torsdag 5 mars 2015

Polarn Per ser Thåström på Annexet

Man skulle kunna plocka lösryckta citat från senaste plattan "Den morronen" (2015) för att sätta samman denna recension av Thåströms turnépremiär i Stockholm igår (2015-03-04). Man skulle kunna rolla recensionen helt svart och såga mannen för hans envisa vägval att inte försöka ligga någon annan än hans artistiska ambition till lags, men jag ska inte göra det.

Mannen, myten, legenden... Thåström!
Thåström inleder sin turné 2015 med ett set som ligger väldans nära projektet Sällskapets ljudbild, det är suggestivt, drömskt eller snarare mardrömskt och det är ett kort set, det är ett alldeles kort gig, som antagligen upplevs kortare eftersom han som han numera gör ganska ofta väljer att spela utan förband. För det är många gånger jag funderat över varför Ossler inte getts eller givits chansen att göra några låtar innan Thåström tar över rodret. Det skulle passa som handsken, men inte Thåströms handske.

För rodret är precis det Thåström har i det utsålda Globen Annexet. Han har greppet redan från början och levererar sin raka, ganska minimalistiska svarta monotoma rock. Den där texterna berättar så mycket att hans ännu mer påtagligt minimalistiska mellansnack känns oväsentligt. Den där några ansatser till melodisk sång och inte ordtravande ger en uppenbarelse om styrkan i sin genre, den han ganska själv representerar... Det är som när solen skiner genom molnen. Dom svarta.

Settet präglas av det "nya Thåström-soundet" som numera fyller tio bast i och med släppet av Skebokvarnsv. 209 (2005) way back. Där han så lätt kunnat lätta upp settet  med hans episka Imperiet-ballader eller punkraka testostoronkåta Ebba Grön-låtar väljer han att paketera en kompakt vägg av industriell blues. Den innehåller industrins alla skeden. Glöden, produktionstakt, nerläggning, ja egentligen allt utom den lättsammare after work som många ser fram mot! Det kräver en hel del av lyssnarna som förunnats denna konstinstallation, detta arrangemang, som heter turnépremiär på hemmaplan... i Stockholm, om Stockholm, för alla!

Bästa spår för kvällen är "Främling överallt" (Skebokvarnsv. 209) som, sig likt, kör över mig som ett enträget X2000 med sitt intro innan den övergår till sin vackra hjärtskärande story om ett alkoholiserat familjedrama... "Kort biografi med ett litet testamente" (Kärlek är för dom, 2009) och "Brev till 10:e våningen" (Skebokvarnsv. 209) är även de låtar som tydligt sätter sin närvaro och plats runt Stockholm. Det går kanske inte att återge känslan och gåshuden som levereras i strofer som "när jag fick Rolle Stoltz autograf" eller när "linje 19" kommer på tal i sin precisa autentiska miljö vid Globen-området, någonstans här, precis mitt mellan Hovet och såssesnöret (T-tuben) som längs med gröna linjens nummer 19 sätter oss samman med "alla tallarna" (Tallkrogen) och Drogsved (Rågsved) här inne på Annexet.

Samma händer i "Axel Landqvist park" (Kärlek är för dom) som i denna "Så som jordgubbarna smakade"-version 2012 ger live-ös som inte alls kan påminnas från denna lilla park mellan mitt gamla plugg, Åsö gymnasium, Skatteskrapan och "Nere på Maskinisten" (Beväpna dig med vingar, 2012), om det (ö)kända sunkhaket.

Jag tror banne mig mannen är och mer vuxit i rollen som Stockholmspoet där huvudstaden är centrum, Centralstationens räls till andra städer är flykten till övriga Europa, Amsterdam och Berlin medräknad. Ikväll bjuds inga "vackra döda städer" utan sådana som ska genomlidas, inga mentala istider men en industrimans vardag med den nya kärleken. Inte heller finns politiska propåer om att rött alltid är rätt men däremot en uppmaning att se människan, genom uppmaningar att slanta i hinkarna för att hjälpa Stockholms romer med natthärbärgen då dessa nu rivits.

Ikväll sätts prägeln från den råa staden, den som på nya plattan representeras så väl med strimmorna av mänskligt hopp och kärlek via "Ner till terminalen" eller "Jag slickar i mig det sista"...

Vi får nöja oss där!

"Dom sa att dom kanske kommer att spela min favorit Bob Dylan-sång. Det räcker för mig!", sjunger han inlevelsefullt och sådär kraxande vädjande och hest. Vi får definitivt känna exakt så som publik, precis så känns det när han kliver av efter "Kom med mig" för det alla tror är ytterligare ett encore break innan hitparaden förväntas ta vid, men där tänds lokalens ljus oväntat och spelningen är över. Från kategori älder låtar hittar bara dom inte helt tippade "Djävulen o jag" (från Thåströms första självbetitlade solovax, 1989) samt "Österns röda ros" (Imperiet - Synd 1986) igenom, givetvis paketerade i den industriella kostym som kvällen bär!

Tiden står still när Thåström tar fokus, denna gröna linjens Gollum-kreatur trollbinder och förvånar med sin faktiskt ganska förväntade show. Det är ett set på 1:40 med ett tjugotal låtar (se nedan). Sen undrar jag om Thåström är mer mån sin alldeles egna upplevelse, än vår, det känns snopet, det känns som man har bjudits en installation, ett konstverk, ett multimediapaket som mer är mekaniskt än digitalt.

Som åskådare vill jag ha mer av dom gamla pralinerna, dom i undre lagret...

Jag har fått en fulländad effekt levererad, inte musikaliskt även fast settet levereras klanderfritt, inte heller urvalsmässigt, där jag gärna hade fått en stor dos nostalgi levererad, inte heller vad gäller lyhördhet via dialog med publiken, för det är en monolog, ett diktat, ett paket som inte har slipats i kanterna. Den enda som har greppet om tillställningen är Thåström själv.

Det räcker för mig!

Den här showen är gjord för konserthallen. Den är stöpt för mörka lokaler och har föga att göra på festivalscenerna. Det är ett stolpiller av mörk gestaltning av staden som ändå ger en bestående bild, något som är sådär fult vackert som bara Thåström kan måla upp i kvällens mest karaktäristiska låt "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce".

Konserten får tre av fem starka ess i betyg. Betyg låt för låt hittar ni i set-listan nedan.

Mors i mörkret!

/Polarn Per

Tre starka med Thåström
1. Envisheten
2. Konstnären
3. Bohemen

Setlista
1. Långsamt genom ++
2. Den morronen ++
3. Aldrig nånsin komma ner ++++
4. Gräsfläckar ++
5. Främling överallt +++++
6. Alltid va på väg +++
7. Dansbandssångaren +++
8. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce ++++
9. Nere på Maskinisten +++
10. Österns röda ros ++
11. Kärlek är för dom ++++
12. Kort biografi med litet ­testamente ++++
13. Slickar i mig det sista +++++

Brejk

14. St Ana katedral +++
15. Axel Landquist Park ++++
16. Ner mot terminalen +++++

Brejk

17. Brev till 10:e våningen +++++
18. Beväpna dig med vingar ++++
19. Djävulen o jag +++
20. Kom med mig ++

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...