Spader Ess Nostalgitrippar - Dio

lånad från mycket talangfulle Deathfeniks

Ännu ett nedslag i nostalgiträsket. Denna gång tar vi oss en titt på en av rockens största röster i miniförpackning, Ronnie James Dio.

Mitt första möte med Dio var antingen som frontman i Rainbow eller Black Sabbath. Vilket band som jag hörde honom först med, är lite osäkert, det var ett tag sedan och jag gillar dem lika mycket.

En sak kan man dock snabbt konstatera när det kommer till Dio och hans olika engagemang i kultband, han har en förmåga att sticka ut och höja ett band.
Som Rainbow, ett band som även om det sällan var dåligt och innehöll en och annan legendar på annat håll, så har var dom aldrig så bra som under Dio åren.
Även när det kommer till Black Sabbath så kan jag inte ducka för att hur mycket jag än gillar originaluppsättningen (egentligen går det inte att jämföra) med Ozzy på sång, så håller jag Dio-versionen av Black Sabbath för snäppet vassare i viss mån. Originalet  har en helt annan charm och det faktum att man mer eller mindre definierade en helt egen genre (och vilken genre sedan!) , men Dio-plattorna har ett helt annat mörker, hårdhet och kvalitet.
Det är inte förrän Dio kommer med i gruppen som man verkligen lever upp till sitt mörka rykte. För hårdrar man Ozzy åren, så handlar texterna ofta om mörker, men sett utifrån, medan jag upplever Dio tiden som ett mer omfamnande av mörkret. Dessutom var det en lagom, men nödvändig förändring för att sångarbytet skulle fungera i ett så pass tongivande band.
Säga vad man vill om Sharon Osbourne, det var ett genidrag från hennes sida när hon föreslog Ronnie som ersättare till Ozzy.

Som jag sade innan, det är helt enkelt lite oklart tidsmässigt vilken del av Dio jag först upptäckte. Dock har jag mer tydliga minnen av när jag upptäckte Dio under sin egen flagg.
Det var i en skivaffär i Västervik, på våren 1983. Holy Diver skivan hade precis landat i butiken och man hade inte ens hunnit ställa ut skivan i butiken. Killen bakom disken satte precis på skivans titelspår medan jag och Polarn "Klacke", stod och bläddrade i backarna. Redan vid introt till "Holy Diver" var det kört. När sedan låten i sig pumpade igång var det bara att fort springa fram till disken och fråga vad fasiken är det här som hörs i högtalarna. Behöver jag säga att det var ett impulsköp som man aldrig ångrat den dagen?
Ännu en liten anekdot runt denna skivan. Det var inte bara "Klacke" och jag som blev slagna av blixten när vi hörde plattan. En annan polare "PeKå" blev svårt biten av musiken första gången han hörde den. Dock gick det över fort när han såg omslaget. Även om han alltid försökte förneka sin ganska religiösa uppfostran, så brukade det skina igenom när han såg skivomslag av denna typen (vilket måste ha varit en svår tid för en metallskalle under denna tidsera). Efter det var skivan helt enkelt skit. :-)

Även om det tidigare materialet som herr Dio var med på, verkligen hittade hem hos mig, och att jag faktiskt gillar det mesta han har gjort, så kan jag trots det inte kalla mig någon fanatiker. Viss från första Rainbow plattan, vidare till Black Sabbath och genom Dio åren fram till Lock Up the Wolves, så köpte jag alla plattor. Dock blev den sista skivan jag köpt av Dio just Lock Up The Wolves (som jag har i en snygg promoutgåva). Därefter har jag mest sporadiskt följt honom, men ser honom ändå som en av dom stora.

När det kommer till skivor som är ett måste med Ronnie James Dio bakom micken, förutom ovan nämnda Holy Diver, så skulle jag vilja säga alla egentligen.
Men måste man krympa ner scopet lite så är dessa oumbärliga för mig (även om jag numer saknar en del av dem i skivsamlingen (skulle aldrig sålt vinylerna (hur många gånger skall jag tjata om detta)).

Första plattan med Rainbow. Det må ha varit Richie Blackmooores skötebarn, men det var Dio som satte prägeln. Låtlistan på denna plattan är skrämmande bra och här cementerade man verkligen symbiosen mellan rockmusik och Fantasy, som jag antar man har Dio att tacka för till mångt och mycket. Det enda jag skulle vilja ha annorlunda är i så fall omslaget. För även om uppföljande skivan Rising inte är fullt lika stark musikaliskt så har den ett av rockvärldens mest klassiska omslag, skapat av den fantastiske Ken Kelly. Men det har kanske inte mer med Dio att göra än just kopplingen till Fantasy.

Sedan har vi ju även  skivorna tillsammans med Black Sabbath. Ofrånkomligt, om än lite fantasilöst, men det är inte mitt fel att man lyckades skapa två så mörka och hårda klassiker och till det ett lika episkt live-album. Skyll inte på mig!


Båda plattorna är helt fenomenala, helt enkelt. Med en helt annan råhet och brutalitet än de tidigare alstren, även om man givetvis har Tonys feta och mörka riff i botten. Helt enkelt en värdig fortsättning på ett lysande band. Dessutom så kommer Dio med en ny vinkling textmässigt som även den, gör att bandet tar en naturlig glidning åt ett lite annorlunda uttryck. Och Liven sammanfattar allt på ett underbart sätt.

Sedan kommer vi till slutklämmen, den sista plattan som Dio var med på innan sin allt för tidiga död, Heaven & Hell : The Devil You Know. Återigen en platta som jag gillar skarpt. Det enda jag tycker är synd är att den inte fick spelas in under sitt rätta namn, Black Sabbath. För det är vad det är i mina ögon.

Dessutom har vi som hårdrockare fått ett och annat av herr Dio bortom just hans röstresurser. Må så vara att han inte är egenuppfinnare av det, men på något sätt blev han dess flitigaste marknadsförare. Jag tänker på hornen och ovan nämnda koppling mellan rockmusiken och fantasy.

Tack Ronnie för alla sköna stunder, både gångna och kommande, för Dio är någon man bör lyssna på då och då, i evighet, Amen.

 Long Live Rock And Roll!

Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!