lördag 12 oktober 2013

Polar'n Pers palett - Ramones

Ramones - Road To Ruin (omslag från 1978)
"One, two, three, four!", den klassiska inräkningen till maxad fyrtakt går inte att missta sig på! Den har sitt ursprung i förra seklet, i århundradet som av övervägande delar var svartvitt. Den kommer från 70-talet och ett av mina favoritband genom tiderna... Ramones!

"Gabba, gabba, hey", typ! Skinnjacka på! Dist och hippiesvall likaså!

Det var något konstigt, och desperat, över bandet. Ta bara det faktum att Dee Dee Ramone (bas) knäckte röv för att finansiera inköp av instrument (och heroin). Vilket låten "53rd & 3rd" (ett gathörn i New York) lär handla om... Ta även i beaktande att bandet aldrig slog i USA, så som dom knockade i Europa och hur mycket det då kostat att ta sig dit! Hur som helst, den sången, det tempot, det öset och allt annat som ändrades när Ramones klev upp på scen var en gåva till mina sinnen.

Bara två år efter jag föddes skapades Ramones (1974) i New York. Det skulle ta 14 år innan jag såg dem på Grönan (1988) och ytterligare två innan jag såg dem på Globens Annex (1990). Det var ett av dom bästa gig jag sett någonsin! Det var vår. Vintern hade knappt släppt greppet om Sverige, det var slutet av mars och jag hade inte ens hunnit vänja mig vid att skriva 1990.



1990, kommer ni ihåg 1990? Kommer ni ihåg Luc Bessons filmklassiker "Nikita" och den framtidseggande filmatiseringen av "We Can Remember It For You Wholesale" (Philip K Dicks, från 1966) med Schwarzenegger (med übersexiga Sharon Stone) i "Total Recall"? Båda rullarna gjorde toksuccé på biograferna, men en av dom stora snackisarna var ändå skräckisen "Djurkyrkogården" (från året innan, 1989, efter en bok av Stephen King, 1983).

Soundtracket "Pet Sematary" (i klippet ovan, efter bokens originaltitel) av Ramones hade gjort bandet hetare än någonsin. För mig var det lika hett som när Mandela, samma månad surrade i Riksdagen om sin frihetskamp (tidigare under 1990 frigavs den legendariske ANC-ledaren) och när jag klev av tunnelbanan vid Globen för gigget såg jag löpet, "Nu ska elfanterna bort!" (från Skansen) och jag tänkte, "Nu när dom äntligen kommit hit igen?" (Elefanterna försvann 1992 från Skansen...)



Det var dax för gig och de förväntade tonerna från Ennio Morricones i Sergio Leones fantastiska "Den Gode, Den Onde, Den Fule" ("Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo", 1966) skvallrade om en kommande urladdning. Och vilken konsert det blev! Introt övergick i "Durango '95" innan trummorna till makalösa "Teenage Lobotomy" satte ribban för kvällens tillställning. Kolla in den speciella energin i öppningen från bandets sista spelning augusti 1996 i klippet ovan).

Personliga höjdpunkter och favoriter var "I Wanna Live", "Rock Away Beach" och tokgalna "Wart Hog" (klippet nedan). Just låten "Wart Hog" har gett mig en anledning att gilla de som lägger en "annoying" stämma till olika musik-alster, såsom t ex Adam "Ad-Rock" Horovitz i Beastie Boys, det finns flera sådana, men jag tror ni fattar vad jag menar...



Giggens intensitet förevigades på den utmärkta turné-dokumentationen och live-plattan "Loco Live" (1991), Se setlistan nedan (som faktiskt matchar Stockholmsgiget relativt väl). Pressa dessa över 30 låtar på varsin sida av en svart vinyl så får du en av de bästa live-plattorna någonsin!

Man brukar tala om att inte följa fula farbröder, men det var precis vad jag gjorde! Ramones var värda att följa, de var värda att lägga energi på även fast deras inräkningar som pastisch kunde närma sig det där enformiga i längden. Ramones var å andra sidan inte heller ämnade att göra tretimmars gig, så för mig höll konceptet gång efter annan. År efter år! Jag tror, alla ni, som gillar Motörhead fattar vad jag menar... Allt är inte lämpligt att ändras... eller hur?

Många av bandets medlemmar har idag knatat vidare, detta är min hyllning till deras prestation!
Joey Ramone (sång) cancer i lymfkörtlarna 2001
Johnny Ramone (gitarr) prostatacancer 2004
Dee Dee Ramone (bas) överdos 2002

Vila i frid!

/Polar'n Per

Plattan "Loco Live":
32 st spår! Loco Live (1990)
1 The Good The Bad And The Ugly
2 Durango
3 Teenage Lobotomy
4 Psycho Therapy
5 Blitzkrieg Bop
6 Rock And Roll Radio
7 I Believe In Miracles
8 Gimme Gimme Shock Treatment
9 Rock And Roll High School
10 I Wanna Be Sedated
11 The KKK Took My Baby Away
12 I Wanna live
13 Bonzo Goes To Bitberg
14 Too Tough To Die
15 Sheena Is A Punk Rocker
16 Rockaway Beach
17 Pet Semetary
18 Don't Bust My Chops
19 Palisades Park
20 Mama's Boy
21 Animal Boy
22 Wart Hog
23 Surfin' Bird
24 Cretin Hop
25 I Don't Wanna Walk Around With You
26 Today Your Love, Tomorrow The World
27 Pinhead
28 Somebody Put Something In My Drink
29 Beat On The Brat
30 Judy Is A Punk
31 Chinese Rocks
32 Love Kills
33 Ignorance Is Bliss

Tre starka kort med Ramones:
1. One, Two, Three, Four!
2. Älskvärd tidlöshet, tänk bara på örn-loggan eller 50-talsvibbarna!
3. Tempot

Mer om Ramones:
...på Spotify
...på webben

4 kommentarer:

  1. Sonic Surf City är ett av banden som jag sätter i samma riktning som Ramones, men även mitt intresse för punkscenen!

    SvaraRadera
  2. Ramones för min del var det enda av USA punken som jag tog åt mig när det begav sig. Annars var det den svenska och engelska punken som stod i fokus. Det är mer nu på senare tid som jag inser hur stor den Amerikanska punken faktiskt var.

    SvaraRadera
  3. Apropå Road To Ruin omslaget. Jag gillar Ghosts hyllning/remake av det till en av sina turné tischor.
    http://s3.amazonaws.com/tshirtslayer/files-tshirt/styles/shirtview/public/user-832/df957fbd8184c16a33a550d3f6df63f8.jpg

    SvaraRadera
  4. Snygga grejjer, det är Ghost!

    Amerikanska punken har nog aldrig varit speciellt exponerad jämfört med engelska dito...

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...