Dagens musiktips: sort of......New York ca. länge sedan....

Först, jag har aldrig varit i New York, men jag har alltid haft en längtan dit. Det är så att säga på min att göra lista. Men, jag har ett problem. Jag vill åka dit och uppleva staden nu, men det jag längtar efter mest är min romantiserade bild av staden under 70-80 talet. När det stora äpplet mer var en rutten fallfrukt. Varför? All musik från eran. Alla TV serier från eran. Alla poeter, konstnärer, musiker som vandrat dom skitiga gatorna, supit och knarkat, i det förvildade New York från en annan tid. CBGB's, The Factory eller vilken som helst bar längs med hamnarna....

Dagens musik tips får bli Mink DeVille,  men det skulle lika gärna varit Michael Monroe, Ramones eller vilket som helst random band/artist som skildrar dåtidens New York... Eller författare som Keruoac/Borroughs eller underbaraste Patti Smith.



Så om inte detta var nog, se HBO serierna Vinyl, The Duce eller Netflix serien The Get Down...
Har ni inte sett dom ännu? Lucky you, då har ni något att se fram emot...

Vi ses i New York, och vältrar oss i romantiserad rock n roll snusk o smuts, vare sig den finns kvar eller inte.... Det kanske är bäst att fortsätta ha det som en guilty pleasure dröm och bara fortsätta uppleva det genom dom som satt ord på det....

Recension : Tequila Mockingbyrd : Fight And Flight

Tequila Mockingbyrd härstammar från Melbourne, Australien, men flyttade nyligen till England och släpper nu debutalbumet Fight and Flight. Dom har redan figurerar här som ett Dagens Tips, men nu handlar det om hela deras debutplatta.

Plattan är ett riktigt kaxigt vitaminpiller. Partyrock för det mesta, men det finns även stunder för lite lugn, även om det är rockandet som står i fokus, även om trion jazzar loss i låten "Jagerbomb". Jag vet inte om det finns en medveten tanke bakom det hela, men kan dock inte ducka för att den gamla Ramones covern "Somebody Put Something In My Drink" får en aningen annan känsla när den framförs av en trio unga tjejer.


 Slutkontentan ger att det är en röjig, svängig, ösig och rolig platta. Vet inte om den kommer att gå till historien som en av de stora, men den är klart värd att slänga på och ha som soundtrack till en partyhelg eller två. Kan tänka mig att nu när vår och sommar nalkas, ja då är den en riktigt bra komplement till öl i sol. Det blir riktigt starka 3/5 ess till Tequila Mockingbyrd.






Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: I Smell Rock N Roll och Somebody Put Something In My Drink
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release: 24:e Februari 2017
Hemsida
Facebook

Band Members:

Estelle Artois 

Jess Reily 

Josie O'Toole

Låtlista:

1. I Smell Rock N Roll
2. Never Go Home
3. Money Tree
4. Catalyst
5. Half The Man
6. So Not Me
7. Everyone Down
8. This Ain't Dead
9. Somebody Put Something In My Drink
10.Why Are We Still Friends
11.Jagerbomb
12.Shut Me Down
13. Good Time

Green Day - Globen 20170127

Green Day. Årets bästa konsert hittills, lätt.
Ok, första konserten i år, men ändå.


Redan innan Green Day klev in på scenen var publiken i bra form, med allsång till Queen och Ramones, dirigerade av Lisebergskaninens kusin. När väl bandet klev in på scenen så visade dom var skåpet skall stå. Från första, till sista ackordet, hade dom publiken i sin hand.





 En radda bra låtar upplandat med lite sköna infall. Trump protester, Stagediving, Pyro, publik som togs upp på scenen och ett covermedley som förde oss till en Benny Hill variant av Las Vegas. Dessutom en förening av gamla antagonister, ABBA och punk på samma scen. Eller i alla fall Björns gamla stjärngitarr som lånats direkt från ABBA museet. 
Allt detta som extra lök på laxen, för i sanningen hade Green Days låtar varit nog i sig.
Det är det här man går på konsert för. Att få ta del av en positiv masspsykos och släppa loss. Green Day bjöd på allt det där och lite till. Sonen och jag fick oss en konsertupplevelse som kommer att följa med i minnet länge.

