Polarn Per ser Thåström på Annexet

Man skulle kunna plocka lösryckta citat från senaste plattan "Den morronen" (2015) för att sätta samman denna recension av Thåströms turnépremiär i Stockholm igår (2015-03-04). Man skulle kunna rolla recensionen helt svart och såga mannen för hans envisa vägval att inte försöka ligga någon annan än hans artistiska ambition till lags, men jag ska inte göra det.

Mannen, myten, legenden... Thåström!

Thåström inleder sin turné 2015 med ett set som ligger väldans nära projektet Sällskapets ljudbild, det är suggestivt, drömskt eller snarare mardrömskt och det är ett kort set, det är ett alldeles kort gig, som antagligen upplevs kortare eftersom han som han numera gör ganska ofta väljer att spela utan förband. För det är många gånger jag funderat över varför Ossler inte getts eller givits chansen att göra några låtar innan Thåström tar över rodret. Det skulle passa som handsken, men inte Thåströms handske.

För rodret är precis det Thåström har i det utsålda Globen Annexet. Han har greppet redan från början och levererar sin raka, ganska minimalistiska svarta monotoma rock. Den där texterna berättar så mycket att hans ännu mer påtagligt minimalistiska mellansnack känns oväsentligt. Den där några ansatser till melodisk sång och inte ordtravande ger en uppenbarelse om styrkan i sin genre, den han ganska själv representerar... Det är som när solen skiner genom molnen. Dom svarta.

Settet präglas av det "nya Thåström-soundet" som numera fyller tio bast i och med släppet av Skebokvarnsv. 209 (2005) way back. Där han så lätt kunnat lätta upp settet  med hans episka Imperiet-ballader eller punkraka testostoronkåta Ebba Grön-låtar väljer han att paketera en kompakt vägg av industriell blues. Den innehåller industrins alla skeden. Glöden, produktionstakt, nerläggning, ja egentligen allt utom den lättsammare after work som många ser fram mot! Det kräver en hel del av lyssnarna som förunnats denna konstinstallation, detta arrangemang, som heter turnépremiär på hemmaplan... i Stockholm, om Stockholm, för alla!

Bästa spår för kvällen är "Främling överallt" (Skebokvarnsv. 209) som, sig likt, kör över mig som ett enträget X2000 med sitt intro innan den övergår till sin vackra hjärtskärande story om ett alkoholiserat familjedrama... "Kort biografi med ett litet testamente" (Kärlek är för dom, 2009) och "Brev till 10:e våningen" (Skebokvarnsv. 209) är även de låtar som tydligt sätter sin närvaro och plats runt Stockholm. Det går kanske inte att återge känslan och gåshuden som levereras i strofer som "när jag fick Rolle Stoltz autograf" eller när "linje 19" kommer på tal i sin precisa autentiska miljö vid Globen-området, någonstans här, precis mitt mellan Hovet och såssesnöret (T-tuben) som längs med gröna linjens nummer 19 sätter oss samman med "alla tallarna" (Tallkrogen) och Drogsved (Rågsved) här inne på Annexet.

Samma händer i "Axel Landqvist park" (Kärlek är för dom) som i denna "Så som jordgubbarna smakade"-version 2012 ger live-ös som inte alls kan påminnas från denna lilla park mellan mitt gamla plugg, Åsö gymnasium, Skatteskrapan och "Nere på Maskinisten" (Beväpna dig med vingar, 2012), om det (ö)kända sunkhaket.

Jag tror banne mig mannen är och mer vuxit i rollen som Stockholmspoet där huvudstaden är centrum, Centralstationens räls till andra städer är flykten till övriga Europa, Amsterdam och Berlin medräknad. Ikväll bjuds inga "vackra döda städer" utan sådana som ska genomlidas, inga mentala istider men en industrimans vardag med den nya kärleken. Inte heller finns politiska propåer om att rött alltid är rätt men däremot en uppmaning att se människan, genom uppmaningar att slanta i hinkarna för att hjälpa Stockholms romer med natthärbärgen då dessa nu rivits.

Ikväll sätts prägeln från den råa staden, den som på nya plattan representeras så väl med strimmorna av mänskligt hopp och kärlek via "Ner till terminalen" eller "Jag slickar i mig det sista"...

Vi får nöja oss där!

"Dom sa att dom kanske kommer att spela min favorit Bob Dylan-sång. Det räcker för mig!", sjunger han inlevelsefullt och sådär kraxande vädjande och hest. Vi får definitivt känna exakt så som publik, precis så känns det när han kliver av efter "Kom med mig" för det alla tror är ytterligare ett encore break innan hitparaden förväntas ta vid, men där tänds lokalens ljus oväntat och spelningen är över. Från kategori älder låtar hittar bara dom inte helt tippade "Djävulen o jag" (från Thåströms första självbetitlade solovax, 1989) samt "Österns röda ros" (Imperiet - Synd 1986) igenom, givetvis paketerade i den industriella kostym som kvällen bär!

Tiden står still när Thåström tar fokus, denna gröna linjens Gollum-kreatur trollbinder och förvånar med sin faktiskt ganska förväntade show. Det är ett set på 1:40 med ett tjugotal låtar (se nedan). Sen undrar jag om Thåström är mer mån sin alldeles egna upplevelse, än vår, det känns snopet, det känns som man har bjudits en installation, ett konstverk, ett multimediapaket som mer är mekaniskt än digitalt.

