Recension : Peter Martinsson Group : Changes

Den som läst här en längre tid vet att jag spenderade mina musikaliskt normsättande tonår i Småländska Mönsterås. En liten håla på ostkusten med ett oroligt musikliv för sin storlek. Där fanns då en på gränsen till mytomspunnen gitarrist, Peter Martinsson, med lokala storheter som Plebb och Purple Haze som musikalisk språngbräda. Trots att jag under en tid umgicks flitigt med hans bror Tony "Flapp" och Peters gitarrpartner i Purple Haze, Leif Bergqvist, så tror jag att inte att jag någonsin direkt umgicks med honom. Förutom att se en del live uppträdanden i olika konstellationer.

Just livespelningar på Oknö, med antingen Purple Haze eller Jerusalem, tror jag faktiskt tävlar om att vara min första riktiga Rock liveupplevelse.



Men nog om det, vi lämnar nostalgin och koncentrerar oss på nuet.
Såhär flera år senare fortsätter Peter Martinsson, sedan 2012, skapa livsbejakande musik med en del av sina gamla vapendragare från svunna tider. Numer med mestadels instrumental musik under namnet Peter Martinsson Group (PMG).
Deras första platta recenserades här, men nu är det gruppens tredje alster Changes som landat på skivtallriken. Basen är gitarrbaserad (?:-)) instrumental rock som rör sig genom både Rock, Metal, Jazz och Blues. Nya skivan har även stänk av folkmusik, lite baktakter och en del orientaliska toner i mixen. Jag är ingen storkonsument på just instrumental musik, även om jag stundtals gillar att ha det i hörlurarna, särskilt på jobbet eller liknande.

Här är det givetvis gitarren i fokus, även om bandet som helhet gör riktigt bra ifrån sig. Inga duvungar precis, utan kompetenta veteraner var för sig. Men som sagt, gitarren bär det tunga lasset. Och det helt befriat från egocentriska maner al'a Yngwie Malmsteen, utan det handlar om harmoni, melodi och känsla. Det handlar mer om kvaliteten på tonerna och riffen, snarare än kvantiteten. I min förra recension så drog jag paralleller till andra gitarrbändande storheter, men det tänker jag avstå från nu (även om dom givetvis kvarstår) och låta PMG stå på egna ben. Vilket dom gör med bravur.

Och vad vore ett band med Mönsterås anknytning utan en egen version av "O Store Gud"? Förutom att det är en skön tolkning av ett gammalt örhänge inom andlig musik, så gillar jag skarpt bakgrundsintrot som knyter an till hur låten kom till från början. Vi får även en cover av en cover, skulle man kunna säga i låten "Barkbrödslåten" som här i Sverige får ses som en annan typ av örhänge. I övrigt idel egna låtar. Och det är bra låtar.

För att vara en skiva som hamnat hos en som kanske inte har just instrumental musik som huvudföda, så måste jag ändå säga att den landar väldigt bra. Visst, viss färgning av nostalgi kanske kan anas, men det är en ruggigt bra skiva, som står stadigt på egna ben.
Det enda negativa jag komma på är egentligen att ibland skulle det vara roligt med lite sång. Fast som det är nu kan ju var och en skapa sina egna texter till musiken. Jag ger därför PMG 3 starka Ess och en uppmaning till alla som gillar skön gitarrmusik att kolla  in detta.
Extra roligt att få recensera två duktiga Mönsteråsband på väldigt kort tid. (The Quill här).


Skivan kommer att släppas på både CD och Vinyl.
Deras tidigare material (även gamla synder med banden Purple Haze, Plebb o Ictus) finns även på Spotify, så jag antar att nya plattan dyker upp vilken stund som helst (Alla låtar utom en från plattan finns redan i singelformat om jag inte räknat fel).

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår:Wildfire, Loosen up och givetvis How Great Thou Art (O Store Gud)
Skivbolag: Plebb Records
Release: 4:e September 2017

For More Info Visit:
Facebook

Band Members:

Peter Martinsson : Guitars 

Ulf Becker : Drums 

Tommy Gustafsson : Keyboard 

Kent Sandelius : Bass

Recension - Thobbe Englund : Sold My Soul

Thobbe Englund, som tidigare varit med och musicerat tillsammans med ex. Raubtier och Sabaton, har nu släppt en soloplatta med namnet "Sold My Soul".

