tisdag 21 januari 2014

Spader Ess Nostalgitrippar - The Doors

The Doors är ett band som betytt en hel del för mig genom tiderna, även om dom hamnade rätt sent på min musikpalett. Min gamla polare och tillika frontfigur i N.J.B., Ubbe, spelade en del hemma hos sig ibland och det gick inte att sticka under stol med att det var bra grejer, men det inte förrän jag flyttade till Stockholm och den fantastiska filmen om The Doors, av Oliver Stone, hamnade på biograferna som det fullkomligt exploderade.

Vi var ett gäng löst sammansatta filurer som samlades runt om på rockklubbar i staden och umgicks och diggade musik. Det var en del efterfester och under den perioden och då var The Doors inte bara ett soundtrack till filmen utan till hela vår tillvaro. Även efter den korta och intensiva tiden, efterhand tappade vi kontakten, så fortsatte och utvecklades min vurm för bandet.
Det är ett band som jag ideligen återkommer till. Som för så många andra så är det den romantiserade bilden av både bandet, frontfiguren och tidsåldern, som jag återkommer till. Även om mitt analytiska och tänkande jag, inser att det fanns en hel del, som kanske inte var så vackert (som det ofta är) när man skrapade på ytan.
Men någonstans anser jag att vi människor behöver ikoner som Jim Morrison på något underligt grundläggande sätt, och det håller jag på och fermenterar tankar kring till ett framtida inlägg.

En sak som jag verkligen uppskattar, förutom själva musiken, är de poetiska och ofta dubbelbottnade texterna (gärna med sexuella anspelningar).

Vad det gäller skivrekommendationer kan jag bara säga Alla!
Och se filmen!

Men måste jag ändå begränsa mig, och då i första hand för att snärja in nya lyssnare, så är det ju första, självbetitlade albumet eller efterföljaren Strange Days som gäller som klockrena inkörsportar, gärna då i kombination med filmen.
 Är du inte såld vid det laget, ja, då är chansen stor att det aldrig kommer att hända. Men snälla, ge det en chans.
 För om det landar rätt, som det gjorde för mig, så kommer du att tacka din lyckliga stjärna (eller mig? (kanske är samma sak, vad vet jag?), och därefter aldrig se tillbaka...... Break on Through...
Ett råd jag kan ge till potentiella lyssnare, som antagligen gäller för alla band eller artister som når upp till denna status, är att omfamna både faktan och myten kring bandet. För i mina ögon är båda lika viktiga beståndsdelar i den fulla upplevelsen.
Och precis som för mig, kanske du får "People Are Strange" som något av en titelmelodi till livet... :-)

1 kommentar:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...