New York tillsammans med Magistern

Jag har själv aldrig varit där, men New York är något av ett mecka som hägrar vid horisonten. Därför är det ju extra skönt att följa Christer Magisters lilla tripp dit (inte avundsjuk alls) och avundas hans promenader längs stadens rock n roll stigar. igår skrev han om sitt besök på vad som en gång var den klassiska och mytomspunna klubben CBGB's och för att fylla på tänkte jag att denna lilla dokumentär om klubben kunde var på sin plats för att verkligen strö salt i såren om att man aldrig kommer att få chansen att se denna klubbarnas klubb i sin prakt.

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.

För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy

Sad and glad news

Igår gick den sista av "bröderna" Ramones ur tiden. Tommy blev bara 62 år och tillsammans med dom andra i Ramones gjorde han ett stort avtryck i rocken. Nu när ingen av medlemmarna är kvar i livet kan vi bara njuta av deras tidlösa New York punk.

Till det lite gladare nyheterna hör att ett av deras största fans, Polarn Per idag passar på att fylla 42 år ung.

Till er alla därute, GABBA GABBA HEY!!!!!

Hur bra kan en låt vara? Bohemian Rapsody

"Bohemian Rapsody" spelades in för den legendariska plattan och släpptes av Queen på "A Night at the Opera" (1975), den nådde den brittiska albumlistans förstaplacering, inte ända fram på andra länders listor, men det är nog få låtar som är så kända. Det som är ett alldeles utmärkt bevis på dess popularitet är antalet inspelningar som gjorts med låten...

Klassisk posé med Freddie Mercery i London utanför Dominion på
Tottenham Court där musikalen We Will Rock You (2014) spelas!

För mig är låten ett unikum, något som satt hårdrocken i ett större kontext än bara tre ackord och massa energi (ursäkta Ramones!) Här kommer några av mina favoritinspelningar!

1. Mike Myers hyllar den rättvist i kultrullen Waynes World! ...det är en minst sagt episk och oförglömlig biltur med riktig vänskap, drömmar och headbanging! Le! Njut...
   
   
    
2. Porkka Playboys gör den absolut, minst lika roligt, kanske i den mest charmiga inspelning jag sett... Scenen är en liten Polo på en lerig åker någonstans i Finland! Bara det lixom!
   
   
    
3. Newton Faulkner spelar den solo, det är en imponerande precision i hans framförande... se och njut, kom ihåg att han gör den själv!
   
   
    
4. Den underbara hyllningen från The Freddie Mercury Tribute Concert (1992) med Queen-medlemmarna John Deacon (bas), Brian May (gitarr) och Roger Taylor (trummor) där Elton John (sång, piano) och Axl Rose (sång) stärker upp originalen. Gåshuden när Axl gör entré! Upplev den...
   
   
    
5. Ukuleleversionen med Jake Shimabukuro, instrumentalt under kontroll, ja, den är fortfarande väldigt smaklig... jag är fascinerad över hur bra han fångar stämningen och sång-melodin... kanske hade låten upplevts väldigt skrämmande med B-b-b-banjo?
   
   

Är det en bra låt eller?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bohemian Rapsody:
1. Den inledande ballad-delen som avslutas med ett grymt gitarrsolo
2. Opera-delen som antagligen krävde droger för att knäcka som idé lämplig att förverkliga
3. Hårdrocks-delen som river upp så goa känslor (kolla bara klippet från Wembley med Elton John)

Håll till godo med en liten bonus... Originalet! Det är svårslaget, eller hur?

Recension - Tear Them Down : Their Fault, Our Problem

Göteborgspunkarna Tear Them Down släpper den 31:a sitt debutalbum Their Fault, Our Problem. Och att det släpps punkplattor just nu, gärna med lite social agenda, känns jävligt rätt helt enkelt, med ett val som står och bankar på dörren längre fram i år.

Skivan är en 14 låtar energisk urladdning, på 35 minuter. Vilket gör att låtarna avverkas i rena Ramonestempot, med ett par undantag. Och även om det är trallvänligt så det räcker så är det väl där som jämförelsen slutar med Ramones för min del, utan det blir lite mer en kombination av The Briggs och Dropkick Murphy. Snabbt, med en anstrykning av Irländska pubar. Ibland kan det dessutom andas lite av tidiga Backyard Babies.
Musiken är väldigt välspelad men blir i mina öron lite väl enahanda och mer utmattande i längden, vilket gör att jag helt enkelt inte riktigt tar till mig budskapet som det förtjänar. Det känns mer som punk gjord för ölskrålande än för eftertanke, vilket inte är något fel i sig, men för mig blir det svårt att hålla fokuset. Även om musiken inte är helt onyanserad, så känns den lite för rak för min smak (vilken rimsmed man kan vara).