Min allra första tanke när jag såg namnet var att jag har ingen aning om vem denne Thobbe är och när jag såg titeln tänkte jag mest på Bullets gamla låt, med samma namn.
Sedan läste jag det medföljande pressmaterialet, där som sagt Raubtier och Sabaton nämndes, vilket gjorde mig aningen orolig. Två band som jag klarar av i små doser. Dessutom nämndes Yngwie Malmsteen som inspirationskälla. Inte direkt dåligt, men jag har en aning svårt för den mannens behov att briljera hela tiden.
Hur skulle då det här vara?

Helt ok faktiskt. Det är skönt att Thobbe låter just Malmsteen influenserna stanna i solopartierna och de instrumentala bitarna. Det vill säga inte hänge sig åt okontrollerad gitarronani för att fylla varje möjlig sekund med ett litet soloparti, bara för att man kan, utan i stället låta riffen och melodiernas gung dominera låtarna.

I låtarna hittar man ganska mycket referenser till gamla hjältar, Dio/Rainbow, Yngwie, Judas Priest, Accept, Black Sabbath och Deep Purple för att nämna några. Jag vet dock inte om det är det norrländska arvet eller det lite pompösa från Sabaton, som här och där skiner igenom och lockar fram känslan av lite Roger Pontare ibland.

Vet inte om det är konstnärlig ambition eller enbart ett missöde när man skapat CD-skivan, som gör att att samma lilla låt återkommer två gånger, dels mitt i och som avslutning. Men på hela taget en skiva som är bättre än vad jag förväntade mig när jag satte på den första gången.






Det lite trista skivomslaget till trots, så tycker jag att det är en ganska habil platta. Det blir 3 starka Ess.

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Steel And Thunder och Trägen Vinner
Skivbolag: Metalville
Release: 24:e Februari 2017
Facebook

Polar'n Pers 10 godbitar!

Oj, här på Spader Ess kommer man inte undan.... 10 plattor som präglat min musiksmak och mig... Huu, det är ju en rysare att ge sig på, men va fan, här kommer en lista i någorlunda kronologisk ordning... Listan representerar känslan, inte nödvändigtvis de bästa vaxen musikaliskt!

1. Kiss - Alive II Vilket vax! Live och glädje, pojkum och det där spännande som Ace, Paul, Peter och Gene gjorde med råckenjävlaroll. Tror detta lade grunden till mitt konsertintresse! Musik ska ses levande!

2. Iron Maiden - The number of the beast Jag fick den inspelad på kassett hos kusin "Ina". Jag bladade skivomslagen hos kusin Bertil. Var jag såld? Yes! Den stora vågen brittisk hårdrock tog mig till Judas, Sabbath, Saxon och massa godsaker. Häftigt, var ordet! "Hallowed be thy name" är låten som imponerat mest levande på mig. Vilken kraft! Vilken energi! ...och utan klassiska versmått och refräng...

3. KSMB - Sardjent Pepper Ok, inte tidsrätt placerat, men kom igen, det är grejtest hits i bästa tappning. Hägersten, Skärholmen. Hemma. Öset som punken levererade kommer igen i massor av musik jag gillar rebellen eller energin. I samma riktning lyssnades mer och mer på kraften... Anthrax, Nuclear Assault, S.O.D och massor av... Minns ni förresten att Metallica faktiskt var just Thrash? Konstig koppling? Kanske, men min brygga! Punken var även andra inriktningar som Anders Hedman lät mig upptäcka...

4. Treat - Scratch and bite Lokala rockers. Pudlar. Visserligen utklassade lite senare av andra svenska band såsom Europe och framförallt Yngwie Malmsteen, men ett tidigt och bra bevis på att svenne banan kunde lira go' jäkla rock!

5. Tom Petty and the heartbreakers - Southern Accents Jag vet inte hur och varför, egentligen, men Tom Petty fanns alltid i min samling, jag tyckte plattorna var ojämna, men några spår på varje platta var helt jävla magiska. Jag kan plocka fler artister som haft samma inverkan, Dire Straits, Queen m fl, men jag plockar med mig plattan "Southern Accent" mest för att den kanske är mest typisk av dessa, fantastiska "Don't Come Around Here No More" sticker ut, den är ju så grym. Jag gillar dessa enkla raka alster. Petty skulle man kunna säga var inkörsporten till många singer-song-writers jag gillar, så även den musik som t ex Pearl Jam representerar idag (även fast grungen det startade med var så mycket ballare), och varför inte säga der rakt ut. Petty var rocken och americana-grejen som stolt fastnade i hårdrockssamlingen!

