Summering av 2013

Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.



Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.

Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.


Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.


Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.

När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.

Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.




Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.


Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.

Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!



Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.

Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.

To infinity and Beyond!

Recension - The Brimstone Days : The Healer

Från Malmö kommer skivaktuella trion The Brimstone Days. Den 6:e November släpper man en 60- 70-tals svängig rockrökare, The Healer, på Transubstans Records.

Det är det första jag hör av gruppen, men man har två plattor under bältet redan. Bandet spelar riktig upp och hoppa sväng med skönt groove. Massor av Soul och Blues i en härlig kompott av varm och skönt distad gitarr. Sade jag att det svängde? Nått så infernaliskt skönt...

TBD har både attityden, musikaliteten, låtarna och framför allt mojon att ro detta i hamn. För att inte tala om att sångaren, Håkan, har en gudabenådad röst för denna genre. Bandet ger oss 11 låtar som klockar in på strax över 35 minuter. Så även längden på skivan känns rätt tidstypisk för den musik man levererar. Och den behöver inte vara längre, för vid det här laget har man redan börjat sakna de första låtarna, så kvickt på playknappen igen. Vill man veta vilket härad bandet rör sig i utan att behöva lyssna på musiken (vilket jag starkt avråder (nej, jag förbjuder)), så tänk Thunder Express korsat med ett Hellacopters i sina lugnare stunder och med en sångare som stundtals låter som Billy Gibbons i ZZ Top.

Här någonstans brukar jag komma till förpackningen, särskilt om det är en extra snygg förpackning med ett arslesparkande omslag. Och det är det verkligen. Fast inte i en positiv bemärkelse, för mitt första intryck var att detta riskerar att kvala in som årets fulaste omslag. Efter att ha studerat det ett tag kan jag nog ändock konstatera att det har en viss charm och att jag gillar bandets logo. Vi lämnar det där och konstaterar att mitt omdöme om omslaget inte på något sätt representerar själva innehållet, för musiken lämnar absolut inget att önska.

Jag tror att alla som läst hit har anat jag gillar plattan hyfsat. Men jag vill nog påstå att om det enda man kan komma på att klaga på, är att omslaget ser ut som om man själv ritat det (förlåt vem som nu än har gjort omslaget, det behöver inte vara så negativt, jag vet hyfsat väl vilken som är den farliga änden på en blyerts), när musiken tränger sig in i själen på detta sättet, ja, då blir jag närmast lyrisk.

Så, nu när året drar sig mot sitt slut är det roligt med skivor som placerar sig högt på skalan, allt för att röra om lite inför den kommande års-summeringen. The Brimstone Days får av mig solklara 4 spader av 5 möjliga.






Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: We Come in Peace och Nightmare is Here
Bolag: Transubstans
Release: 6:e November 2013

Band:
Drums - Johannes
Guitar/Vocals - Håkan
Bass/Backing Vocals - Hampe

Tracklist:
1. Black And Blue 2:57
2. We Come In Peace 3:53
3. Matter Of Moments 2:53
4. Clap Your Hands 3:40
5. Bag Of Bones 3:46
6. Nightmare Is Here 2:11
7. The Healer 3:32
8. Miss Understood 3:07
9. Hold Me 3:03
10. I Won't Let You Go 3:25
11. Stubborn 2:57

Mer Info:
Hemsida (om den funkar?)
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!