Dagens Musiktips: Svarta Sanningar - Kapitel 1

Den 30:e November släpper det mystiska ordenssällskapet och domedagsprofeterna Svarta Sanningar första kapitlet i sina predikningar om vår framtid och om mörkrets krafter.
Enligt bandet/sällskapet så har vi en tid av skrik, skräck och djävulskap att förvänta oss. Och att enda vägen framåt är att omfamna mörkret, att det finns stora krafter i pentagrammet och att vägen till liv kan gå via nekromantin.

Det må vara hur det vill med det, men efter att lyssnat ett gäng varv på EP:n Kapitel 1, så kan jag bara konstatera att det bakom den uppmålade bakgrundshistorien ligger ett mörkt, melankoliskt och vackert ljudlandskap. Musiken har ett drivet men samtidigt lätt släpigt och melodiöst, aningen pompöst anslag. Texterna är som sagt lagda åt det mörkare hållet, men det är bra historieberättande som står sig bra på egna ben utan bakgrundshistorier och sammanhang, Men jag är ju den jag är, något av en sucker för snyggt paketerad musik som sträcker sig lite bortom att bara spela, när man tänker lite längre. Lite som om Lars Demian och Thåström vaknade en morgon och kände att idag är det mörk ockult koncept-hårdrock som gäller. En dos modern melodiös metal blandat med 70-talets ockulta epos på svenska.

Jag gillar det jag ser och hör, och ser fram emot att vad Svarta Sanningar kan komma med i framtiden. Känns som ett koncept man skulle kunna göra mycket spännande med.




Mer Info:
Website:
http://svartasanningar.se/
Facebook:
https://www.facebook.com/svartasanningar/
Instagram:
https://www.instagram.com/svarta_sanningar/
Youtube:
https://www.youtube.com/channel/UCHVipU38IYsrkiGeDo7flMg

Polarn' Per växlar några ord med Jens Höglin om Garmarna och samarbetet med Thåström

Eftersom jag gillar allt som ger den där musikaliska kicken, ni vet som musik ska göra när den inte bara är obetydliga "Så-jäää-jäää-wooow-wow!" så ligger Garmarna ofta och bubblar någonstans i musikkatalogen. Framförallt när jag reser eller lyssnar själv på musik. Deras musik, en blandning av folk och traditionell rock, de tilltalar min tanke, eller snarare det nästan meditativa i tankeflykten går inte att förneka. Det ska igenom!

På vinst och förlust kontaktar jag Garmarnas Jens Höglin (trummor och slagverk) inför kommande bloggpost "lönelistan mars" och får en så pass fyllig respons att det får bli ett helt inlägg!

När jag hör "Öppet hav" (2016) säger jag "Wow!", vad säger du?
"Öppet hav" har fått ett fint mottagande hittills. Den har legat på Spotifys Top 50 viral-lista sedan den släpptes och var uppe på en andra plats som högst. Vi håller också tummarna för att den ska börja spelas i radio, vilket den också börjat göras en del.

Jag tror ju att den kommer att göra det, låten är grymt bra och både ni och Thåström har ju en viss charm! ...eller hur?
Samarbetet med Thåström är en idé som funnits med i tankarna sedan 1995 då vi spelade in "Guds Spelemän" (1996), men dök upp igen i och med arbetet med "Öppet Hav". Vi kände att den skulle bli fin som en duett och när Stefan Brisland-Ferner fick frågan om att spela live med Thåström under hans sommarturné 2015 så ställde Stefan en motfråga, helt enkelt.

Thåström kom in och la sin sång under en eftermiddag i somras och resultatet blev magiskt bra tycker vi. Jag får personligen gåshud varje gång jag hör honom göra entré i låten.

Senaste plattan "Över gränsen" (2015) har ju omdefinierat bilden av Garmarna...
Några av våra fans har kommenterat att singelsläppet "Öppet hav", och "Över Gränsen" som släpptes i november, låter lite annorlunda jämfört med tidigare skivorna och det kan kanske ligga en del i det. Det har ju hänt en del i o m att det är 15 år sedan vi släppte en platta senast (om man räknar bort nyutgåvan av den första cd:n). Vi känner väl att hade varit lite mossigt om vi skulle ha släppt en skiva som låter precis som vi gjorde "back in the days", säger Jens och ler...