6. Accept - Restless and wild Intron. Jag är svag för intron. Jag är svag för melodier och snabba elgitarrer, tysk hårdrock var lätt att gilla. "Fast as a shark" är signaturmelodin för denna gengre och en evig adrenalinkick! Lägg till Running wild, Scorpions, Helloween, Gamma ray m fl. Ja, det är fan bara att odla mustasch, dra på spandex och digga...

7. Entombed - Left hand path Tillbaka till the hood. Nihilist som dom hette gjorde något nytt jag aldrig trodde kunde slå... dödsmetall? Ja, inte var det min kopp av te, sen serverade Martin Karlsson Slayer som dörröppnare från Thrash till det hårdare och därefter Death ("Scream-bloody-jävla-gore"), Sepultura ("Roots-bloody-jävla-roots", och örat för urkraften växte. För mig fanns precis som med punken här även lokal stolthet. Entombed var ursinnet!

8. Faith No More - Angel Dust Faith No More är den kanske mest komplexa musikupplevelse jag åkt med på. Galenskapen och hitkänslan blandade i låtar som "Epic" (från tidigare vax) och "Caffeine" eller "Jizzlobber"... Still a blast! Fortfarande tidlöst, kompromisslöst och helt jävla fascinerande. I förlängningen hittar jag Rage against the machine, System of a down, men även Tool och Nine Inch Nails... Här abdikerar jag för att synthen är ett OK instrument i rocken. Ja, ni hörde mig säga det här och nu!

9. Nirvana - Never mind Jisses, jeezes, vad fan är det för toner? Vad är det för losers? Vad är det för... Det är ju skitbra! Skitigt som den glamrock jänkarna pressat till maximum med fyllor och drogrus ala Mötley Crüe och Guns'n'roses, men nytt i en döende rockscen med sin punkighet... Grymt medtagen! Soundgarden, Mudhoney, Pearl jam och Alice in chains senare smyggrunge med Creed och mycket annat... Nerstämt och skitbra! Lyssna på den opluggade "Where did you sleep last night"... He nailed it!

10. De lyckliga kompisarna - Le som en fotomodell Kanske hade det varit värdigare att plocka Dia Psalma eller Strebers, men den impact DLK levererade var helt och hållet glad partypunk. Trallpunken has arrived! Både svensk och utländsk. Utrikes bäst representerade av Bad religion, Offspring, Green day och kanske Queens of the stonage om jag vill återknyta till smyggrunge...

Och en bonus.... Candlemass - Tales of creation Jag sparar ett guldkorn till upploppet och serverar det efter mållinjen! Temaplattor. Fan, jag är helt lost i temavax. Queensrÿche, Wasp, King diamond, Pink floyd mfl. Jag går så långt att jag tror vissa vax med en del progressiva rockband hör hemma här, jag tänker på band som Opeth och Pain of salvation som kanske mer i mitt sinne är "tematiska"... Kanske är "Tales of creation" med Candlemass den platta jag kommer tillbaka oftast till. Lyssna på det episkt stora. Lyssna på Messiah! Stort. Tungt. Vackert!

Fan, vad klurigt att inte få sväva ut mer, saknar Soulfly med massa annat och kanske kuppade jag in massa musik i min topplista, kanske upplevs det som fusk!

 Håll till godo!

 /Polar'n Per

Tre starka kort som kvalar;
1. Något med Thåström, Ebba Grön eller Imperiet
2. Helloween - Keeper of the seven keys II
3. Anthrax - Among the living

Grattis!! - Yngwie Malmsteen

Även gitarrgudar blir äldre, Yngwie Malmsteen fyller denna dag 50 år, Hipp hurra!

Att skylla Yngwie för överdriven ödmjukhet skulle väl vara som att svära i kyrkan, men han är väl det närmaste en rockdiva som Sverige någonsin producerat och när det kommer till gitarrspel så får man väl medge att han är mer än normalbegåvad, den pojken.

Mitt roligaste Yngwie minne är när jag och min kära bror var på resa i Florida, någon gång förra årtusendet, typ 1990 ca. och hörde på radion att Yngwie skulle signera sin senaste skiva "Eclipse" i en skivbutik i Miami. Eftersom vi ändå befann oss i trakterna så var vi inte sena att ställa kosan dit.

