Recension : Strange Majik - Channel T

Strange Majik, är en lirare från New York, som egentligen heter David Pattillo.
Han lirar en form av funkig, svängig Rythm and Blues mix med grova portioner Rock n Roll Swagger i.
Hans sätt att lira och sjunga ger en lite känsla av en kombo av Hendrix och Mick Jagger ibland.
Eller om vi skall säga det på svenska, om Conny Bloom och Stefan Sundström sammansmälte till en person.
Låter detta spännande?
Ja då kan jag inte annat än rekommendera Strange Majik's senaste platta, Channel T, för även om den kanske har lite mindre dalar här och där, så finns här låtar som är på gränsen till mästerliga.



Vet inte riktigt om skivan planeras släppas i något fysiskt format, i dag hittar jag bara plattan på digitala medier, men då är den lättillgänglig om inte annat. För bra är den och är väl värd att ta ut på en svängom.

Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Toky Time Bomb och Building It Up And Tearing It Down
Label: ?
Release:  4th Septembert, 2018
For More Info Visit:

http://strangemajik.com/
https://www.facebook.com/strangemajik/

In Swenglish:
Strange Majik, a dude from New York, whos real name is David Pattillo. He plays a kind of funky, swinging Rythm and Blues mix with a big portion of Rock n Roll Swagger in.His way of playing and singing gives a small sense of a combo by Hendrix and Mick Jagger at times.
 Or if we should put that in a Swedish context, like Conny Bloom and Stefan Sundström merged to one person.

Does this sound exciting? 
Yes, I can only recommend Strange Majik's latest album, Channel T, for although it may have some smaller downs here and there, there are songs that are on the verge of masterpiece.
Do not really know if the album is planned to be released in some physical format, today I only find it on digital media, but then on the other hand, it is easily accessible if nothing else. It's really good and well worth taking for a spin. 

Spaderdotter: Musik genom årtiondena. 60-talet

Jag tänkte påbörja en liten miniserie med inlägg om musik genom årtiondena, från 60-talet till idag. Musiken har enligt mig haft olika ton genom tiderna, och man kan på många sätta känna igen när musiken kom om man lyssnar på en låt. Det är faktiskt också en av mina favoritegenskaper med musik. Att man kan höra samtiden i den. Så nu får ni följa med mig på en resa tillbaka i tiden där jag tar upp några av mina absoluta favoritverk från varje tidsperiod. Alla låtarna kommer inte händelsevis att falla under hårdrock, men en hel del kommer att göra det.
Jag kommer nog tyvärr inte att kunna lägga upp alla delar så frekvent som jag vill då jag nu ska flytta till Amsterdam. Förhoppningsvis kan jag i framtiden få bjuda på spännande konsertrapporter från finfina Amsterdam!

Vi börjar resan vid 60-talet. Berlinmuren reses, Beatles slår igenom, månlandningen, Woodstock, Vietnamkriget pågick och hippiekulturen växte fram. Ett mycket händelserikt årtionde med andra ord, vilket även skapade en hel del spännande musik i många genrer. Jag är extremt svag för den psykadeliska acid-trippiga rocken som dök upp här, de samhällskritiska singer/songwriter låtarna och de fina, spröda balladerna med gitarrljud som var och är out of this world.

Cream- White room.

Cream är den typen av band som jag alltid lyssnar som mest på under sommaren, sittandes på min balkong med en öl i handen gungandes i takt till musiken. Det finns många olika antaganden om vad just denna låt handlar om, men vad spelar det för roll när musiken är så otroligt svängig och perfekt? Tycker det är dags för Eric Clapton att dra ihop Cream och åka på turné snarast. Hur häftigt vore det inte att få se detta fantastiska band live?

Fairport Convention- Autopsy

Ett lite mindre känt band från 60-talet som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Jag är så fruktansvärt svag för den här typen av musik och har alltid varit det. Jag gillar det avskalade soundet som låter som en spontan jam-session ihop med Sandy Dennys spröda röst. Extremt avslappnande att lyssna på!

Jimi Hendrix- Voodoo child (slight return)

Herr Jimi behöver ju knappast en närmare introduktion. En sann legend inom rockmusiken som tyvärr försvann för tidigt. Hans sound är verkligen exakt vad jag förknippar med 60-talet. Psykadeliskt, tungt sväng, skumma texter och extrem talang (för man kan ju inte förneka att det var något särskilt med musikerna kring 60-80talet).