Texterna är uteslutande på engelska och har som oftast ett socialt engagemang, och precis som språkvalet, med en allmänt internationell inriktning, så den som hoppas på politiskt riktade texter inför valet får leta någon annanstans.

Jag antar i rätt sammanhang och rätt person, så är det här en höjdarplatta, men för mig som fortfarande inte har utvecklat mig ur den traditionella 70-tals punken, så blir det mer ett mellanting. Men en skiva som man kan ta vissa godbitar ifrån, vid rätt tillfälle, så att säga. Så det får bli tre spader av fem möjliga.

Sammanfattning:
Betyg: 3/5
Favoritspår: Bomb City och Modern Times
Skivbolag: Plunk Records
Release: 31 Januari 2014






Bandet består av följande lirare:
Cyndi: guitar/vocals
Gorb: guitar/vocals
Jonte: bass/vocals
Maaran: drums

Tracklist:
1. Bomb City
2. Over The Sea
3. Modern Times
4. Fight
5. 1986
6. Election
7. Small Town
8. Oh, The Irony
9. Im Dead
10. Punk Rock Love
11. Violence
12. Not Listening
13. Take It Out On Me
14. Our Time

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida

Support The Bands You Like!!

Önskelistan - Vill du äga en bit rockhistoria? Här kan du...

Auktionshuset Julien's Auctions som stoltserar med att vara stjärnornas eget auktionshus ger här en otrolig chans att få äga en liten bit av rockhistoria, eller stor bit, beroende på ens plånboks storlek så klart. Det är en imponerande lista prylar, från stort till smått, som dom presenterar inför sin kommande auktion "2013 Icons and Idols: Rock Auction" som går av stapeln den 6-7 December.

Eller varför inte surfa dit och lägga ett bud på någon av de 750 artiklar som läggs ut för försäljning. Exempelvis en signerad Robert Plant skiva, utropspris 400$.

Eller varför inte slå till på på Jerry Garcias gamla hatt som är lagd till 8,000-10,000$




Du kanske hittar en julklapp i detta fynd. En kimono som ägts av ingen mindre än Liberace. Utrop 800$, ett fynd.








Har man lite mer pengar i plånkan så kanske denna västen som har varit Jimi Hendrix skulle vara något, men då startar budet på ca. 20,000$.

För den hugande rockern som älskar allt med Guns N' Roses finns det dessutom en veritabel skattkista att gräva ur. Erin Everly säljer iväg en hel samling med prylar från sina år tillsammans med Axl Rose. Det är allt från kärleksbrev han skrivit till en hel del kläder, för att inte tala om en massa fotografier av privat karaktär. Varierande priser, men skjortan här till höger som är skjortan Axl använde i videon "Welcome To the Jungle" startar på 3000$.

Resten av katalogen innehåller allt från Elvis till Ramones och ett universum däremellan. Behöver jag säga att själv hittar jag ungefär hur mycket som helst i katalogen, som jag skulle kunna tänka mig.

Förresten, jag tror jag glömde att nämna att auktionen infaller på min födelsedag, så om det är någon därute som undrar vad dom skall ge mig och tycker att Elvis Cadillac är lite stor .... :-)

 Här hittar du resten av katalogen.

Polar'n Pers palett - Ramones

Ramones - Road To Ruin (omslag från 1978)

"One, two, three, four!", den klassiska inräkningen till maxad fyrtakt går inte att missta sig på! Den har sitt ursprung i förra seklet, i århundradet som av övervägande delar var svartvitt. Den kommer från 70-talet och ett av mina favoritband genom tiderna... Ramones!

"Gabba, gabba, hey", typ! Skinnjacka på! Dist och hippiesvall likaså!

Det var något konstigt, och desperat, över bandet. Ta bara det faktum att Dee Dee Ramone (bas) knäckte röv för att finansiera inköp av instrument (och heroin). Vilket låten "53rd & 3rd" (ett gathörn i New York) lär handla om... Ta även i beaktande att bandet aldrig slog i USA, så som dom knockade i Europa och hur mycket det då kostat att ta sig dit! Hur som helst, den sången, det tempot, det öset och allt annat som ändrades när Ramones klev upp på scen var en gåva till mina sinnen.