Väl framme vid skivbutiken ringlade sig kön med rockers runt byggnaden. Snacka om att man höll på att få dåndimpen när man såg denna svarta, läderklädda massan stå i närmare 40 grader gassande solsken. Dedikation...

Efter en stunds köande så kom vi äntligen fram till Yngwie, som reagerade skarpt på brorsans "Tjenare Yngwie", men innan vi han börja språka för djupt så kom hans hantlangare och körde bort oss eftersom vi stoppade upp kön. Signerad skiva och något foto i gömmorna är behållningen, ja för att inte tala om Yngwies min när han blev hälsad på bred Småländska i det soliga Miami, då förstås.

Önskelistan - Royal Dragon Vodka

Här kommer ett önsketips till alla er som förhoppningsvis får tillbaka en liten slant i skatteåterbäringen. Och med liten slant menar jag nog egentligen en hel drös, för det kan behövas för detta lilla konsumenttips.

För har man lite över, kan man ju pryda sitt barskåp med en ädel vodka från Royal Dragon Vodka. Har man lite mer över kan man passa på att köpa en extra flaska och ge bort i present till....mig... :-)

Vodkan kommer i 3 olika skepnader, Elite, Imperial och flaggskeppet Emperor. Imperial finns dessutom i lite olika storlekar, från 75:a - 6 liters flaska.
Men smakar det så kostar det. Ett prisexempel på Imperial så får man punga ut med ca. 1.527:- för 750ml och 12.586:- för en 6L flaska.

Tycker man nu att detta är lite budget, så kan man ju ta steget upp och beställa sig en flaska Emperor, limited edition (Det vet jag ju att alla ni vinylsamlare därute gillar). Förutom själva sponken, så är flaskan i handblåst glas, med en glasdrake inuti. I spriten simmar det omkring bladguldsflagor i 23 karat och kapsylen är ett kombinerat halssmycke i 18 karats guld infattat med 35 diamanter.
Sett ur hårdrockssynvinkel så pratar vi här om vodkans Yngwie Malmsteen, massor med bling och uppkäftighet. Har dock ingen aning om vad den kan kosta dock, men jag gissar att det inte räcker med att pantsätta barnen för att få loss en sådan här.
Ett litet aber bara, som om inte brattigheten i blinget i sig räcker för att avskräcka rockers från ett inköp, så visar man med antalet tillverkade flaskor att man inte riktar in sig mot hårdrocksmarknaden. 888 st. är tillverkade....och vi vet ju alla att det är lite för högt antal om man vill andas Rock n' Roll.

Skulle jag köpa den? Inte en chans, ärligt talat, den vandrar redan på gränsen med Elite-varianten, när man kommer uppt ill Emperor klass så ramlar man direkt över till renodlad brattighet, särskilt om man tittar på videon nedan från lanseringspartyt. Det är bara att vara ärlig mot sig själv, denna vodka känns lite för backlslick, lite för nära Stureplans vaskar än vad som brukar hittas i mitt barskåp.
Men visst, fick jag en flaska så skulle jag väl kunna grogga upp den med lite Cola eller Grape Tonic. Vore det dessutom en Emperor kunde jag nog till och med tänka mig att hänga en liten limeklyfta och ett paraply på kanten av glaset för att accentuera att det handlar om lyx och flärd.

Misstänker att bakfylleångesten är mer än befogad om man vaknar en lördagsmorgon och ser sin kreditslip efter att lekt stekare och beställt in en mäklarbricka med sådana flaskor.

Recension - Gin Lady : Mother's Ruin

Någon gång under det glada 80-talet så påbörjade jag min starkspritsbana med den då inte fullt så ädla drycken Lemon Gin. Ett ljusgult billighetsalternativ på bolaget som dessutom såldes i praktisk "kvarters" butelj och var mer eller mindre redan färdigblandad från start. Varje tonårings dröm så att säga. Det blev väl ingen långvarig kärlek, ölens dragningskraft var större, smaklökarnas utveckling  och Systembolagets goda smak att sluta sälja den var väl avgörande faktorer kan jag tro.

