Recension : Peter Martinsson Group : Changes

Den som läst här en längre tid vet att jag spenderade mina musikaliskt normsättande tonår i Småländska Mönsterås. En liten håla på ostkusten med ett oroligt musikliv för sin storlek. Där fanns då en på gränsen till mytomspunnen gitarrist, Peter Martinsson, med lokala storheter som Plebb och Purple Haze som musikalisk språngbräda. Trots att jag under en tid umgicks flitigt med hans bror Tony "Flapp" och Peters gitarrpartner i Purple Haze, Leif Bergqvist, så tror jag att inte att jag någonsin direkt umgicks med honom. Förutom att se en del live uppträdanden i olika konstellationer.

Just livespelningar på Oknö, med antingen Purple Haze eller Jerusalem, tror jag faktiskt tävlar om att vara min första riktiga Rock liveupplevelse.



Men nog om det, vi lämnar nostalgin och koncentrerar oss på nuet.
Såhär flera år senare fortsätter Peter Martinsson, sedan 2012, skapa livsbejakande musik med en del av sina gamla vapendragare från svunna tider. Numer med mestadels instrumental musik under namnet Peter Martinsson Group (PMG).
Deras första platta recenserades här, men nu är det gruppens tredje alster Changes som landat på skivtallriken. Basen är gitarrbaserad (?:-)) instrumental rock som rör sig genom både Rock, Metal, Jazz och Blues. Nya skivan har även stänk av folkmusik, lite baktakter och en del orientaliska toner i mixen. Jag är ingen storkonsument på just instrumental musik, även om jag stundtals gillar att ha det i hörlurarna, särskilt på jobbet eller liknande.

Här är det givetvis gitarren i fokus, även om bandet som helhet gör riktigt bra ifrån sig. Inga duvungar precis, utan kompetenta veteraner var för sig. Men som sagt, gitarren bär det tunga lasset. Och det helt befriat från egocentriska maner al'a Yngwie Malmsteen, utan det handlar om harmoni, melodi och känsla. Det handlar mer om kvaliteten på tonerna och riffen, snarare än kvantiteten. I min förra recension så drog jag paralleller till andra gitarrbändande storheter, men det tänker jag avstå från nu (även om dom givetvis kvarstår) och låta PMG stå på egna ben. Vilket dom gör med bravur.

Och vad vore ett band med Mönsterås anknytning utan en egen version av "O Store Gud"? Förutom att det är en skön tolkning av ett gammalt örhänge inom andlig musik, så gillar jag skarpt bakgrundsintrot som knyter an till hur låten kom till från början. Vi får även en cover av en cover, skulle man kunna säga i låten "Barkbrödslåten" som här i Sverige får ses som en annan typ av örhänge. I övrigt idel egna låtar. Och det är bra låtar.

För att vara en skiva som hamnat hos en som kanske inte har just instrumental musik som huvudföda, så måste jag ändå säga att den landar väldigt bra. Visst, viss färgning av nostalgi kanske kan anas, men det är en ruggigt bra skiva, som står stadigt på egna ben.
Det enda negativa jag komma på är egentligen att ibland skulle det vara roligt med lite sång. Fast som det är nu kan ju var och en skapa sina egna texter till musiken. Jag ger därför PMG 3 starka Ess och en uppmaning till alla som gillar skön gitarrmusik att kolla  in detta.
Extra roligt att få recensera två duktiga Mönsteråsband på väldigt kort tid. (The Quill här).


Skivan kommer att släppas på både CD och Vinyl.
Deras tidigare material (även gamla synder med banden Purple Haze, Plebb o Ictus) finns även på Spotify, så jag antar att nya plattan dyker upp vilken stund som helst (Alla låtar utom en från plattan finns redan i singelformat om jag inte räknat fel).

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår:Wildfire, Loosen up och givetvis How Great Thou Art (O Store Gud)
Skivbolag: Plebb Records
Release: 4:e September 2017

For More Info Visit:
Facebook

Band Members:

Peter Martinsson : Guitars 

Ulf Becker : Drums 

Tommy Gustafsson : Keyboard 

Kent Sandelius : Bass

Lika som bär - Looks that Kill och Krigsman

Idag fyller frugan år, och eftersom det prioriteras, så får ni stå ut med ett riktigt latinlägg. :-)

Häromdagen hörde jag av en slump den gamla Jerusalem låten "Krigsman" från 1981 och det slog mig att rackarns vad det introt liknar Motley Crue's "Looks That Kill".
Nu är det väl inte helt ovanligt att intron kan låta ganska lika (för likheten slutar efter introt), men ändå, det är roligt att leka med tanken att Nikki Sixx hört, och möjligen blivit inspirerad av, Svenska Jerusalem.

