fredag 1 november 2013

Recension - Yidhra : Hexed

Kan man döma ett album efter sitt omslag? Om man kan det, så skulle Doom rockarna i Yidhra med sitt album Hexed vara årets bästa platta. För det är ett brutalt vackert omslag som slår an både ton och förväntningar.

Jag kan börja med att konstatera att risken att detta spelas i kommersiell radio är försvinnande liten, men å andra sidan så betyder det ingenting i sammanhanget. Det är inte mycket från den råare Doom genren överhuvudtaget som letar sig dit. Och ärligt talat, är det inte lite så vi vill ha det.

Det är inte heller varje dag som jag vältrar mig ner i Doomträskets svarta vatten, det gäller att vara på rätt humör för det.
Yidhra är för mig en helt ny bekantskap. Bandet består av fyra snubbar som är baserade i Los Angeles. Musiken som levereras kliver in och arbetar inom sina genremallar, men utan att bli ett tråkigt plagiat. Detta är en svår genre att inte falla i fällan och bli långtråkig och den balansgången lyckas man med. Det är långsamt. Det är tungt. Det är suggestivt. Det är mörkt. Precis som sig bör. Namnet Yidhra är taget från ett kvinnligt väsen i Cthulhu världen, Drömhäxan. Lovecraft är en återkommande inspirationskälla då flera av låtarna har koppling till honom.

Musikaliskt far tankarna iväg mot Saint Vitus och det är en hel del små Black Sabbath detaljer invävda, i framför allt, gitarrspelet. Kvartetten lyckas verkligen musikaliskt förmedla just den ödemättnads känsla som omslaget sätter. Man håller grunderna väldigt enkla och skapar i stället en väldigt organisk men medryckande känsla. Man väver dessutom in lite stämningshöjande ljudeffekter här och där. Det är snyggt, väldigt snyggt. Yidhra lyckas skapa en atmosfär av lurande obehag på gränsen till skräck.
Trummorna ligger effektivt och distinkt, basen är som om den vore strängad med extra tjocka och sladdriga resårband och på det en ruggigt mörk och fuzzad gitarr som stundtals brister ut i klara och snygga solon.
Sången är ett kapitel för sig, den som läst bloggen vet att jag inte är överdrivet förtjust i growlande. Men här närmar man sig det utan att riktigt gå över gränsen. Dock måste jag erkänna att jag gillar det hela bäst när sången är mer normal som i mitt partiet i "Dagon" t.ex. Då upplever jag att Ted närmar sig en sångmässig kombination av Peter Steele och Andrew Eldritch och det mina vänner är inte dumt.

Betyget blir lite kluvet.
Hade jag varit en total Doom-skalle hade det blivit riktigt högt.
Nu är jag inte det, utan dväljs enbart sporadiskt i dessa sumpmarker, och det reflekterar mitt helhetsbetyg som blir 3 starka ess av 5. Helt ok med andra ord, men kanske inte en fullträff. Skulle jag däremot bara sätta betyget enbart utifrån Doomperspektivet så skulle jag nog fått trolla fram ett extra ess ur rockärmen.
Mitt råd blir således, att gillar du Doomgenren det minsta så bör det här vara en av skivorna i din samling. Absolut. Så med det i åtanke så kan man konstatera att ja, åtminstone i detta fallet så kan man döma skivan efter omslaget.

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Dagon, Witch Queen
Skivbolag:
Release: 13:e September 2013






Bandet består av följande lirare:
Ted Venemann: Vocals/Theremin
Dave Krocker: Guitars/Vocals
Thomas Harris: Bass
Chris Hannan: Drums

Tracklist:

1. Witch Queen 08:26
2. Oath Breaker 06:09
3. Blood is the Harvest 05:18   
4. Raven's Flight 10:30
5. Ancient Ones 06:26   
6. Conquest for Nova 08:30
7. Mai-cob 05:48
8. The Lament of Longinus 06:10
9. Dagon 08:48

Mer om Yidhra:
Hemsida
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!!

1 kommentar:

  1. Ja, helt klart ett riktigt snyggt omslag! :-)
    sv:
    Hehehe Ja, de blev rädda trots att jag inte hade Dräparen-outfiten på mig. ;-)
    Jag verkar ha en fallenhet för att skrämmas. :-)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...