Jag kan bara hålla med! Hur ser det ut framöver då? Har ni några bokningar inför sommaren?
Vi håller på att boka en del livespelningar i sommar, men den enda som egentligen är officiell i dagsläget är vår releasekonsert på Pipeline den 23 april, men det kommer mer.

Spader Ess tackar med detta Jens för pratstunden!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Garmarna:
1) Kulturbärare
2) Tradition och föyngring
3) Egenheten och rymden i deras musik

Polarn Per ser Thåström på Annexet

Man skulle kunna plocka lösryckta citat från senaste plattan "Den morronen" (2015) för att sätta samman denna recension av Thåströms turnépremiär i Stockholm igår (2015-03-04). Man skulle kunna rolla recensionen helt svart och såga mannen för hans envisa vägval att inte försöka ligga någon annan än hans artistiska ambition till lags, men jag ska inte göra det.

Mannen, myten, legenden... Thåström!

Thåström inleder sin turné 2015 med ett set som ligger väldans nära projektet Sällskapets ljudbild, det är suggestivt, drömskt eller snarare mardrömskt och det är ett kort set, det är ett alldeles kort gig, som antagligen upplevs kortare eftersom han som han numera gör ganska ofta väljer att spela utan förband. För det är många gånger jag funderat över varför Ossler inte getts eller givits chansen att göra några låtar innan Thåström tar över rodret. Det skulle passa som handsken, men inte Thåströms handske.

För rodret är precis det Thåström har i det utsålda Globen Annexet. Han har greppet redan från början och levererar sin raka, ganska minimalistiska svarta monotoma rock. Den där texterna berättar så mycket att hans ännu mer påtagligt minimalistiska mellansnack känns oväsentligt. Den där några ansatser till melodisk sång och inte ordtravande ger en uppenbarelse om styrkan i sin genre, den han ganska själv representerar... Det är som när solen skiner genom molnen. Dom svarta.

Settet präglas av det "nya Thåström-soundet" som numera fyller tio bast i och med släppet av Skebokvarnsv. 209 (2005) way back. Där han så lätt kunnat lätta upp settet  med hans episka Imperiet-ballader eller punkraka testostoronkåta Ebba Grön-låtar väljer han att paketera en kompakt vägg av industriell blues. Den innehåller industrins alla skeden. Glöden, produktionstakt, nerläggning, ja egentligen allt utom den lättsammare after work som många ser fram mot! Det kräver en hel del av lyssnarna som förunnats denna konstinstallation, detta arrangemang, som heter turnépremiär på hemmaplan... i Stockholm, om Stockholm, för alla!

Bästa spår för kvällen är "Främling överallt" (Skebokvarnsv. 209) som, sig likt, kör över mig som ett enträget X2000 med sitt intro innan den övergår till sin vackra hjärtskärande story om ett alkoholiserat familjedrama... "Kort biografi med ett litet testamente" (Kärlek är för dom, 2009) och "Brev till 10:e våningen" (Skebokvarnsv. 209) är även de låtar som tydligt sätter sin närvaro och plats runt Stockholm. Det går kanske inte att återge känslan och gåshuden som levereras i strofer som "när jag fick Rolle Stoltz autograf" eller när "linje 19" kommer på tal i sin precisa autentiska miljö vid Globen-området, någonstans här, precis mitt mellan Hovet och såssesnöret (T-tuben) som längs med gröna linjens nummer 19 sätter oss samman med "alla tallarna" (Tallkrogen) och Drogsved (Rågsved) här inne på Annexet.

Samma händer i "Axel Landqvist park" (Kärlek är för dom) som i denna "Så som jordgubbarna smakade"-version 2012 ger live-ös som inte alls kan påminnas från denna lilla park mellan mitt gamla plugg, Åsö gymnasium, Skatteskrapan och "Nere på Maskinisten" (Beväpna dig med vingar, 2012), om det (ö)kända sunkhaket.

