Dagens Musiktips : Väg : Stålarna Rullar In

Väg släpper sin andra singel för året, "Stålarna Rullar In".
Låten som är en cover av Nirvana's cover av låter "The Money Will Roll Right In" som skrevs av Fang på 80-talet. Men i Väg's tappning blir det i stället en dänga som visualiserar ungefär alla Stureplans fördomar man kan ha. Och det är såklart en hel del, särskilt för min egen del, som precis läst ut ännu en bok i serien om Stureplansprofilen Silfverbielke.
Klockrent med andra ord!

Låten hör du på Spotify

Lite extra roligt med ett så särpräglat svenskt band, att man har turnerat flitig runt i länder där svenskan knappt ens kan ses som ett sekundärt språk (även om jag själv ser den som ett världsspråk). Väg har i år spelat i bland annat München, Zürich, Bogóta, Wien, Helsingfors, Rovinj, Minsk och kommer att spela i Bristol och Århus i höst.

Mer info:

www.vagmusik.com
Facebook

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar

Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

Polar'n Per skvallrar om Foo Fighters läcka!

"Sonic Higway" släpps 10 november

"Sonic Highway" heter den kommande plågan och mediavågen från Foo Fighters. Med andra ord så är det Äntligen är det dags för nytt! En första låtläcka kommer givetvis från bandet. Låten "Something From Nothing" (2014, klippet nedan) som definitivt inte kan placeras någon annanstans än mitt mellan tidigare spår "DOA" (2005) och "Skin and Bones" (2006)

Denna platta tar hur som helst vid där filmen "Sound City" (2013) och dessförinnan släppen "Back and forth" (DVD 2011) och "Wasting light" (CD 2011) avslutade.

Det var under filmandet av "Back and forth" som Dave Grohl sprang in i nyheten att den klassiska "Sound City Studios" (Carlifornien, USA) skulle läggas ner. Många ärofulla vax var inspelade där bland mycket godsaker Tom Petty, Rick Rubins klassiska Rage Against The Machines självbetitlade debutalbum, Metallica och Butch Vigs fantastiska produktion "Never Mind", med Nirvana där den nyligen anslutne Dave var batterist!



Dave blev så till sig av oro att han med kort varsel fick loss
1. ett filmteam och massor med artister och producenter som blev just filmen  "Sound City"
2. ett köp av studion som dessutom plockades ner, flyttades hem till Dave och monterades upp där
3. Inspiration att släpa tillbaka Butch Vig och göra ett nytt vax ("Wasting light")
4. Spela in ett live-gig med nya vaxet i den nydöpta "Studio 606" (klippet nedan) med samma proffsiga team
5. Göra om grejen hos Letterman i svartvit TV ala Beatles-pastish ...och mycket annat!



Det är uppenbart att Dave blivit en mediamogul. Han gör sig fruktansvärt bra som frontfigur på scen, minst lika bra i TV-rutan och, ja... som en riktig mediahora (som inte verkar kunna köpas!) Med dessa förutsättningar; ett grymt band, hyfsat med dollars, ett lojalt filmteam och en ny studio väljer ändå Dave att lämna hemmet och åka runt USA i olika ANDRA studios. Med andra ord, han låter sig själv och bandet fortsätta inspireras av dessa klassiska miljöer, olika musikstilar och med sig längs resan finns åter Butch Vig, men även artister som representerar sina städer...



Från inspelningarna blir det både en platta och en film (trailer ovan)... och jag gissar att det inte är det sista snygga klippet vi ser från denna vända med Foo Fighters, så håll till godo med några ord om "Sonic Higway" (klippet nedan) och kommentarer som "Det känns som vi turnerat USA utan att göra ett enda gig!", om Chris Shiflett (bandets ena gitarrist) säger...



Jag tror vi kommer få dras med en handfull radioplågor även denna gång!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Musiken
2. Alla videoproduktioner
3. Den charmige Dave

Polar'n Pers guldkorn - Foo Fighters!

Det hade enkelt kunnat vara Nirvana i ett eget guldkorn, det hade lätt kunnat handla om Kurt Cobains (1967-1994) förträfflighet och grungens bana och betydelse genom mitt 90-tal. För visst påverkades jag av hans tragiska självmord, även fast man inte ska överdriva dess betydelse. Men detta guldkorn handlar om någon annan, deras trummis, inte deras första, men däremot deras främsta. För utan att behöva fördjupa mig i denne tidigare trummis förmåga och karriär så är David Grohl en konkurrent av världsmått, både som trummis och karaktär.

