 |
| En av rockvärldens snyggaste loggor? |
Jag antar att situationen var samma med Slash och Axl. Slash ville inte pågen av Axls egocentriska diktatorsstil och Axl kunde inte med sin destruktiva livsstil kombinera detta med någon som kräver med av sina bandsamarbeten.
När Axl nu åter står där på scenen tror jag han gör det med ultimatum från Slash. Det är att Axl skärper sig. Det är att Axl fokuserar på musiken, inte all sikt runt om. En annan del jag personligen kan anta är att Axl inte vill se sin karriär med ett hittepå-Guns sänkas snabbare än en Pearl Harbour-flotta på Hawaii. Något han bidragit till kilo efter kilo och med år efter år av improduktivitet.
Jag antar att det bara är band, dvs maskiner och konstellationer typ Metallica som kan överleva år efter år utan platta. De kan turnera nytt vax. De kan turnera nostalgiska hyllningar till enskilda vax. Det kan inte Axl själv. Det kan inte band som komponeras av legosoldater. De vill ha betalt. Att repa är ett jobb. Att stå på scenen är målet. Annars dör deras erbjudande och attraktion att ragga nästa jobb. I dagens musikindustri måste detta respekteras, hur mycket man än kan romantisera om att musiker skulle ställa upp för ett högre kall. Det är inget konstigt med det!
När jag nu ser detta reducerade Guns'n'Roses och vad som händer slås jag av fler saker...
1) Är det största som hänt bandet att Slash och Axl åter delar scen?
Ja, kanske, men personligen tror jag Clark och Izzy är viktigare om ambitionen är ett nytt möjligt vax. Matt Sorum håller jag däremot som bättre trummis och som roligare alternativ än både Steve Adler och Frank Ferrer, som trummat med Guns'n'Axl'Roses sen 2006.
Alla minns urkraften som bandet representerade. Kolla klippet ovan om ni tvekar eller inte minns!
2) Kan de verkligen samsas?
Ja, kanske. Det har gått många år sen stridsyxan var höjd. Kanske läker tiden alla sår, men jag har svårt att se Guns'n'Roses som Slash enda satsning. En terrorbalans är nog vettig där Slash spelar med sitt på ena kanten. År av improduktivitet är inte hans grej längre även fast det inte verkar vara världens mest stressade herre!
3) Handlar detta bara om folkhälsa?
Ja, kanske. Både Slash och Axl verkar lagt den värsta tonårsfyllan bakom sig nu. För varje kilo som lämnar Axls kropp ökar förmågan att låta bra på scen igen. Jag tror det handlar om fysik för den mannens del. Både vad gäller scenspråk och sång. Den misär vi sett senaste åren hoppas jag ligger bakom.
4) Håller då detta spektakel?
Ja, kanske. Jag tror det är ett experiment som pågår nu. En repning som bara kan resultera i bokningar på global nivå... om dom står ut med varandra.
5) Håller Axl Rose sång i längden?
Ja, kanske. Det är bara han som kan bevisa det. Det är en anspänning jag tror få förstår hur jobbig den är att hålla den tonen över flera månader. Framförallt i det skick han är, kolla bara på dekadensens Vince Neil... Jämför med vältränade Bruce Dickinson... Say no more! Lyssna på klippet nedan för att höra den kritiska sidan av röstutvecklingen...
6) Hur bra är då det här?
Ja, jag skulle vilja påstå att det finns ett uppdämt fokus på bandet som bara prestige kan förstöra. Om jag fick göra en "Some Kind Of Monster" del två eller en dokusåpa värd namnet är det här temat. Guns'n'fucking'Roses. Ett vansinnes rosenrasande rosornas krig eller en feelgood-nostalgitripp som är värd att dokumentera... eller hur?
Jag måste säga att klippet nedan från för några dagar sen i Las Vegas är mycket lovande om dagsformen, även fast Axl skadat benet och sitter i Foo Fighters-tronen som skänkts av Dave Grohl... Se själv, vad tycker ni?
/Polar'n Per