Som åskådare vill jag ha mer av dom gamla pralinerna, dom i undre lagret...

Jag har fått en fulländad effekt levererad, inte musikaliskt även fast settet levereras klanderfritt, inte heller urvalsmässigt, där jag gärna hade fått en stor dos nostalgi levererad, inte heller vad gäller lyhördhet via dialog med publiken, för det är en monolog, ett diktat, ett paket som inte har slipats i kanterna. Den enda som har greppet om tillställningen är Thåström själv.

Det räcker för mig!

Den här showen är gjord för konserthallen. Den är stöpt för mörka lokaler och har föga att göra på festivalscenerna. Det är ett stolpiller av mörk gestaltning av staden som ändå ger en bestående bild, något som är sådär fult vackert som bara Thåström kan måla upp i kvällens mest karaktäristiska låt "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce".

Konserten får tre av fem starka ess i betyg. Betyg låt för låt hittar ni i set-listan nedan.

Mors i mörkret!

/Polarn Per

Tre starka med Thåström
1. Envisheten
2. Konstnären
3. Bohemen

Setlista
1. Långsamt genom ++
2. Den morronen ++
3. Aldrig nånsin komma ner ++++
4. Gräsfläckar ++
5. Främling överallt +++++
6. Alltid va på väg +++
7. Dansbandssångaren +++
8. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce ++++
9. Nere på Maskinisten +++
10. Österns röda ros ++
11. Kärlek är för dom ++++
12. Kort biografi med litet ­testamente ++++
13. Slickar i mig det sista +++++

Brejk

14. St Ana katedral +++
15. Axel Landquist Park ++++
16. Ner mot terminalen +++++

Brejk

17. Brev till 10:e våningen +++++
18. Beväpna dig med vingar ++++
19. Djävulen o jag +++
20. Kom med mig ++

Recension - Nick Cave : Annexet 2013-11-06

Tjolahopp vilken afton. Att äntligen efter nästan 20 års väntan, för mig och frugan, få se Nick Cave på scenen, bara det är en ynnest om någon.

Förband var Shilpa Ray som normalt backas av sina Happy Hookers. Dock verkade dom jobba på Malmskillnadsgatan denna kväll, för nu körde hon ensam och kompade sig själv på handpumpad Hare Krishna orgel (Harmonium). Tuff liten tjej med en otroligt stor röst och bra låtar. Hon har en skön och sval närvaro, men det blir tyvärr lite enformigt med bara komp från harmoniumet. Eftersom det låter dragspel blir det lite Benny Andersson över det hela efter en stund.

Bild lånad från Kulturbloggen.com

Efter en stund med mellanspelsmusik, som nog måste vara den sämsta jag någonsin hört, så är det så dags för Mannen för aftonen och hans band. Nick Cave And The Bad seeds.
In på den stämningsfullt ljussatta scenen kliver en svartklädd Nick Cave med band.
Nu har jag ju inget att jämföra med, men i mina ögon verkade Nick i högform, även om rösten tog stryk mot slutet och det blev lite småfel här och där. Hur eller hur, man kliver upp på scenen inför ett utsålt Annexet och dom är helt klart efterlängtade. Väldigt blandad publik, med liten tonvikt på äldre män.

Musiken spände från det skiraste lugna till bombastisk kaospunk. Från vän vals till bluestyngt rårock med fullt ställ. Massor av poesi och vackra, stundtals underfyndiga texter. Nick och bandet lirar på, publiken är på. Det blir lite allsång, lite skratt och mycket känsla. Och massor med bra låtar. Låtarna är givetvis plockade från tidigare års klassiker, men även en hel del nya låtar från senaste plattan Push The Sky Away. Däribland "Mermaids" som Nick presenterade som att han skulle spela en klassiker, även om det är sa att vi inte vet det ännu. Låten är dock bra på skiva och var ännu bättre live. Förutom Nick själv så var det multiinstrumentalisten och den stolte skäggbärande Warren Ellis som stack ut lite extra på scenen med sitt fiol och flöjtspelande.

Kvällens fyrtal i Ess:
Låtarna: "Red Right Hand", "The Mercy Seat", "Stagger Lee" och "West Country Girl"bara för att nämna några.
Dansen: Nick Cave har ett underbart rörelsemönster på scenen som jag för att kunna beskriva måste låna ett ord myntat av Jonas Cramby: Full-gubbe-på-Västerås-big-meet-parkeringen-dansen kombinerat med stiliserade poser.
Scennärvaron:  Nick Cave har en otrolig utstrålning och hans scennärvaro är total, vilket borgar för en rejält god publikkontakt.
Domedagsklockan och Kaoset: När klockan klämtar i "Red Right Hand" då får eders Spader gåshud (eller Ståpäls för att Gunde Svan skall fatta). När Bad Seeds flyter in och ut ur sina kaotiska urflippningar, då blir det ännu mer gåshud.

Finns det något jag kan klaga på så är det att "Jangling Jack" inte spelades, annars är jag mer än nöjd. Toppkväll!



Tack till er som filmat och fotat och som jag snott material från. :-)

Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10

Tjo vilken afton det blev!

Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)

Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.

Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.

Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.

Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.

Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.

Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.

Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.

När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"

Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.

Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.

Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...