängliga låten och trots att det är ljusår emellan dem så kan jag ändå inte annat än förundras över hur påmind jag ändå blir av två andra låtar med samma tema, nämligen Hoffmaestro & Chra och Adam Ants låtar på samma tema. Jag antar att det handlar om just innehållet och den galopperande grundrytmen.
"Nightmare Rider", "The Bearded Fool" och  "Forevermore" är de låtar som ger mest känsla av progressiv rock och de som har mest likheter med ovan nämnda Ghost. Sedan får vi lite lugnare inslag i låtarna "If Only" och "Traveller's Lament" där den akustiska gitarren står i centrum. "If Only" skulle man dessutom kunna lägga i facket Visa.
Genomgående för plattan är ett drivet och distinkt trumspel, ruggigt snygga gitarrer och en bas som ibland låter lite som Steve Harris bas. Sången är snygg med sköna stämmor och den följer stundtals lite udda melodier som liknar King Diamonds sätt att sjunga utan att gå till falsettläge.

Eftersom jag hittade lite Skandinaviska referenser runt bandet så var jag tvungen att ställa lite frågor till gitarristen och låtskrivaren Francis. Det visar sig att hans mor hade en Svensk väninna som introducerade honom till Nordisk kultur, bland annat Mumintrollen och John Bauers konst.

Har man läst Spader Ess bloggen ett tag vet man vid det här laget att jag gärna lägger lite extra attention till själva förpackningen och det konstnärliga inslaget runt den. Även här gör inte Old Man Wizard mig besviken.
Skivan finns i dagsläget enbart som digital nedladdning (name your price) och en limiterad vinylupplaga. Sett utifrån bilderna så är det en väldigt snygg vinyl och det vackra och stämningsfulla omslaget är gjort av konstnären Valin Mattheis. 
Bandet har dessutom en hel del skön och snygg merch. Så det är bara att börja önska av tomten.

Jag frågar Francis även om varför man valt att inte ge ut skivan på CD, utan bara i vinyl än så länge. Hans svar är lika coolt som skivan i sig.
-We wanted this first release to only consist of really cool stuff, and CDs are only somewhat cool. Däremot är man öppna för att ge ut skivan på CD om kravet på demand (som Percy Nilegård skulle ha sagt) blir stort nog. :-) 
Dom hoppas även att samarbetet med Valin på designsidan kommer att kunna hålla i sig för framtida produktioner. Francis inflikar även att han hoppas kunna komma förbi Skandinavien, både för att spela med bandet, men även för att insupa mer av den Nordiska kulturen. Jag säger Välkomna!

Två videos har man dessutom hunnit släppa, men det är fler på väg.

Först ut "Traveller's Lament":


Och den lite spexiare  "The Bearded Fool"



Helt klart ett band som jag kommer att hålla ögonen öppna för och man kan ju alltid hoppas att dom kommer till Sverige och spelar.
Betyget blir hel sonika 4 Ess av 5 möjliga. Kolla upp dem! Det är en order.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: Nightmare Rider och Forevermore 
Bolag: Osignerade
Release: 1:a November 2013





Band:
Kris Calabio
Andre Beller
Francis Roberts

Låtlista:
1. Highwayman 05:09
2. If Only 05:25
3. Nightmare Rider 03:23
4. The Bearded Fool 04:08
5. Traveller's Lament 04:49
6. Forevermore 08:31

Mer Info:
Facebook
Bandcamp

Support The Bands You Like!

Teatralisk rock och image...

Det här med image som går över i det teatraliska är en återkommande nöt för mig. En del av mig fullkomligt älskar det teatraliska och gärna lite mystiska.
Även om Kiss inte var det första band jag började lyssna på i hårdrockssvängen, så var det ett av de tidigare banden i min rockpalett. Initialt så störde jag mig väldigt mycket på deras smink och gimmick och vägrade lyssna på dem. Tyckte att Sweet var mycket häftigare. Men sedan, när jag väl hörde "Rock n Roll all night" första gången, ovetandes om att det just var Kiss, så var det kört.

Från att föraktat deras image, så köpte jag plötsligt hela paketet med hull och hår... och lite därtill. Mitt pojkrum var plötsligt tapetserat med gamla underbara affischer från tidningen Poster och vad annat man nu kunde komma över. Att man då inte visste hur dom såg ut bakom sminket var bara ett kittlande plus som bara ökade suget genom sin ovisshet, även om alla försök att fånga dem på bild utan maskering gav en viss nyfikenhet även den.

Inte Starletbilden, utan lånad från nät.et

Jag kommer fortfarande ihåg första osminkade bilden på vad som påstods vara Paul Stanley, på baksidan av en Starlet (har jag för mig) tidning och snacket den gav upphov till.
Jag tycker fortfarande att skivan "Unmasked" är ett mästerverk, även om låtarna inte är deras starkaste, just för att den lekte med identiteterna på ett så skönt sätt. Sedan kom slutligen den riktiga demaskeringen, som för mig blev lite av startskottet till att jag tappade intresset för gruppen.

Men då klev nya spännande akter in på banan. King Diamond i Mercyful Fate bar den sminkade fanan vidare, även om han inte var så hemlig. Istället gav han en annan nerv genom sin flört med den mörka sidan. Heavy Load och Manowar stod för en annan typ av gimmick som också tilltalade en tonårsgrabb.