Jag tror banne mig mannen är och mer vuxit i rollen som Stockholmspoet där huvudstaden är centrum, Centralstationens räls till andra städer är flykten till övriga Europa, Amsterdam och Berlin medräknad. Ikväll bjuds inga "vackra döda städer" utan sådana som ska genomlidas, inga mentala istider men en industrimans vardag med den nya kärleken. Inte heller finns politiska propåer om att rött alltid är rätt men däremot en uppmaning att se människan, genom uppmaningar att slanta i hinkarna för att hjälpa Stockholms romer med natthärbärgen då dessa nu rivits.

Ikväll sätts prägeln från den råa staden, den som på nya plattan representeras så väl med strimmorna av mänskligt hopp och kärlek via "Ner till terminalen" eller "Jag slickar i mig det sista"...

Vi får nöja oss där!

"Dom sa att dom kanske kommer att spela min favorit Bob Dylan-sång. Det räcker för mig!", sjunger han inlevelsefullt och sådär kraxande vädjande och hest. Vi får definitivt känna exakt så som publik, precis så känns det när han kliver av efter "Kom med mig" för det alla tror är ytterligare ett encore break innan hitparaden förväntas ta vid, men där tänds lokalens ljus oväntat och spelningen är över. Från kategori älder låtar hittar bara dom inte helt tippade "Djävulen o jag" (från Thåströms första självbetitlade solovax, 1989) samt "Österns röda ros" (Imperiet - Synd 1986) igenom, givetvis paketerade i den industriella kostym som kvällen bär!

Tiden står still när Thåström tar fokus, denna gröna linjens Gollum-kreatur trollbinder och förvånar med sin faktiskt ganska förväntade show. Det är ett set på 1:40 med ett tjugotal låtar (se nedan). Sen undrar jag om Thåström är mer mån sin alldeles egna upplevelse, än vår, det känns snopet, det känns som man har bjudits en installation, ett konstverk, ett multimediapaket som mer är mekaniskt än digitalt.

Som åskådare vill jag ha mer av dom gamla pralinerna, dom i undre lagret...

Jag har fått en fulländad effekt levererad, inte musikaliskt även fast settet levereras klanderfritt, inte heller urvalsmässigt, där jag gärna hade fått en stor dos nostalgi levererad, inte heller vad gäller lyhördhet via dialog med publiken, för det är en monolog, ett diktat, ett paket som inte har slipats i kanterna. Den enda som har greppet om tillställningen är Thåström själv.

Det räcker för mig!

Den här showen är gjord för konserthallen. Den är stöpt för mörka lokaler och har föga att göra på festivalscenerna. Det är ett stolpiller av mörk gestaltning av staden som ändå ger en bestående bild, något som är sådär fult vackert som bara Thåström kan måla upp i kvällens mest karaktäristiska låt "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce".

Konserten får tre av fem starka ess i betyg. Betyg låt för låt hittar ni i set-listan nedan.

Mors i mörkret!

/Polarn Per

Tre starka med Thåström
1. Envisheten
2. Konstnären
3. Bohemen

Setlista
1. Långsamt genom ++
2. Den morronen ++
3. Aldrig nånsin komma ner ++++
4. Gräsfläckar ++
5. Främling överallt +++++
6. Alltid va på väg +++
7. Dansbandssångaren +++
8. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce ++++
9. Nere på Maskinisten +++
10. Österns röda ros ++
11. Kärlek är för dom ++++
12. Kort biografi med litet ­testamente ++++
13. Slickar i mig det sista +++++

Brejk

14. St Ana katedral +++
15. Axel Landquist Park ++++
16. Ner mot terminalen +++++

Brejk

17. Brev till 10:e våningen +++++
18. Beväpna dig med vingar ++++
19. Djävulen o jag +++
20. Kom med mig ++

Stoppa Pressarna! Thåström ger sig in i Merch-dryckernas värld.

Jag måste nog erkänna, det här förvånade mig. Stort!

Thåström kommer att ge ut en Brandy i sitt namn, tillsammans med Brands For Fans.
Den kommer att heta Thåströms Spanska. Man får hoppas att den har samma integritet som Thåström brukar visa på alla andra sammanhang. Men att det är just Thåström det handlar om så känns det spontant inte som något man bara hoppat på bara för att... Lite rädd är jag inför det, men jag hoppas få chansen att smaka den vid tillfälle.