Bob Dylan- Times are a changing

Dylan har alltid varit en stor inspiration till mitt egna låtskrivande. Han hade och har något unikt som inte går att återskapa. Han är helt klart inte världens bästa sångare, men han har en sådan otrolig förmåga att skriva genomtänkta texter och kombinera de med simpel musik. Ett bra bevis på att man inte alltid behöver krångla till det för mycket!

Recension - Purson : Desires Magic Theatre

Det första intrycket som kommer över mig bara sekunder efter att ha satt på första låten på Pursons senaste giv, Desires Magic Theatre, är långsamt mörkt suggestivt sväng. 

Sväng med långsamt burleskt bensparkande i sammetsröda skumma lokaler enbart upplysta av fackeljonglörer. 

Det blir lite av en mental burleskklubb i gränslandet till Twin Peaks. Även nästa låt lutar åt det hållet, fast nu flyttar vi in oss i det progressiva cirkustältet. Tror att det till stor del har med blåsets kombination med orgeln att göra.

Även när vi sedan lämnar det burleska cirkustältet så hänger det progressiva elementet kvar. Det blir klassisk proggrock med tydliga Beatlespoppiga inslag väl förankrat i sent 60-tal, tidigt 70-tal. 

Det som känns som den tydligaste referensen, inte helt otippatn blir Jethro Tull, fast här med en sångerska bakom mikrofonen och där Jimi Hendrix kommer på besök då och då (särskilt i låten "Electric Landlady"). En svensk referens som dyker upp i huvudet är Ebbot Lundberg.

Skivan känns lekfull och busig, fast på ett gammaldags vis, men med en väldigt modern och snygg produktion. Som ett psykedeliskt experiment att försöka frammana svunna, oskyldigare tider.
Det sprudlar och är lika färgsprakande flummigt, precis som skivans snygga omslag. 

Gruppen lyckas med att väva både lätta och skira spetsmönster och tunga sammetsmantlar med en taktfast och gungande rockvåg krönt av jazzig coolhet, flöjtar, bombastiska orglar och lägg därtill Rosalie Cunninghams mörka lugna röst, som är både sval och het på samma gång.

All denna audiovisuella färgprakt måste givetvis belönas. 

Det blir ett fyrtal i ess. Gillade du förra plattan, The Circle And The Blue Door, så bör du älska den här. Skivan har tillräckligt många dimensioner för att bli en långvarig kompis på skivtallriken.

Spin on!

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår:   Electric Landlady och The Windowcleaner
Skivbolag: Spinefarm Records
Release: 29:e April 2016

Facebook

Hemsida

Analog/digital konst?

Vi har tidigare sett att man gjort porträtt av musikikoner i exempelvis vinylskivor. Inte helt ovanligt. Här har vi ett i viss mån liknade projekt som gjordes av en grupp som kallar sig First Floor Under. Man har även här skapat porträtt av kändisar, men denna gången gjort i CD skivor. Många CD skivor. 6500 för att vara exakt om man ser till hela deras utställning under namnet Piracy.

Den stora frågan blir givetvis om man skall se det här som Analog eller Digital konst? Eller som ett möte mellan dem? Lite coolt är det i alla fall, om än aningen opraktiskt. Men vem har sagt att konst skall vara praktiskt.

Rocken i Bild - Monster Magnet

Eftersom det ändå är casual Friday idag, och att det förra inlägget här på bloggen var en recension av Monster Magnets senaste platta, så tänkte jag att vi skruvar till det lite extra i ett nytt inlägg med "Rocken i Bild"

Vi höjer temperaturen på casual ända till nakennivån Not Safe For Work, det har jag ju gjort tidigare i serien, både med Jimi Hendrix och Scorpions hjälp. Men alltså denna gång med hjälp av Monster Magnet. Ett bra Fredagstema helt enkelt. Kan tyckas lite lågt, men det brukar generera bra besöksstatistik om inte annat. :-)

Även denna gång har jag ingen som helst aning om vem som är fotografen, vilket är lite trist, då min ursprungstanke med serien var att både bilden och den stämning den förmedlar, tillsammans med fotografen var det som skulle hyllas. Därför får vi helt enkelt koncentrera oss på bilden.
Ser man enbart på bandet i sig, så är det väl ett ganska klassiskt bandporträtt. Coola rockdudes som chillar lite i en mörk lounge. Dave med oumbärliga solglasögon, trots den lite skumma omgivningen. Men det är ändå något visst med bilden, som jag inte riktigt kan sätta fingret på... :-) Vad tror ni?