Nuförtiden så står Ghost högt på min favoritlista, och det är bara att erkänna, att även om musiken står i fokus, så är paketeringen som helhet en viktig del. Dom gör det hela smart och väldigt snyggt. Och vis från mina erfarenheter med Kiss, så är jag bara glad så länge dom kan hålla sig anonyma. Även om jag tagit del av spekulationerna om Papa Emeritus identitet, så har jag inget behov av att få den bekräftad i dagsläget. Den dagen den sorgen.... :-)

Men det är som sagt en balansgång.

På andra sidan har vi det mesta av likmålad Svart Metall. Det finns undantag, men generellt har jag svårt för hela den genren. Det trots att det finns en hel del akter som spelar bra musik. Men dom försöker vara så jäkla hårda i sin framtoning att det bara blir pannkaka. Sedan är det väl lite att det går inflation i sminkandet i just den genren. Det i kombination med det i mina öron enerverande tvångsbeteendet att ständigt growla...

Där King Diamond stack ut, så smälter man här bara in i en massa, av andra vitmålade lirare. Som alla tävlar om att vara så skitnödigt hårda att det hamnar på seriefigursnivå. För att inte tala om att det ideligen skall ut och springas i skog och snö hela tiden som den värsta skogsmulleskolan. Men det är väl kanske det Norska "Gå på tur" arvet som spökar? Dessutom går det ju att göra bra Black Metal helt utan "Corpse Paint" också

Men detta med starka gimmickar och utstuderad image är verkligen en balansgång. Huruvida man går loss på ett bands paketering är väl till stor del en reflektion på den egna smaken, men även tror jag att vilken artist man tar till sig först spelar roll. För det är fascinerande hur man kan köpa en artist med hull och hår, och samtidigt rata en annan, till synes likvärdig akt, utan några större argument.



Dessutom kan man väl knappast säga att något band är helt utan image, det är bara att vissa gör det till en större del av sin karriär än andra.

Vad säger ni?

Recension - Attic "The Invocation"

Så, då provar vi att frångå de enbart positiva recensionerna. Detta är en recension  
som jag har haft liggande ett tag och varit i valet och kvalet om jag skulle publicera eller inte. Men här är den i alla fall.

Tyska Attic, från Ván Records och med relesedatum 7:e December, är en svår nöt för mig att knäcka. Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till dem helt enkelt. dom har i alla fall släppt sitt debutalbum "The Invocation"

Snyggt omslag

Å ena sidan är dom duktiga och gör bra låtar. Å andra sidan, dom är så förrädiskt lika King Diamond/Mercyful Fate. Och det är här som min kluvenhet ställer till det. För jag gillar ju den Danska förlagan, även om jag inte är tokig i honom.
Så visst, jag skulle kunna se detta som ett väl fungerande, kärleksfullt gjort, komplement eller rent utav inbilla mig att det är en ny skiva av just King Diamond. Men, samtidigt är det mer eller mindre en karbonkopia av en artist som, milt sagt, har ett väldigt eget uttryck. Dilemma!!

Särskilt nu när Kungen har verkat pigga på sig ordentligt efter operationer och en bra sommar spelningsmässigt, så det ser ut som om det kommer ett nytt album från originalet.

Men åter till Attic. Dom har ett stort minus från min sida, förutom att jag har svårt att ta till mig musiken problemfritt, och det är deras corps-paint.
Jag är så förtvivlat trött på det och det ger mig mest vibbar av den Nordiska Blackmetal-scenen som jag helt enkelt inte orkar med i större doser. Får nog helt enkelt försöka reda ut en gång för alla vad det är som stör mig så med det. :-)
Visst hojtar nu vän av ordning, King Diamond har även han målat ansikte! Ja! säger jag, det finns fler som jag gillar som har det, t.ex. Kiss, men dom är för det mesta förlåtna för att dom är någon form av pionjärer inom området och gjorde det till sin grej innan Blackmetal folket tog det till absurdum. Det är i mina ögon väldigt få som kan få till det så det känns bra.

Dock efter ett antal genomlyssningar av skivan så får jag nog, för min egen del, skriva upp bandet som en form av Tributeband helt enkelt. Dom är som sagt inte dåliga, stundtals riktigt bra, men det blir på något sätt knas i huvudet, som jag inte riktigt får ihop. Men, kan man se bortom likheten och i stället se det som en naturlig fortsättning på King Diamonds arv, så är det en fullträff.
Men ta gärna och lyssna på dem och bilda din egen uppfattning, för det är dom värda.
Skulle vara roligt att höra vad ni andra därute tycker.



Torra fakta:
-------------------------------
Line-up:
Meister Cagliostro – Sång
Katte – Gitarr
Rob – Gitarr
Chris – Bas
Roman –Trummor

  

Låtlista:
1. The Hidden Grave (intro)
2. Funeral in the Woods
3. Join the Coven
4. Edlyn
5. Ghost of the Orphanage
6. In the Chapel (intro)
7. The Invocation
8. The Headless Horseman
9. Satan's Bride
10. Evil Inheritance

Skivsläpp: 2012-12-07
Skivbolag: Ván Records
Hemmaort: Tyskland

Facebook

Support The Bands That You Like!!