Nedan finns klippet "Big Me" som blev första plattans fjärde singel (1996). Videon och låten, som oxå kom att kallas Menthos-låten förklarar ganska väl att det inte är musik som tar sig själv på världens största allvar, Dave tycks från ruta ett gjort klart att detta inte skulle mata en subkultur av "feel bad"!



Hans skapelse, Foo Fighters, föddes som ett enmansprojekt, först under namnet ”Late!” under tidigt 90-tal. Senare, 1995, bildades bandet med Pat Smear (gitarr) som anslutit till Nirvana under inspelningen av "In Utero" (1993) samt Nate Mendel (bas) och William Goldsmith (trummor) från Seattle-bandet Sunny Day Real Estate som imponerat stort på Dave.

Kraftigt förenklat kan man påstå att Nirvana inte var landningsbanan för Dave Grohls egna kompositioner, även fast demon "Pocketwatch" (1992, som Late!) innehöll "Color Pictures of a Marigold", som senare gavs ut på B-sidan till Nirvanas "Heart-shaped box" (1993, som låten "Marigold", senare även spelad på live CD:n/DVD:n "Skin and Bones", 2006), allt var hur-som-helst skapat för egen maskin,  det var en enmansgrej precis som Foo Fighters första självbetitlade album (1995) även fast bandmedlemmarna i deras första line-up ges credit för deltagande på plattan.



Dave förklarar det med sin intention att vara ett band, han förklarar det med att Foo Fighters skulle vara inspelad i största hemlighet bara för att inte jämföras med Nirvana. Det fanns ingen "drive" i att surf på Nirvana, bara en svårarbetad sorg och upplevelse, när musiken han själv producerade nästan helt representerade motsatsen. I fantastiska "Learn to Fly", klippet ovan med bl a Jack Black (Tenacious D) och "Everlong", klippet nedan från bandets andra platta, "The Colour and the Shape" (1997) ser vi hur bandets videoestetik var ämnat att hålla i sig, det finns en ambition att roa...



Det var därför det blev en balansgång när musiker skulle bemanna gruppen, Krist Novoselic (Nirvana) var t ex ett naturligt val, men de kom fram till att det skulle bli konstigt efter Nirvanas exit. Demokassettterna och tidiga inspelningar av Foo Fighters-demot hade cirkulerat ett tag och steget att publicera var därför inte allt för långt. Hans enda krav var att marknadsföringen inte fick omnämna Nirvana. Det här var något annat. För att distansera sig ytterligare hade Dave hängt på sig gurkan och greppade micken, trummorna skulle skötas av någon annan.



Nog med historien, det är både bandet, musiken och personligheten Dave som är guldkornet!

Foo Fighters är historien som börjar i moll och slutar i dur. Det är sologrejen som sakteliga blev bandet för de allt större arenorna. En given succé!



Inför förra albumsläppet, "Wasting Light" (2011, som framförs i sin helhet i klippet ovan från Daves Studio 606), och den stundande turnén hade ökända Westboro Baptist Church klargjort sin ställning, Foo Fighters var bögpropaganda (se bara klippet "Learn to Fly", 1997), och inga hjältar som klippet "My Hero" (1997, dubbelovan) antyder. Det kan inte tolereras, pressmeddelanden och protester vid biljettförsäljningen följdes upp med löften om demonstrationer vid arenan Sprint Center (Kansas City, Missouri).



Dave som onekerligen var inne i en kreativ visuell period såg sin chans. Inselningsteamen bakom DVD:n "Back and Forth" (DVD 2011), klippet ovan från Studio 606 och den sjukt mysiga dokumentären om studion "Sound City" (2013, numera Studio 606) ryckte ut tillsammans med bandet för att göra ett promotionklipp för turnén. Resultatet kan ni se i klippet "Hot Buns" ovan...

När väl spelningen stundade på Sprint Center (Kansas City) lät inte protesterna sig vänta. Gatorna utanför arenan var välfyllda av både protesterande, slagord och plakat, men gissa om det blev en och annan som förvånad min när de oväntat fick stöd, timmen innan första biljetten klipptes, i protesterna av ett "Hill-Billie"/Red-necksband som uppträdde från ett lastbilsflak (klippet nedan)...

Är det inte stor humor, så säg?



Att de dessutom är ett lysande liveband visste jag redan efter deras sjukt bra gig på Cirkus, i Stockholm 1996... Men det är dessa grejjer som gör Foo Fighters till mer än bara ett lysande band, det är svårt att inte gilla dessa herrar alldeles lite extra... eller hur?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Foo Fighters:
1. Ja, jävlar vilken front-man han är!
2. Helvete vilket skönt drag hans kletiga pop-hårdrock har!
3. Satan i gatan, vilken skön distans och EQ de har!