Rocken i Bild - Jimi Hendrix och hans förstärkare

Rocken i Bild i dag är återigen på en herre som det tacksamt nog har tagits stora mängder ikoniska foton av, nämligen ingen mindre än Jimi Hendrix. Jag fick dagens bild skickad till mig av Polarn Per, och inte nog med att det är en stark live-bild, så triggade den lite andra tankar hos mig.

 Nämligen förhållandet mellan gitarrister/basister och deras förstärkare. Att gitarrerna är en viktig del för dem, det är väl ingen hemlighet, men det att många dessutom får långtgående band till sina förstärkarstackar är också ett faktum, men som man kanske ofta bortser ifrån.
Lemmy och hans Murder One är väl kanske en av de mest kända, men bara en i raden. I denna intervju hos gitarrzombien, pratar Conny Bloom om förhållandet till både sin gitarr och förstärkare. Herr Hendrix var inget undantag och även om han till synes misshandlade sina stärkare så var dom en förlängd del av hans ljudbild.

Photo: Joe Sia

Här kommer ett par till fantastiska foton på Hendrix tillsammans med sina förstärkare. Tyvärr vet jag inte vem som tagit dagens huvudbild, men skuggsiluetten är tagen av den ikoniska rockfotografen Joe Sia 1968.

 Sedan är det en bild av Val Wilmer, som visar när Jimi håller på och mixtrar lite med ljudet. Någon har dessutom hjälpsamt lagt in text för att visa stärkarnas "battlescars"

Photo: Val Wilmer

Hur som helst, tre stycken fantastiska foton och en tanke. Som en extra bonus lägger jag med en bild som skall vara ett kretsschema som visar hur Hendrix Marshall var modifierad. Vassegoda!

Rocken i Bild - Hendrix igen

Ännu en bild av legendariske Michael Ochs och ännu en bild på Jimi Hendrix (och resten av Experience, om nu någon lägger märke till dem i bakgrunden).
Det är väl bara att konstatera att det troligen var lättare att ta denna typen av bilder förr och komma undan med det....
Den har lite vibbar av en 1968 års "Alla vi som längtar efter Sommaren" över sig, men visst har denna bandbild en viss charm ändå.

Photo: Michael Ochs, 1968

Rocken i Bild - Jimi Hendrix

En bild säger (ibland) mer än tusen ackord.

Musik kan njutas på alla möjliga sätt. Tänkte därför börja lägga ut lite favoritbilder som jag tycker fångar lite av rockens magi. En hyllning till rockfotografen måhända.
Det blir helt sporadiskt (och antagligen utan fotografens medgivande, om jag inte kan få tag i dem). Givetvis kommer jag att försöka credda dem som tagit bilden när jag kan.
Det lär bli en hel del artister och fotografer som återkommer om och om igen, och antagligen rätt mycket bilder tagna på 60-70 talet, då fotografer hade en helt annan access till de stora stjärnorna. Men det kommer givetvis att finnas plats för lite nyare akter också. Det blir i alla fall bilden som är i fokus, så det behöver inte nödvändigtvis handla om musik jag gillar, men det är en stor risk.
Kom gärna med tips. Nu kör vi.

Jimi Hendrix på scenen i Bakersfield, Kalifornien,1968. Bilden tagen av Michael Ochs.

Vardagsskatter - Lemmy

Hittade denna underbara tavla hängandes i ett sidorum i Sollentuna centrum igår. Herr Kilmister hängde där, nästan i naturlig storlek, till allmän beskådan, men utan närmare förklaring. Tillsammans med lite andra rock kollegor som Jimi Hendrix och Freddie Mercury. Får väl helt enkelt försöka utröna bakgrunden?

Önskelistan - Vill du äga en bit rockhistoria? Här kan du...

Auktionshuset Julien's Auctions som stoltserar med att vara stjärnornas eget auktionshus ger här en otrolig chans att få äga en liten bit av rockhistoria, eller stor bit, beroende på ens plånboks storlek så klart. Det är en imponerande lista prylar, från stort till smått, som dom presenterar inför sin kommande auktion "2013 Icons and Idols: Rock Auction" som går av stapeln den 6-7 December.