Bara två år efter jag föddes skapades Ramones (1974) i New York. Det skulle ta 14 år innan jag såg dem på Grönan (1988) och ytterligare två innan jag såg dem på Globens Annex (1990). Det var ett av dom bästa gig jag sett någonsin! Det var vår. Vintern hade knappt släppt greppet om Sverige, det var slutet av mars och jag hade inte ens hunnit vänja mig vid att skriva 1990.



1990, kommer ni ihåg 1990? Kommer ni ihåg Luc Bessons filmklassiker "Nikita" och den framtidseggande filmatiseringen av "We Can Remember It For You Wholesale" (Philip K Dicks, från 1966) med Schwarzenegger (med übersexiga Sharon Stone) i "Total Recall"? Båda rullarna gjorde toksuccé på biograferna, men en av dom stora snackisarna var ändå skräckisen "Djurkyrkogården" (från året innan, 1989, efter en bok av Stephen King, 1983).

Soundtracket "Pet Sematary" (i klippet ovan, efter bokens originaltitel) av Ramones hade gjort bandet hetare än någonsin. För mig var det lika hett som när Mandela, samma månad surrade i Riksdagen om sin frihetskamp (tidigare under 1990 frigavs den legendariske ANC-ledaren) och när jag klev av tunnelbanan vid Globen för gigget såg jag löpet, "Nu ska elfanterna bort!" (från Skansen) och jag tänkte, "Nu när dom äntligen kommit hit igen?" (Elefanterna försvann 1992 från Skansen...)



Det var dax för gig och de förväntade tonerna från Ennio Morricones i Sergio Leones fantastiska "Den Gode, Den Onde, Den Fule" ("Il Buono, Il Brutto, Il Cattivo", 1966) skvallrade om en kommande urladdning. Och vilken konsert det blev! Introt övergick i "Durango '95" innan trummorna till makalösa "Teenage Lobotomy" satte ribban för kvällens tillställning. Kolla in den speciella energin i öppningen från bandets sista spelning augusti 1996 i klippet ovan).

Personliga höjdpunkter och favoriter var "I Wanna Live", "Rock Away Beach" och tokgalna "Wart Hog" (klippet nedan). Just låten "Wart Hog" har gett mig en anledning att gilla de som lägger en "annoying" stämma till olika musik-alster, såsom t ex Adam "Ad-Rock" Horovitz i Beastie Boys, det finns flera sådana, men jag tror ni fattar vad jag menar...



Giggens intensitet förevigades på den utmärkta turné-dokumentationen och live-plattan "Loco Live" (1991), Se setlistan nedan (som faktiskt matchar Stockholmsgiget relativt väl). Pressa dessa över 30 låtar på varsin sida av en svart vinyl så får du en av de bästa live-plattorna någonsin!

Man brukar tala om att inte följa fula farbröder, men det var precis vad jag gjorde! Ramones var värda att följa, de var värda att lägga energi på även fast deras inräkningar som pastisch kunde närma sig det där enformiga i längden. Ramones var å andra sidan inte heller ämnade att göra tretimmars gig, så för mig höll konceptet gång efter annan. År efter år! Jag tror, alla ni, som gillar Motörhead fattar vad jag menar... Allt är inte lämpligt att ändras... eller hur?

Många av bandets medlemmar har idag knatat vidare, detta är min hyllning till deras prestation!
Joey Ramone (sång) cancer i lymfkörtlarna 2001
Johnny Ramone (gitarr) prostatacancer 2004
Dee Dee Ramone (bas) överdos 2002

Vila i frid!

/Polar'n Per

Plattan "Loco Live":

32 st spår! Loco Live (1990)

1 The Good The Bad And The Ugly
2 Durango
3 Teenage Lobotomy
4 Psycho Therapy
5 Blitzkrieg Bop
6 Rock And Roll Radio
7 I Believe In Miracles
8 Gimme Gimme Shock Treatment
9 Rock And Roll High School
10 I Wanna Be Sedated
11 The KKK Took My Baby Away
12 I Wanna live
13 Bonzo Goes To Bitberg
14 Too Tough To Die
15 Sheena Is A Punk Rocker
16 Rockaway Beach
17 Pet Semetary
18 Don't Bust My Chops
19 Palisades Park
20 Mama's Boy
21 Animal Boy
22 Wart Hog
23 Surfin' Bird
24 Cretin Hop
25 I Don't Wanna Walk Around With You
26 Today Your Love, Tomorrow The World
27 Pinhead
28 Somebody Put Something In My Drink
29 Beat On The Brat
30 Judy Is A Punk
31 Chinese Rocks
32 Love Kills
33 Ignorance Is Bliss

Tre starka kort med Ramones:
1. One, Two, Three, Four!
2. Älskvärd tidlöshet, tänk bara på örn-loggan eller 50-talsvibbarna!
3. Tempot

Mer om Ramones:
...på Spotify
...på webben

Polar'n Per stämmer av läget - Mart Hällgren!