Dave Grohls humanistiska tal från lastbilsflaket:
"God Bless America! It takes all kinds! I don't care if you're black or white, purple or green, whether you're Pennsylvanian or Transylvanian, Lady Gaga or Lady Antebellum. Men loving women, women loving men, men loving men and women loving women... You all know we like to watch that! But what I'd like to say is, God Bless America, y'all!"

Day oF Devil

Jag hörde denna låten, "What I Used To Believe"på Bandcamp för ett tag sedan, och trots den usla kvaliteten på produktionen så har låten något så rått och genomträngande i sig, som inte riktigt kunnat lämna mig ifred sedan dess.
Inspelningen är gjord på vad jag tror är ett hotellrum, på en fyrkanals mixer. Det är rätt krappig trummaskin och keyboard som enda komp, men gitarren tillsammans med sången ger ett väldigt starkt intryck. Tillsammans med den skruttiga produktionen ger det något spöklikt, från andra sidankänsla, och lite desperat intryck som tränger igenom på ett underligt sätt.
Ibland blir Lo-Fi så rätt i dagens välproddade mediabrus, och jag vet inte om låten skulle kunna tjäna på en bättre produktion eller om det skulle förstöra låten. Möjligen om det vore David Lynch som producerade det hela.

Att bandet, Day oF Devil, dessutom är ett mysterium i sig för mig, gör inte saken bättre. Det som skrivs på bandets/artistens sida är vid första påseendet en massa gibberish och drogrelationer. Så låt oss börja med att kika på den fakta som går att få ut av sidan, samtidigt som ni lyssnar på låten.

Den är släppt på Bandcamp den 16:e Mars 2013, men enligt texten på sidan, så är den inspelad kring den 16:e Mars 2010 i/på Lafayette, kan vara syftning till en stad, eller möjligen ett hotell. Den är inspelad av två personer, varav den ena manlig. Det finns i texten syftningar till att den manliga gitarristen kort efter lämnat detta liv.
Det enda "riktiga" namn sidan ger är  ett tack till Gloria Excelsis, en Engelsk modell som som poserat för de bilder som finns som omslag till låten, det finns även ett tack till "The Elf" som skall stå för produktionen. Dock finns det en blänkare om att The Elf och Gloria är en och samma person.

Med andra ord får vi titta närmare på denna Gloria. Förutom lite modellsidor här och där så har hon en kanal på vimeo med lite lättklädda videor. Lite grävande ger oss dessutom en intervju på en pokersite, som ger oss lite musikreferenser. Gloria gillar tydligen bland annat The Doors och Led Zeppelin. Just The Doors är omnämnda vidare i texten tillsammans med Nirvana och Bob Marley. Det skulle kunna vara så att det är just Gloria som sjunger på låten, men det är inte bekräftat. Jag har försökt att få kontakt och ytterligare information om omständigheterna runt inspelningen, men har hittills gått bet. Ett spännande litet enigma helt enkelt. Om någon vet mer, upplys gärna.

Recension - Tunga Moln

Tunga Moln, hemmahörande i Luleå/Visby området (visar väl på hur fantastiskt det går att musicera via nätet numer) har släppt sin självbetitlade debutplatta, vid namn "Tunga Moln". (Kunde inte låta bli, förlåt, men det kommer nog att hända igen) :-)

Svensk rock med 70-tals känsla och svenska texter, vilket borgar för en viss proggkänsla. Men det är inte allt. Det är bluesigt, tungt, stundtals svårmodigt, riffigt, ibland skojfriskt, svängigt och kryddat med lite psykedelia och punkstråk.
 Sånt som jag gillar helt enkelt.

Det andas som bandet själv beskriver det, av November, Nirvana och Billy Gibbons skägg. Vi kan dessutom på bandbilderna konstatera att det finns en del skägg i bandet, precis som sig bör.