Från och men den 3:e Mars hittas flaskorna i Systembolagets beställningssortiment.

Till det här kanske det kan vara lämpligt att spela, antingen "Smaken av dig" och/eller "Slickar i mig det sista".

Om Thåströms Spanska Brandy
Thåströms Spanska - Brandy de Jerez - har lagrats på amerikanska ekfat i över 12 månader och har en mjuk och välbalanserad smak med en intesiv arom av vanilj och kanel. Faten har tidigare innehållit Oloroso-sherry, vilket ger ytterligare en dimension på dryckens doft och smak.

Färg: Mörk, gyllene färg
Doft: en intensiv arom av vanilj, kanel och rostade bakverk
Smak: balanserad, tydlig fatkaraktär. I smaken kommer kryddtonerna av vanlij och kanel igen
Serveringsförslag: som avec eller som drinkbas i en long drink tillsammans med tonic eller Coca-Cola, passar också bra till choklad.

Namn: Thåströms Spanska Brandy
Artikelnr: 86245-01
Volym: 700 ml
Alkoholhalt 36 %
Producent: Bodegas Diez Merito, S.L
Ursprung: Spanien
Pris: 399 sek

Stoppa pressarna!! Idag släpper MÄBE sin nya singel

Den som vill ha en försmak av MÄBE's kommande platta kan ta och lyssna in sig på singeln "Norrskensskimmer och Solnedgång" som släpps just idag. Någon mer än jag som tycker att den ger mersmak?

Vissa kommer som vanligt att hojta om att det låter Thåström, men själv hävdar jag att man aldrig kan få för mycket av den varan, så jag är mer än nöjd.


Finns på Spotify

Lars Winnerbäck - Hovet : 2013-11-22

Detta var en kväll med flera alternativ, dels legendariska Black Sabbath på Friends Arenan och sedan Lasse Winnerbäck på Hovet.

Det velades länge vilket event jag skulle gå på, men när frugan erbjöd sin Winnerbäck biljett så var det inget snack längre, det blev Lasse, tillsammans med hans största fan, min dotter. Och så här i efterhand så känns det som rätt beslut. Lasse var fenomenal och både han och bandet verkade laddade och på strålande humör.

Det bjöds på gammalt och nytt, lugna låtar och fullt rockställ. Allt i en perfekt blandning. Det enda som hade gjort denna kvällen bättre hade nog varit om Thåström kommit upp på scenen och sjungit med i "Gå Med Mig Vart Jag Går".
Ljusshowen sparsmakad och effektiv, med snygga små filmer i bakgrunden.

Mina favoritlåtar under kvällen, ovan nämnda "Gå Med Mig Vart Jag Går" och "Stort Liv".
Jag misstänker att Winnerbäck kommer att vara min dotters version av hur Ulf Lundell varit för mig och sämre idoler kan man ha.
Så ett stort tack till alla inblandade (Stones, Lasse å bandet :-)) en riktigt mäktig kväll ni bjöd på.

Och Lasse, jag ser dig....

Polar'n Per hyllar prisade Bruno K Öijer

Samlade dikter (2012)

Så sent som för några dagar sen läste jag "Jag ringer mina bröder" av författaren Jonas Hassen Khemiri (född 1978). Jag blev förvirrad, glad, det var lixom "här kommer alla intrycken på en och samma gång..."

Jag blev tvungen att snabbt ta mig genom denna skumma bok som var lättläst i sitt upplägg med två noveller och ett öppet brev till justitieministern, Beatrice Ask i mitten. Mmm, just så...

Jonas var en trevlig bekantskap som förnimmande Bruno K Öijer (född 1951). Denne Bruno, som sägs vara oefterhärmligt original, filuren jag lärt att dosera med jämna mellanrum hade en kronprins! Det var ett faktum, det var nog därför jag blev så själsligt überkulturellt glad!