DLK "Le som en fotomodell" (1991)

DIY, eller "Do it yourself" är ett förhållningssätt som punkscenen länge har anammat. Helst ska man sköta allt småskaligt, går det ska man givetvis göra allt helt själv. DIY är, mer eller mindre, ett måtto som vi känner igen i form av ihopklippta kopierad fanzine som knappt håller ihop med handhäftad mitt. Vi ser det i skivomslag som t ex Sex Pistols "Never Mind the Bollocks", eller otaligt antal garageinspelningar och i, jag tror ta-mej-fan allt som nu för tiden ska levereras med "lite punkvibbar"... Ibland handlade bara om att skapa en produktion efter de förutsättningar som fanns. Det var därför en självklarhet som kom att prägla Mart Hällgrens i hans tidiga inspelningar, då drömmarna om en musikkarriär tog form...

För att man ska spela i ett band krävs fler än en bandmedlem. För att lira ihop krävs samarbete. För samarbete krävs att man accepterar delade meningar och respekt för andras åsikter. Det var områden där Mart, relativt snabbt, insåg att han hade en stor, för att inte säga gigantisk, förbättringspotential! När man repar är det inte OK att komma hem med en sönderslagen gura bara för att bandkemin inte är som förväntad eller för att man inte fått övriga bandmedlemmars fulla uppmärksamhet. Att slå sönder en gitarr är Rock'n'roll! "Wow-faktorn" är odiskutabelt hög. Det är den däremot inte om man inte har inkomster och samtidigt har guran som sitt enda instrumentet! Då är det dumt...

Det är lätt att förstå varför Total Egon (1984) var en sologrej. Mart gjorde allt. Det var total kontroll som gällde och visst var det lärorikt, men i längden tyckte han inte det var speciellt kul. Ultrahuset lockade ju och man gick inte upp på scen helt själv, det var inte punk. Ville man köra visor försvann ju energin, allt det där man kunde både ladda och ladda ur som en del av ett lag. Ett band och tillhörande samarbete krävdes alltså.



Jag pratar med Mart om hur allt startade... "Jag spelade i en del band, men det ville sig inte. Jag tror det beror på att jag hade lite svårt att kompromissa. Jag hade tidigt en bild av vad jag ville göra. Influenserna kom från Asta (Asta Kask), KSMB och Ebba (Ebba Grön)!" Jag frågar trevande om den engelska punkens betydelse, men den avfärdar han snabbt, "Den amerikanska punken, ta Bad Religion och Ramones, det var så jävla mycket bättre, jag lyssnade helt enkelt aldrig på den engelska punken. Däremot visor, ja, mycket visor!" Det är tydligt att Ultrahuset influerat Mart. "Den politiska diskussionen fanns alltid med hemma i uppväxten från en borgerlig synvinkel, men min uppfattning påverkades i takt med att intresset för punken växte! Alla borde intressera sig för politik, det satt ju i väggarna på Ultra..."

Ultrahuset och senare Hunddagiset var scener och punkens bästa forum, men med Total Egon var det svårt. Hur gör man ett enmansprojekt levande? Mart skrattar "Ja, jag repade faktiskt in några spår med Ulke (Micke "Ulke" Johansson, sång och gitarr fd Strebers och Dia Psalma) och Rydh (Johnny Rydh, tragiskt omkommen trummis i Strebers) för att spela på Ultra. Det kom en besökare!" Jag skrattar, "Det var väl ett sånt där gig alla säger att dom var på i efterhand?". Mart tystnar och fortsätter, "Ja, det kan dom ju försöka med, men jag kände killen, Rikke heter han! (Rikke Tikkitavi, gitarrist Sixtens Grannar)" ... Det blev alltså, "DIY, Dig It Yourself", men uppenbarligen fick Mart mersmak!

