fredag 1 juli 2016

Recension - Rival Sons : Hollow Bones

Det är alltid lite läskigt att få ett nytt alster med en grupp man redan gillar. Man vill så gärna att det skall vara bra. Helst jättebra. Så, här sitter jag nu med en ny skinande bit pressad svart plast, Hollow Bones med Rival Sons.

Rival Sons är ett förhållandevis nytt band, bland mina riktiga favoriter, som för varje tidigare platta klättrat längre och längre upp på min lista av favoritband, för att numer kvala in bland de band som jag anser vara mina musikaliska husgudar.

Bandet kanske inte direkt uppfinner några nya hjul inom rock n roll, men jäklar vad dom får dom de har att rulla. Det är inte varje dag som stjärnorna radar upp sig, eller curry-linjerna korsar rätt stigar och rätt människor för att bilda något så stabilt, kreativt, kompetent och rockande som Rival Sons.

Det må vara så att varje skiva inte är nerlusad med direkta hitlåtar, men den sammantagna långsiktiga kvaliteten gör att det här är något jag håller nära mitt hjärta.

Kvartettens otroliga musikaliska kvalitet får en att häpna gång på gång. Allt från Jays själfulla sång, Scotts perfekta gitarr (vilket sound, vilket sound), Mikes trumspelande som går långt utanför ramarna för "bara kompande" och herr Bestes stabila mullrande basande. Ett genidrag dessutom att bjuda in keyboard i mixen.

Låttexterna är ett kapitel i sig. Allt från små hyllningar till svart kaffe (eller är det något mer...?:-)) i covern "Black Coffee" och kärlekslåtar som innehåller precis exakt mängd svärta för att bli intressanta i stället för banala och sliskiga. Jay Buchanans röst har en enorm bredd och rör sig sömlöst från det sköraste av sköra till fullt ställ rockbanshee, allt med en själ och känsla som inte går att förklara.
Scotts gitarr har även den en helt unik ljudbild. Det är ömsom smekande, ömsom distat rivigt. Han lyckas få till en Fuzzighet som är helt obeskrivbart skön och han låter gitarren tala med samma inlevelse som Jay förmedlar i sång.

Skivan är precis som föregående skiva, något av en långkörare. Inget tuggummirockande med snabba hitlåtar som sätter sig på direkten, utan mer låtar som låter en upptäcka nya lager för varje lyssning, vilket borgar för en långvarig bekantskap. Jag tror dessutom att Rival Sons kan göra ännu bättre plattor, men den här är bra nog för mig.

Det här blev kanske mest en recension av bandet som helhet, det blir lätt så när det handlar om något som tar episka proportioner för en som enskild. För mig är det här en fullpoängare och en skiva som kommer att vara med mig under lång tid. Den nästlar sig in i mitt medvetande och bildar en symbiotisk sammanslutning med min själ. Det här är rock som är helt rätt på mitt musikaliska medvetandes våglängd.  5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår:  Baby Boy och Hollow Bones Pt.2
Skivbolag: Earache Records
Release: 10 juni 2016

Hemsida
Facebook


3 kommentarer:

  1. Oj, full pott. Har varit inne på att ge mig in i Rivals Sons musikvärld rätt länge, var tycker du man skall börja?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beror lite på. Pressure & Time är det säkraste kortet med lite riktigt hitvänliga svängiga dängor. Gillar man smäktande ballader får man inte missa låten "Soul" från deras EP, en av världens bästa låtar enligt mig. Borde få vem som helst på kroken. :-)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...