Eller varför inte surfa dit och lägga ett bud på någon av de 750 artiklar som läggs ut för försäljning. Exempelvis en signerad Robert Plant skiva, utropspris 400$.

Eller varför inte slå till på på Jerry Garcias gamla hatt som är lagd till 8,000-10,000$




Du kanske hittar en julklapp i detta fynd. En kimono som ägts av ingen mindre än Liberace. Utrop 800$, ett fynd.








Har man lite mer pengar i plånkan så kanske denna västen som har varit Jimi Hendrix skulle vara något, men då startar budet på ca. 20,000$.

För den hugande rockern som älskar allt med Guns N' Roses finns det dessutom en veritabel skattkista att gräva ur. Erin Everly säljer iväg en hel samling med prylar från sina år tillsammans med Axl Rose. Det är allt från kärleksbrev han skrivit till en hel del kläder, för att inte tala om en massa fotografier av privat karaktär. Varierande priser, men skjortan här till höger som är skjortan Axl använde i videon "Welcome To the Jungle" startar på 3000$.

Resten av katalogen innehåller allt från Elvis till Ramones och ett universum däremellan. Behöver jag säga att själv hittar jag ungefär hur mycket som helst i katalogen, som jag skulle kunna tänka mig.

Förresten, jag tror jag glömde att nämna att auktionen infaller på min födelsedag, så om det är någon därute som undrar vad dom skall ge mig och tycker att Elvis Cadillac är lite stor .... :-)

 Här hittar du resten av katalogen.

Jimi Hendrix dokumentär

En väldigt bra dokumentär om och med Jimi Hendrix, Hear My Train A Comin’ från PBS serie American Masters. Jag skulle dock vilja säga att på något sätt var han nästan en lika mycket en Europeisk mästare, men jag kan kompromissa och helt enkelt konstatera att han var en Gitarr mästare.

Se dokumentären den medan det går.

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje

I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.

"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!

Önskelistan - Rock n' Roll konst av Sebastian Krüger

Sebastian Krüger heter en tysk konstnär som specialiserat sig på "New Pop Art", vilket i detta fallet handlar om hyperrealistiska porträtt. Ibland med stråk av karikatyr. Nått att hänga på väggen helt enkelt.

Finns mer att se i hans galleri, eller i boken Faces. Måste säga att det inte skulle vara helt dumt att ha en "Smiling Lemmy" på väggen därhemma.

Grattis!! - Jimi Hendrix

Som alla förstår är det inte en helt vanlig dag idag, utan födelsedagen för en legend. Jimi Hendrix, som bara blev 27 år men skulle ha fyllt 70 år denna dag om han levt vidare.

Jimi är en man som inte skall behöva någon som helst presentation. Det blir sommarskola i rockkunskap om man inte vet vem och vad han är helt enkelt.

En man som till synes hade allt. Det ikoniska utseendet, sin uttrycksfulla röst och framför allt den gudabenådade förmågan att domptera en gitarr.



Tyvärr hade han, som så många andra i hans sits (särskilt dom andra medlemmarna i 27 klubben), en överdriven fäbless för droger, vilket tog bort honom alltför tidigt. Men, samtidigt, det är så legender skapas.
Men hur som haver, Grattis Jimi!

Är man legendar, så får man 2 videos alldeles själv!

The Wind Cries Mary


 Live Stockholm 1969

Man kan inte förneka en bra låt...4

I serien "Man kan inte förneka en bra låt..." fortsätter vi till en av de personer, som har skrivit flest låtar som blivit andra artisters stora örhängen, nämligen Bob Dylan.
En man som som blivit en av de största både på egen hand, men även lyckats göra sig själv och andra odödliga inom musikscenen genom att låta andra spela hans alster.

En av de mäktigaste låtar han skrivit i mina ögon är "All Along The Watchtower" från 1967. Han gör själv en grym version av låten, men det är väl Jimi Hendrix version som kom året efter som de flesta kommer ihåg.

 Orginalet - Bob Dylan (Sorry, bara ljud)


Jimi Hendrix


Candlemass


Pearl Jam


Taj Mahal


Träd, Gräs och Stenar