Så när han engagerade sig mer socialt som musiker blev  resultatet De Lyckliga Kompisarna (DLK, 1989). Bandnamnet syftar (enligt Wikipedia) till ett band som omnämns i en bok om Sovjetiska kulturlivet, men kanske symboliserade det lika mycket utmaningen att fungera i ett band, som ett band, det band som startades med Björn Gunér, DLK. En grupp, ett band, där alla skulle ges utrymme att leverera. DLK erbjöd tempoväxlingar i en vandring mellan seriösa politiska texter och urflippade sådana. Man var alltid redo att genera lyssnaren eller en måltavla för texten. Soundet förändrades inte nämnvärt mellan Total Egon och DLK, men det var tydligt att man skulle ta ut svängarna med inflytande från flera bandmedlemmar. Det skulle svänga. Melodin var viktig. Punk skulle spelas i samma anda som Ebba och Asta, men den skulle spelas med tempoväxlingar som i stor utsträckning flörtade med hårdrocken.



Mart återkommer hela tiden till melodierna, visan är viktig, men framförallt en varierad ljudbild som inte gjorde punken monoton. Politiskt fanns budskapen, men först och främst skulle melodin fram, en glad känsla skulle etableras, men om man vågade sig in i texterna skulle både budskap och satir levereras. "Det var tacksamt, då hette dom Ny demokrati, intoleransen knackade på dörren till folkhemmet, och klev in...", säger Mart och allvarliga "Troll och Häxor" eller lättsammare "Kofångare" handlar om främlingsfientligheten från olika sidor i bandets spännvidd. "Idag heter dom SD, eller något annat imorgon, det är synd att folk inte är mer politiskt intresserade, då hade dom inte släppts in!" Jag hör vad Mart säger och jag håller verkligen med....

DLK är en lyckad blandning av just allvar och lättsamhet, jag tycker "Dricka Sprit Och Hålla Käften" är ett lysande exempel på detta. Låten är fortfarande idag en av deras mest spelade tillsammans med mindre politiska "Ishockeyfrisyr" och "Dit Kuken Pekar". Mart har själv tagit notis om den lättsamhet som verkar uppskattas hos lyssnarna, "Det är bara att kolla av mest spelat på Spotify, min känsla att veta vad som funkar är kass"



Jag står på Kulturhuset. Året är 1995. DLK delar scen med ett antal band, däribland Coca Carola och Dennis Och Dom Blå Apelsinerna. Jag blir först överraskad av att de väljer att spela "Där värmen tar vid". Det är den låt som är vackrast på deras debutplatta "Le som en fotomodell" (1991) och en av höjdpunkterna i mitt tycke. Låten är av klassiska vistraditionens mått, med potential utanför punkscenen, utan attack, provokationer eller spex. Lyssna på refrängen "Åh, då vill jag krama om dig! Åh, då vill jag krama om dig! Att ta och ge ett stopp, ett hopp i livets lopp! Där värmen tar vid... i försommartid!" Det är ju rader som Per Gessle skulle kunna mörda för. Det är också samma rader som Mart hade med sig till både rep och inspelning och lyckades försvara, hur cheezy det än lät. Kanske var det samarbetsförmågan, eller låtens egna kraft som gjorde att den oemotsagd spelades in. Punken avlövades till att bli, typ pop! Det var inte OK, så inför turnén gjorde bandet en mindre revolt. Låten fick ny text, Mart fick denna tryckt i handen, ska vi spela låten ska du sjunga detta!

Hux-flux var all tvivelaktig pop-känsla ersatta av klockren trallpunk. Smaka på den alternativa texten " Åh, då vill jag stoppa in den! Åh, då vill jag stoppa in den! Att stoppa in min snopp, i din mjuka kropp! Men sperman bar HIV... den tar våra liv!" AIDS-debatten och ironi gjorde att låten bytte karaktär. Än en gång uppnåddes den effekt som man eftersträvade och levererades. Jag stod lite paff, leende i en i övrigt riktigt bra punkspelning. Jag kan fortfarande känna att Kulturhuset borde användas oftare till denna typ av evenemang, men punken anses väl inte vara tillräcklig dos finkultur? Jag vet inte...



DLK har spruckit och återförenats. Total Egon har blivit orkester och spruckit. UBBA hann med två plattor innan de lades på is. Det är många initiativ för Mart. När jag rundar av samtalet berättar Mart att han satt ihop ett "hobbyband" runt Total Egon, "bara för att hålla igång", men att det börjar arta sig till mer än så och att det är kul med nutidens olika samarbetsformer, den där duktiga musiker samlas "mer på behov" än i kompistryckets form. Bandet har samlats runt Göteborg och Göteborgshumorn, där han verkar trivas...