Mannen, myten, legenden och poeten med den förvridna rösten (se klippet ovan), han som tycks dyka upp varstans, närsomhelst hamnade dagen efter i rubrikerna. Skumt, tänkte jag, sen blev jag ännu gladare. Jag kunde inte låta bli att le. Bruno lyftes fram och belönades med det ärorika Ferlinpriset (fd Ferlinstipendiet, 1963). Med sina engagemang runt Thåström har jag doserats med honom, små pulser, som lockat till läsning i etapper. Han har vuxit och vuxit, så som myter gör, och så sent som i våras släpptes ett samarbete med Thåström via Sällskapet "Nowy Port" (2013) där dikten "Var och en av oss" laddade plattan med suggestiv dynamik. Nu blir han alltså prisad...

"För att han med sin mörka musikalitet gett poesin en ny publik och en ny framtid" 

Raderna ovan är motiveringen som ingen kan säga mot... eller hur?

Jag vill följa upp, fylla på, resonera och fundera, så i klippet nedan hittar ni ett träffsäkert inlägg i jämlikhetsdebatten som läses av Thåström på Imperiets fantastiska platta "Synd" (1986). Klippet ger en bild av hans förmåga att med några få ord etablera, miljö, obehag, vackra detaljer, äckel men inte minst satiren och samhällskritiken!



Linköpingsonen, som även samarbetat med Fläskkvartetten, får alltså Ferlinpriset som sen 1980 även omfattar ett trubadurpris. I år gick detta andra pris till Sofia Karlsson, vars förmågor jag inte hunnit ta del av. Jag hade gärna sett att detta gått till vår svenske punktrubadur "Jocke Thå". Jag tänker på hur bra det hade rimmat då Bruno influerat honom gång efter annan. Aldrig har inflytandet varit så tydligt som i låten "Party" (klippet nedan) från "Tiggarens tal" (1988). Jag vet inte om han haft ett finger med i denna låt, men visst finns det tydliga referenser till Bruno?



...så läs Bruno, jag måste bara rekommendera denne Bruno!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bruno K Öijer
1. Trilogin (2002)
2. Svart Som Silver (2008)
3. Hans återkommande engagemang i musikscenen

Mer om Bruno K Öijer
...på webben

Vi nöjer oss inte här... Så i klippet nedan kommer en favorit ur "Trilogin"  (som omfattar  verken "Medan Giftet Verkar", "Det Förlorade Ordet" och "Dimman" i en samlingsutgåva)!

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje

I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.

"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

Polar'n Pers guldkorn - MÄBE!

MÄBE var en lång sporadisk bekantskap innan det började röra på sig. Via diverse samlingsplattor kunde jag gotta mig åt spridda alster som sammantaget ritade ut ett intressant spår. Jag gillade det jag hörde, "Svart Ny Dag" (Pop & Rock vol 2, 2004) och "Sånt Du Ville Se" (Äggröran 6, 2004) var kanske de första låtarna jag stötte på och när det några år senare började ryktas om ett helt vax trodde jag MÄBE skulle spridas som en löpeld över landet, men bandet verkade inte nå ända fram... åren gick!

...Söker Lögner Får Sanning Till Svar (2010)

Sen släpptes låten "Alla Hjärtans Dag". Det var en singel som  nynnandes under flera månader. Det sipprade ut lite spår på Youtube och helt plötsligt annonserades ett datum i Stockholm ut. När jag äntligen fick lägga vantarna på nya plattan under release-gigget, på Pub Anchor, visste jag att det skulle bli många timmar i bilen med plattan. Bandet var duktigt bra live och trevliga över lite öl-tugg, de kunde leverera just den typ av energi jag förväntar mig. Det var en bra spelning, kanske lite kort. "Råttornas Planet" och "Betraktarens Öga" är båda låtar som framfördes grymt bra, och vid ytterligare lyssningar bara växer och växer de. Jag var helt enkelt övertygad om att den Thåström-sträva rösten från Strömstad skulle falla många i smaken. Fullängdaren "...Söker Lögner Får Sanning Till Svar" (2010) hade släppts, och det fanns inte en fest jag armbågade mig fram till musikanläggningen för att få spela denna platta!

MÄBE på scen!