När jag satte på skivan för första gången insåg jag att det här är helt ok, men inte direkt självklart. Musiken gick hem direkt, men sången och öppningstexten var inte lika direkt.
Efter att ha lyssnat på skivan i omgångar, varav några rejäla maratonlyssningar, så kan jag bara konstatera att skivan växer och blir riktigt bra. Och det lilla "men" jag hade om sången förändras till kärlek. Detta är inte musik som skall hängas upp på perfektion. Detta är musik från själen, till själen. Kanske inte direkt för att vara upplyftande, men ändå, för själen. Vad det gäller skönsång, så vet vi ju alla, att känsla oftast övervinner perfektion, annars skulle vi inte ha Ulf Lundell och Håkan Hellström upphissade på de piedestaler som dom tronar på.
Nu får jag det att låta som om John Strömshed skulle ha en dålig sångröst, så är inte fallet, tvärtom, men den behöver en viss tillvänjning, åtminstone för mig. Men när man väl vant sig, vill man bara höra mer. Tror även att det kan ha lite med mixningen att göra, då sången ligger väldigt tydlig och "in your face", men det gör sig bra på en skiva som denna där texternas tydlighet är lika viktiga som resten av musicerandet.
Inledningstexten på skivan i låten "Tunga Moln" gav mig först sådana Pugh Rogerfelt vibbar att jag häpnade till och var tvungen att starta om skivan direkt och höra om inledningen. Inget fel i det, jag gillar Pugh. Dock kan vi snabbt konstatera att denna låt kommer inte att riskera att hamna som någon trendig reklamsnutt då den saknar allt vad gullig glättighet heter. Skall jag dra till med en referens på egen hand så andas detta väldigt mycket av Åke "Kråkan" Nilsson och hans rockiga vardagsrealism med stänk av ett modernt Nationalteatern.

Även om musiken och texterna är starkt färgade av melankoli och nordiskt svårmod, så finns här ändå en viss lekfulhet och lättsamhet, såsom avslutande lilla örhänget "Brev Från Horisonten" där vi musikaliskt får oss till livs en elektrifierad gånglåt med contrysväng i dur fast med en text som andas moll, om än med viss positiv framtidsyn. En liten silverkant på de tunga molnen så att säga, som jag verkligen gillar. Dessutom är texterna bra och väldigt lättlyssnade även om dom inte direkt kokar över av positiv anda. Det är kanske inte riktigt musik för förfesten, möjligen med undantag för "Tomma Glas" och "En Ulv i Fårakläder". Snarare är det för den eftertänksamma stunden kvart över tre på natten när ruset börjar lägga sig och man summerar aftonen.


Låtarna är överlag punkigt korta, men ändå får man in små historier. Musikaliskt välspelat med en skön balans av instrument. Vi har den vanliga sättningen med gitarrer, trummor och bas (förutom sången som vi redan klarat av) trakterat av John Strömshed, Fedja Budimir, Rasmus Bogegård och Edvin Holm. Denna kompott kryddas smakfullt av orgel och ibland även en slidegitarr.

Detta är musik som jag och mina kompisar skulle ha älskat i tonåren, när svenska klassiker som Uggla, Factory, Magnum Bonum, Kråkan, Ebba Grön och Noice mfl. snurrade på skivtallriken och lärde oss om livet. Detta är musik som jag älskar nu när jag är medelålders och vet att allt som dom lärde oss om livet oftast var en romantiserad vision som oftast njutes på håll i form av någon annans erfarenheter, men att där finns korn av sanningar som vi alla får smaka och kan känna igen.

Jag ger helt sonika skivan 4 svarta spader av fem möjliga.  Hade den som sagt dykt upp i mina tonår, hade den kunnat bli en livskamrat, som man lyfter fram då och då och med ett stort leende låter nostalgin flöda. Nu får den bli en fortsatt följeslagare, för jag är övertygad om att jag kommer att plocka fram den gång på gång. Som den vuxit hittills utan att tråka ut mig, så är det viss risk att den kan dyka upp när skivåret skall summeras, Vem vet...

Mer info om Tunga Moln hittar du här:
Facebook
Bandcamp 
Spotify

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje

I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.

"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

Polar'n Pers guldkorn - The Doors!

Du kanske tänker, "Hur fan kan du lyfta fram The Doors som ett guldkorn?" Speciellt efter att du plöjt fram massa okända akter tidigare på bloggen. Helt plötsligt droppas ett av världens mest framgångsrika och mytomspunna band och bla, bla, bla...

Ja, jo, jag köper argumentet, men det är liksom svårt att inte beskriva dessa som annat än guld, så det är definitivt görligt. För mig som upptäckte The Doors i efterhand var det inte självklart att de kunde upplevas på samma påtagliga sätt som det samtida jag lyft fram, men när jag plockade hem en bootleg (våren 1991) inspelad på Konserthuset i Stockholm 1968 sa det bara klick... Vilken jävla kick!