DLK, vars bandmedlemmar är utspridda över landet, har en ny platta i hetluften (De motvilliga konstnärerna, 2013) har haft ett uppehåll. Återföreningen blev möjlig då Jouni (Jouni Haapala, trummor, även Stockholm Jazzbeat Project, Urga) kontaktade Mart för att köra en vända DLK, "Han har ju kört ganska seriös musik ett tag nu, så punken kallade väl, jag antar att man kan säga att det är ett kall!" Han höll tanken på distans, men det fanns tillräcklig entusiasm för att ett album skulle spelas in "Det är nog också min grej!" Mart framhåller låten "Himmelsäng" som en egen favorit, men han skrattar, "Det är ju, fan, inte mig du ska fråga om det!", han fortsätter "Jag har inte prickat in ett enda singelval, "Hockeyfrilla" (Ishockeyfrisyr) var för mig en B-sida, men såhär i efterhand gjorde jag rätt som gav med mig!"



När jag frågar om "Definitivt 50-spänn" och vad det betydde för DLK och punkscenen svarar Mart "Det var ju Granberg (Per Granberg, sångare och basist Charta 77) som drog ihop det där Han ville göra en partyplatta och det föll väl ut. Visst betydde den en del, men jag som artist har kanske svårare att bedöma det än dig som lyssnare? ...eller kanske sålde vi mer, jag vet faktiskt inte, men jag tror det!", han fortsätter "Det funkade ju ända tills det inte gick att sälja skivor mer, nätet tog över och 50-spänn försvann!" Svårare än så var det inte, enligt Mart. Utan att brodera över varför det blev så antyder han att utvecklingen gick ifrån formatet "samlingsplatta". "Folk sätter ju ihop sina blandband själv nu! Jag ser våra låtar spelas kontinuerligt på Spotify och kanske är det inte de jag trodde som blev populärast. Kanske ska man lyssna på andra ibland..."

Jag har en mening från samtalet kvar i huvudet när vi pratat färdigt. Mart och jag pratade om vad han lyssnar på idag, han nämner färsk svensk punk, Vänsternäven, klassisk musik och uppskattar System of a Down. Han säger, "Jag gillar det konstiga, punken gillar oss konstiga, därför blev det grejen för mig!". Jag fascineras av allt det där konstiga han pratar om, det samlades som plattor, sida vid sida i min skivhylla, oavsett det var punk, singer-songwriter, dödsmetall eller hårdrock, bara det innehöll gitarrdriven energi gärna kombinerat med finurligheter...

Jag svär åt mig själv för att jag inte kommer ihåg att fråga om han fått nya loafers och en läderslips när han flyttade till Göteborg (ur låten "Ishockeyfrisyr"), men han fick åtminstone jobb som musiklärare när han flyttade dit... Det känns som ett givande samtal. DLK introducerade trallpunken för mig. Det som slår mig är att Mart representerar en ny generations punk. Jag tänker på det faktum att de referenser som ges först och främst är punken från Sverige. Men Michael Alonzos argument skulle alltså DLK vara dessa bands avlade avkomma...

Det var OK att vara konstig! ..är det inte normalt, så säg?

/Polar'n Per

Tre starka kort med DLK:
1. Plattan "Le Som En Fotomodell" (199?)
2. Uppgörelsen DLK framtvingade med den gräsliga "hockeyfrillan"
3. Hårdrockiga influenserna

Mer om DLK
...på punkmusik.nu
...på Spotify

Längst ner står det etiketter, där finns en länk med Svensk Punk om du vill läsa fler artiklar i den här serien...

Polar'n Pers guldkorn - Sonic Surf City!

Låten drar igång direkt. Jag står med en platta vid kassan och slås av vilket jävla drag som går igång! Det tar bara två och en halv minut så är jag igenom låten. "Sha Na Na Na Na", avslutas lika distinkt och fartfyllt som den inleddes. "Fan, vad hände?", tänker jag. "Vad var det där?", det är ju skitbra! Låten därpå klockar in på under två minuter, dist, kör, riff, upptempo, glatt! Typ, åka av... "Shit, vad är det här?"

Irriterande för en tuff grabb?