Det gick ändå inte helt att förbise att många reflekterade över att ljudbilden låg på tok för nära "Pimme" (Joakim Thåström), och visst, det finns likheter, samtidigt som det verkligen inte är en dålig referenspunkt som placerats ut... Kanske tillhör Thåströms publik en av de svåraste skarorna att tillfredsställa då östkustens punklegend har en nästan ikonisk status bland "de frälsta". "Bara Thå ska låta så!", typ...

Jämförelsen dyker, hur som helst, upp gång efter annan, vilket bidrar till en ganska ensidig exponering. Jag tycker det är det lite synd, ibland också orättvist, för det finns faktiskt en skön låtskatt och gott om talang bakom MÄBE och deras alster.

Jag skulle kunna tänka mig att detta är något frustrerande, men själv har bandets naturlige frontman Mattias "Mäbe" Johansson (sång, gitarr), en ganska sval inställning till jämförelsen. Det är helt enkelt inget som tycks bekomma honom, "Hellre det än att bli jämförd med Per Gessle eller Tomas Ledin", säger han i en intervju med P4 Nöje från i våras.



Med erfarenhet från både Dissection och Deathstars finns dock otaligt andra starka referenser som även de var och en för sig kan härleda den något mörka ljudbild som han besitter. Jag ser framför mig att influenserna snarare skulle dra mer åt det industriella soundet Sällskapet och Peace Love & Pittbulls har, men MÄBE rockar rakare, inte lika introvert, mer direkt på något sätt.... Det är faktiskt ganska befriande, tycker jag!

Nångång, Nånstans (2012)

När andra fullängdaren landade var jag än mer säker. "Nångång, Nånstans" (2012) är, i mitt tycke, en ännu starkare produktion. Kvarglömt från förra plattan var den digitala bearbetningen med massor av pålägg, hittat var en mer organisk och levande ljudbild. En genomgående tydligare väg, som tar med lyssnaren genom en homogen platta, topparna finns kvar, men framförallt håller den en genomgående högre kvalité.

Jämförelsemöjligheterna med Thåström är inte lika tydliga, även fast rösten inte kan förbises. Jag tycker däremot att det är en fin förlängning på den svenska punk-tradition, som band som Coca Carola, Dia Psalma, 23 Till, Charta 77 m fl representerar, utan att denna platta behöver jämföras musikaliskt. Dessutom kom nu en andra stark platta, som utan att vara politisk, levereras efter åratal av Alliansens styre. Tidigare borgerliga regeringsperioder har ju varit som god mylla för svenska punkscenen att växa i, men från den scenen har det mer eller mindre varit tyst, åtminstone vad gäller kommersiell framgång...

Hur som helst har MÄBE hittat sin väg med en betydligt mer renodlat ljudbild än tidigare. Plattan känns mer anpassad att spelas levande och jag vill påstå att det ger resultat. Låtar som "0x0" och "Göm mig, glöm mig" rotas som plattans starkaste redan efter första genomlyssningen och jag skulle om tid medgavs kunna lista betydligt många fler bra låtar från skivan.

På Harry B James levererade bandet än en gång en allt för kort spelning, men en naggande god sådan.Tillsammans med Günter Ohlsson (gitarr), Kent Andrèasson (bas). Carl-Gustav Karlsson (som gjorde sin sista spelning som fast trummis i bandet, numera i dödsmetallande Protector) underhöll MÄBE en allt för talfattig publik. Jag hade velat höra mer, betydligt mycket mer!

Bandet förtjänade sannerligen ett bättre mottagande och en större publik...

En av singlarna, Himlens Alla Droppar (2013)

Under våren och försommaren har bandet levererat fyra singlar. "Innan Sanden", "Långagärde Sund", "Kvar Ännu" och "Himlens Alla Droppar". Det är ett nytt grepp som jag mycket väl kan tänka mig är ett sätt att möta det moderna kontinuerliga nyhetsflöde som yngre nätanvändare förutsätter. Jag tycker det har varit ett kul sätt att nå ut, samtidigt som jag mer än gärna skulle hålla en riktig platta i handen. Musikaliskt har MÄBE förlängt känslan av den förra plattan på ett logiskt sätt. Det som slår mig är hur folklig karaktären är. Om första plattan var Thåström och svart, var andra organisk och melodiös. Nu tar bandet nästa kliv och sträcker sig mot en ännu mer renodlad ljudbild. Texterna är enklare än någonsin att associera till, utan att vara simpla, tvärtom, och videon till "Innan Sanden" är en produktion som är imponerande stark. Professionellt! Visuellt! ...och helt suverän låt, kolla in klippet i artikeln!