Let the Good Times Roll Del 1 - En bit av Rockhistorien - Oknöfestivalen

I ett tidigare inlägg nostalgitrippade jag lite runt min del av musiklivet i Mönsterås trakten under 80-talet. Tänkte att det kanske är dags att försöka utveckla det hela lite. Ni får förlåta om årtal och detaljer blir lite flytande, för så var stora delar av mitt 80-tal, just flytande. :-)

I mina soliga barndomsminnen från Oknö har Kaffetorpet, längst ut på ön, alltid varit väldigt central. På Kaffetorpet har det så länge jag kan minnas funnits en lite scen, där man bland annat hade allsång, ledd av den i trakten legendariske Bocke Krontzell, en gång i veckan under sommarmånaderna. De lokala knuttarna slog med jämna intervall upp sina tält där, vilket borgade för roliga fester. Men framför allt var det hemvisten för dagens ämne, en allt för tidigt insomnade Oknöfestivalen.

Oknöfestivalen var det stora startskottet, förutom ett allmänt musikintresse, för att driva in mig i musikens förtrollade värld, trots att jag själv aldrig kunnat spela mer än de första stroferna i Smoke on The Waters. Den blev helt enkelt ett naturligt ställe att hänga på då familjen hade sommarstuga inom hörhåll, vilket var praktiskt, dels för att man hörde när allt började, men även som partycentral.  

Festivalen har funnits i olika skepnader. I musikföreningen Levande Musiks regi startade den under tidiga 80-talet som mindre tillställningar ute vid Kaffetorpet på Oknö i Mönsterås. Jag vet inte riktigt när Levande Musik försvann ur bilden, men i mitten av 80-talet bildades i stället föreningen Rock Ringen som sedan anordnade festivalen mellan 86-92.




Kaffetorpsområdet med sin scen kompletterades till en början på klassiskt manér med lastbilsflak för få tillräckligt med utrymme, för att någon gång under 80-talet få en egen dedikerad lite större scen med inhägnad uppbyggt. Upplägget var att låta lokala band spela och toppa med något eller några större band.

Några lokala celebriteter som passerat tiljorna här på Kaffetorpet:
Night Jammin Band, sedemera N.J.B. (Här finns det en Liveupptagning från festivalen -84 på Heavy Metal Rarities)
The Quill
Mönsterås Blues Band
Bruzet
Purple Haze
Återtåg
mfl,

Inresta akter kan nämnas:
"Kråkan"
Dalton
Jerusalem
Silver Mountain
Mikael Wihe
Jacob Hellman
Niels Jensen
även här mfl.

Det är ganska många i Mönsteråstrakten som ser tillbaka på den lilla festivalen med stor nostalgi. Trots att den mig veterligen aldrig hade direkt många betalande besökare och såg sig frånåkt av den i sammanhanget nya festivalen i Hultsfred.

Här kommer ett citat från Kråkan efter att ha spelat där 1980-81, lite osäker på exakt årtal, men det var en otroligt bra spelning.

Åke “Kråkan” Nilsson

Festivaler var nästan roligast att spela på. Jag minns när vi skulle spela på en festival i närheten av Oskarshamn. Vi åkte och åkte långt in i urskogen och trodde nästan inte våra ögon när vi kom fram. Mitt ute i bushen i en glänta stod det några långtradarsläp som fungerade som scener. Publiken bestod av grottmänniskor, åtminstone som vi såg det. Det var mestadels knuttar och raggare. Herregud, tänkte vi, vad har vi hamnat i? Jag stod och lyssnade på bandet som spelade innan oss, medans killarna plockade upp grejerna. De var riktigt bra, men publiken verkade halvintresserad och gick mest omkring. Det får bära eller brista, resonerade vi och drog igång. Till vår stora förvåning fick vi samma gehör som i Rålambshovsparken. Det räckte med en låt så började folk samlas framför scen. Efter halva setet var det packat. Responsen var enorm, det var så tätt med folk att jag hade obehindrat kunnat gå rakt ut och ändå vara i höjd med scen.

För den nostalgiskt lagde, eller den som skulle vilja starta något liknande igen, står scenerna kvar på kaffetorpet/Oknö. :-)

Här ett lösryckt klipp med Bluesfeeling från festivalen 1990 från Calle Engströms (Mönsterås blues band) facebook-sida. Det är bara att erkänna, killen med den vita T-shirten och hockeyfrillan är jag. :-) 



Så, som sammanfattning, är det synd om Mönsterås för att festivalen dog ut? Både ja och nej.
Ja, för att det var en underbar tillställning för musikintresserade och band i trakten.
Nej, för nu har man i stället Mönsterås Blues & Roots  Festival, som siktar högre än att bara roa de närmast sörjande.

Mer detaljer om själva festivalen kan man hitta här på den eminenta Mönsteråsbloggen som har ett digert arkiv med urklipp om Oknöfestivalen.

Referenser:
FaceBook bekanta 
Mönsteråsbloggen
Heavy Metal Rarities