Några minuter tidigare stod jag målmedvetet och bladade bland Ramones-plattorna på Skivmix i Globen när killen i butiken slänger ett öga över min axel. Jag känner nästan hans närvaro som irriterande, "Loco Live" ska, hur som helst, inhandlas. Ett antal uppgraderingar ska ske från LP till CD, typ. Det var väl vad man kan kalla för gyllene år för musikindustrin, jag bidrog så gott jag kunde, för jag gjorde faktiskt så, bästa vinylerna skulle finnas även i CD-hyllan. Här stod jag mitt i värnplikten 1993, med en avlöning som på sin höjd kan jämföras med bästa barnarbetet. "Gillar du surfpunken?", frågar han trevande. "Jo, javisst, någorlunda..." svarar jag lite disträ, ett säljsamtal är ju alltid just ett sånt samtal, tänker jag, samtidigt som jag säger, "Den här ska jag ha... Det är så jävla skönt, inte ett spår är över tre minuter! Man hinner aldrig ledsna lixom..."

Jag traskar mot kassan, han följer efter med en irriterande rosa CD paper-sleeve bollandes i andra handen. "Den här ska du också ha då, antar jag?", säger han provocerande. Jag ler och svarar "Jag tror inte det!" men han ger sig inte. Med bestämda steg går han mot butikens CD-spelare istället för kassaapparaten. Han tittar mot mig. Ler. Sen säger han bestämt "Den här ska du ha!" och trycker det lilla äckliga rosa fodralet i handen på mig. "Stockholm Records", läser jag högt, "Är det svenskt?". Han nickar. "Eskilstuna!", säger han, sen drar låten igång. Bandets egentliga hemmaplan är faktamässigt korrekt Norrköping!

Jag fastnar direkt. Sonic Surf City "Sha Na Na Na Na" och därefter R.P.M, två spår, paketerade som en singel  (1993) på runt fem minuter.

"Ja, vad ska jag säga? Klart jag ska ha den... Har dom gjort något mer?", frågar jag min överman. Säljaren som inte skulle lura på mig något mer säger "Sorry, men kikar du in senare i veckan kan jag ta hem deras platta" Det blev inget senare i veckan, men när jag väl kom hem på min efterföljande permis stod jag där. Skeppad till Stavsnäs. Raka vägen till Globen. Jag knackade på fönstret till butiken när dom öppnade. "Har den kommit?", frågar jag som en nästan galet abstinent tjackpundare. Svaret lät sig inte dröja, innan meningen var avslutad har han kastat upp plattan på disken, "Life's A Beach" (1993)...



Så gick det till när jag fastnade för "Eskilstunas bästa Surfpunkband", Sonic Surf City, från Norrköping. De hade funnits ett antal år men lades i träda för att under 2010 återuppstå. Efter ett lyckat framträdande, på den nu sorgligt nerlagda "Peace & Love"-festivalen i Borlänge 2011 går det att uppleva dessa herrar åter. Frontfiguren Ola "Woddie" Hermansson surfar alltså igen...

Det finns gott om plattor med bandet därute, leta upp dom, digga och njut!

/Polar'n Per

Som kuriosa så har Ola lett in både Cardigans och Brainpool i studion en gång i tiden, det förklarar kanske den über-pop-katchiga ådran...

Tre starka kort:
1. Sha Na Na Na Na
2. Una Big Kahuna
3. Lets Make Love

Mer om Sonic Surf City:
...på nätet
...på Spotify

Grattis!! David Byron - Tommy Ramone

Den oefterhärmlige frontmannen i Uriah Heep, Davis Byron skulle ha firat sin födelsedag idag, men han dog i alkoholrelaterade skador dagen innan sin födelsedag, dvs. igår fast 1985.

En magisk röst i ett otroligt band, som även om bandet fortsatte och stundom gjort en del bra låtar sedan David kickades, är den som satte Uriah Heep på min karta och kommer att vara den felande länken till det bandet. Bandet dök upp ganska tidigt i min rockresa och är, även om jag måste medge att jag lyssnar allt för sällan på dem numer, så är dom en viktig länk till vem jag är musiksmaksmässigt idag.





Tommy Ramone, Trummis i legendariska Ramones och den ende nu levande av "bröderna" Ramone. Idag blir han 61 och det är väl inte så dåligt för en av grundpelarna i Punkrörelsen.

Önskelistan - Ramones Pastasås

I kategorin Merchandise vi inte visste att vi behövde kommer denna pastasås från Marky Ramone.

Ingen aning om smak eller varför, men som vanligt, vill jag ha. Kan köpas per låda om 12 på Maky's sida. Det finns även Marky Ramones kakor, men där drar jag min gräns.