Videon "Innan Sanden" (2013)

Kanske är vägen öppnad för MÄBE denna gång? Kanske måste dessa modernare tag till där inga riktiga plattor distribueras, utan allt serveras digitalt vart efter? Kanske är Sverige redo att ta MÄBE lite närmare? Jag är hur som helst redan frälst! Kommentera gärna det du hör, hiss eller diss? Nu har jag sagt mitt!

/Polar'n Per

"Sanden rinner sakta ner
Så mycket som man ska hinna med
Innan sanden runnit ner..."
Ur Innan Sanden (Mäbe Johansson)

Essen ska delas ut:
"...Söker Lögner Får Sanning Till Svar" Tre starka Ess (av fem möjliga)
"Nångång, Nånstans" Fyra självklara Ess
"Singlarna 2013" (...som tänkt EP) Tre starka Ess (med "Innan Sanden" och "Långagärde Sund" som tafsande på det femte Esset)

Tre starka kort:
1. 0x0
2. Innan Sanden
3. Betraktarens Öga

Mer om MÄBE:
...på Facebook
...på Spotify

Grattis!! Thåström

Idag är det mig en stor ära att få hylla en av Sveriges största artister enligt min mening.
Joakim Thåström fyller idag 56 år.

Ända sedan dagarna i Ebba Grön, så har han han varit och är fortfarande en av svensk musiks tyngsta spelare.

Tyvärr har det fallit sig så att jag aldrig sett honom live i någon av de konstellationer han medverkat i. Dock har jag lyssnat på honom live tillsammans med Ebba Grön i Oskarshamns Folkets Park. Anledningen till att jag inte såg dem var att jag satt inlåst under scenen. Sånt händer när man plankar och åker fast....

Upprinnelsen var att en av polarna var kusin med Fjodor och hade i ett svagt tillfälle lovat att backstagepass skulle ordnas via kusinen. När det till slut var dags, alla pengarna spenderats på folköl och det hade liftats till parken, visade det sig att ingen kontakt tagits med kusinen överhuvudtaget. Kusiner behöver ju inte betyda att man är tighta, jag har flera sådana själv (även om ingen är direkt känd). :-)
Ingen fara dock, det fanns ju alternativ. Med tonårslogik förenad med artificiell intelligens i form av duktigt folkölsintag så landade vi på alternativet Plankning (och då menar jag inte Internetfenomenet, utan oldschool klättra över stängslet), för se bandet var ett måste.
Dock kom det ett par vakter i vägen för vår djärva plan, och eftersom vi först träffade på dem på fel sida av stängslet, så blev vi förpassade till en skrubb under scenen. (kan inflika att det inte var enda gången jag stiftat bekantskap med denna skrubb).
Dock innebar det att man hörde det hela ganska bra, och som lök på laxen släpptes vi ut samtidigt som bandet ramlade ner till logerna, vilket i sig var en syn. Tyvärr hade polaren inte lust att ta kontakt med sin kusin nu heller, så vi blev helt sonika utkastade med nya böteslappar till mor o far och en historia för framtiden.

Tillbaka till Thåström, han har gjort en inspelning av en låt, som nog får sägas är den som osvikligt påverkar mig mest känslomässigt av alla. "Balladen om Briggen Blue Bird". En mäktig låt och text  i sig, som slår an på gamla nedärvda segelfartygsromantiska känslor, och som i Thåströms känslosamma framförande blir ett riktigt hot mot ens machofasad.

Thåström

Han gör det igen!

Thåström gör det igen. En man som lyckas skapa hit efter hit, utan att kännas kommersiell. Nya singeln "Kärlek är för dom" känns klockren och har allt för kunna bli en riktig rysare. Suggestiv och skön låt och med Anna Ternheims röst ligger som en smekande matta i bakgrunden höjs låten ett litet snäpp extra.

Släpps imorgon, men finns för lyssning på P3's hemsida.