Dock har en annan variant av gin berusat mig nu på äldre dagar, och denna gång tror jag att förälskelsen håller i sig längre. Vi talar nu om bandet Gin Lady och denna förälskelse lär hålla i sig på ett sundare sätt minst så länge som gruppen fortsätter att ge ut högkvalitativa skivor, men antagligen längre. Eftersom det man redan levererat går att njuta av om och om igen. Till skillnad mot Lemon Gin, som man bara kunde njuta av den korta stunden mellan den var på väg ner och den var på väg upp igen.

Nog om mina gamla tonårssynder och över till Gin Ladys nya skiva, "Mother's Ruin". Eftersom det inte var så länge sedan jag gick på knock av deras första skiva, så är det verkligen en ynnest, att så snart få ta del av deras andra album.

"Mother's Ruin" är ett imponerande alster. Här får vi oss ett dubbelalbum med hela 17 låtar på nästan 70 minuters speltid. Vilket innebär massor av god musik om man nu kan hålla fanan lika högt hela vägen.

Förra plattan var ett avsteg från det proggiga som man hade mer av i Black Bonzo, mot ett mer bluesigt sväng med mycket flört till svängiga boogiepiano. Det konceptet skruvar man vidare på, det finns en hel del av den varan, vilket i sin tur stakar ut riktningarna ännu tydligare mot ett svängigt Mott The Hoople. Här och där med grymt svängig gitarr som andas Keith Richards. Särskilt i låtar, till exempel  "Superlove", där vi får en blåssektion med på köpet.
Gin Lady fortsätter sin resa genom ett svängigt och poppigt 70-tal med mycket boogie och bluesfeeling. Det här är "opp och hoppa" musik som vill tvinga upp en på fötter och börja stuffa. Rockens discovariant helt enkelt. Jag upplever även att själva låtsnickrandet i sig har fått sig ännu ett lyft från förra plattan.

Mästerligt uppbyggda låtar och bra texter, där klaviaturen har ett center, men eftersom dom blandar friskt mellan orglar och pianon, så blir det aldrig Robert Wells-tråkigt. Gitarrerna är även dom väl-lagda, snygga och varierande. Vi bjuds på allt från distade licks till finstämd slide gitarr i låten "Oh, Sweet Misery" och väldigt sköna solopartier som innehåller alla dom där delarna som ett Yngwie Malmsteen solo saknar, mellanrummen och återhållsamheten. Känsla med andra ord. Sången hyllade jag redan på förra skivan, och det är inget undantag denna gången heller.

Sammantaget är det ett riktigt gott hantverk som sprit tanterna mejslat ner. Skivan saknar kanske riktiga hitkavalkader som kommer att höras på radio, men det kan snarare bero på att vi inte är kvar i 70-talet längre för det är en genomgående hög nivå på materialet. Det är en skiva som kan leva vidare under lång tid och gillade du förra plattan så är det här mer, mycket mer av samma vara.

Skivomslaget är dessutom riktigt snyggt och gjort med en skön retro-feeling och den kommer i första hand att släppas som CD och digitalt, men den skall även släppas som vinyl vad jag har förstått. Vilket kan bli en riktigt trevlig förpackning. Kanske något för önskelistan eller Vinyler jag skulle vilja ha...

Klar rekommendation!




Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magnus Kärnebro: Sång
Joakim Karlsson: Gitarr och Sång
Anthon Johansson: Bas och sång
Fredrik Normark: Trummor
Klas Holmgren: Hammond, piano, mellotron och Sång

Skiva: Mother's Ruin

Side 1
Mother's Ruin
Shine On (Song For Terry)
High Flyer
Learning How To Live

Side 2
Den Of Wolves
I Head For The Mountains
All Because Of You
Listen What I Say
Oh, Sweet Misery

Side 3
Rockin’ Horse
Superlove
Ragged Man Blues
Far From Being OK

Side 4
Lipstick Woman
Someday
Thunder & Lightning
Big Bad Wolf

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!

Grattis!! David Gilmour

Idag säger vi grattis till en underbar strängbändare, nämligen ingen mindre än David Gilmour som fyller 67 år idag.

Hemma hos mig så har han fått en av platserna högst upp på hyllan för stämningsfulla gitarrer. Han känns för det mesta som en man som är rena motpolen till t.ex.. Yngwie Malmsteen när det kommer till att leverera noter. En man för vars som mellanrummet mellan tonerna är lika viktiga som tonerna själva. En man som inte lägger till något i onödan helt enkelt utan strävar efter varje tons egna innebörd och perfektion.

Att han dessutom har en trevlig pipa gör inte saken sämre.