Jag hade givetvis hört dem förut, men jag hade lockats till att botanisera lite djupare i bandet till följd av det kommande släppet av världens kanske bästa bakfyllefilm, "The Doors" (Oliver Stone, 1991). Med Val Kilmer (som Jim Morrison), Meg Ryan och Kyle MacLachlan (som Ray Manzarek) i fantastiska rolltolkningar drogs jag med vidare i deras musik. Trailern hade knappt rullat färdigt på biografen Rigoletto innan jag bestämde mig för att ge bandet mera lyssning, jag var liksom tvungen...

Kanske hjälpte denna film hela Grunge-scenen att explodera då Nirvana släppte dunderhonungen "Nevermind" samma sommar. För mig var det nog så! Kanske är det ett sätt att, i efterhand, romantisera över det som varit, men intrycken plockade definitivt bort tillräckligt med glamour från mitt sätt att se på rockstjärnor... 27-årsklubben var introducerad, utan att jag ens visste om den!



Live inspelningen från Stockholm 1968 var, hur-som-helst, en nästan perfekt liveplatta, ljudkvalitén är anmärkningsvärt bra, även fast det finns några sekvenser Jim Morrisons sång inte "mickades" ut! Titeln "Early Show" var inget jag tog notis om. Det var ju början av karriären, så det lät som en rimlig titel. Men det kom att ändras! Denna dag genomfördes nämligen två konserter på Konserthuset och den andra bootleg-plattan hette givetvis "Late show" och helt plötsligt satt jag med två timmar magisk underhållning från Konserthuset.

Jag drömde mig iväg! Jag tyckte nästan synd om mig själv för att jag missat The Doors, innan jag var född, men här gavs jag chansen att uppleva dessa och Jeezes, vilka gig!

Bandets självbetitlade album (The Doors, 1967) började i slutet av året uppmärksammas rejält. Men det var inte på grund av första singeln "Break On Through (To the Other Side)", det var andra singeln "Light my fire" som sakteligen började spelas världen över.

Efter ett framträdande på Ed Sullivans show (1967-09-17, se klippet nedan) bannlystes bandet då de både använt och betonat det tabubelagda ordet "Higher" i refrängen "Girl, we couldn´t get much higher" från TV-stationer i USA, vilket ironiskt gav bandet ännu mer uppmärksamhet och popularitet. Det gav bandets första framgångsvåg, på vilken de togs till Sverige. Det var en symbolakt för en hel generation.



Jag drar, som sagt, åter mina paralleller till Nirvanas och deras genombrott med "Smells Like Teen Spirit" som i en gympasal förändrade allt vad rock och rockvideos stod för. Det känns lite som jag slår in öppna dörrar så jag nöjer mig med att konstatera att ingen kunde bli så ball och samtidigt klara 27-årsstrecket. Inte Jim Morrison. Inte Jimi Henrix eller Janis Joplin... Inte heller, det då nya, stjärnskottet Kurt Cobain! 1991 visste man dock inte om detta. Uppenbarelsen var skälig, rebellen, outsidern och drogromantikern var återfödd!

Sommaren 1991 knöt jag flanellskjortan runt midjan och tog Grunge-scenen till hjärtat. Det är inget jag ångrat!

/Polar'n Per

PS. Bilderna på plattorna är inte från mina inspelningar på 90-minuters Chrome-band!

Tre starka med The Doors:
1. Känslan
2. Kemin i bandet
3. Ögonöppnaren för flummigare musik!

Mer om The Doors:
...på webben

Grattis!! Kurt Cobain - Kee Marcello

Kurt Cobain skulle idag ha fyllt 46 år om han inte skjutit sig rakt in till 27 club 1994. En problemtyngd man som var med och gjorde stor musik under sin alt för korta karriär. Dock är jag inte riktigt beredd att ställa mig till hyllningskörerna och höja honom till skyarna som geni som en del gör.

Visst, Nirvana var stundtals riktigt bra och jag älskar Grungen, men jag är inte beredd att okritiskt göra honom till någon form av rockhelgon, bara för hans i viss mån tragiska bortgång.



Ett annat födelsedagsbarn vi får gratulera idag är Kee Marcello, som fyller 53 år idag. en man som jag inte har sådär mycket relation till själv, för när väl han klev på Europe tåget hade redan min vurm för bandet börjat svalna, för att sedan öka igen när Norum kom med på tåget igen. Kanske ligger något där? :-) Dels har jag aldrig varit något större Easy Action Fan heller.

Hur eller hur, jag är ändå rätt förväntansfull inför att läsa hans biografi, för han har ju onekligen varit en del av den svenska rockhistorien.