Analog/digital konst?

Vi har tidigare sett att man gjort porträtt av musikikoner i exempelvis vinylskivor. Inte helt ovanligt. Här har vi ett i viss mån liknade projekt som gjordes av en grupp som kallar sig First Floor Under. Man har även här skapat porträtt av kändisar, men denna gången gjort i CD skivor. Många CD skivor. 6500 för att vara exakt om man ser till hela deras utställning under namnet Piracy.

Den stora frågan blir givetvis om man skall se det här som Analog eller Digital konst? Eller som ett möte mellan dem? Lite coolt är det i alla fall, om än aningen opraktiskt. Men vem har sagt att konst skall vara praktiskt.

Dagens Musiktips - Grusom

I dag tittar vi försiktigt över sundet mot Danmark. Varför försiktigt säger ni? För att där bor ondskan säger jag. Eller i alla fall om man skall lyssna på bandet Grusom från SydFyn.

Grusom har lagt upp en demo på Bandcamp som får håret att resa sig lite på armarna, så bra är den. Skall jag då beskriva musiken lite som jag upplever den, så hamnar jag i en sfär av tillbakalutad ondska. Musikaliskt skulle jag vilja placera bandet lite mellan Ghost och Graveyard. Ghostliknelsen ligger väl mest i det lugna och behärskade framförandet, särskilt med orgeln man har med. Dock är man inte alls lika polerade och teatrala som Ghost, utan här svänger man över mer åt Graveyards ruffigare bluesbotten.
Sången är riktigt bra och har aningar av Jim Morrisons bluesiga sväng.
Texterna på dessa tre låtar som demon innehåller handlar ganska uteslutande om ondska och död i någon form, men är mer personligt vinklade och med en hel del finurliga fraser.

Min stora förhoppning är att bandet fortsätter att hålla denna sköna balansen av ruffig och suggestivt chill i framtiden.

Klart värt att lyssna in sig på, och med "Name Your Price" så finns det inga som helst anledningar att inte slänga upp ett par tior för att supporta bandet, i hopp om en snar fullängdsplatta.

Dagens Musiktips : The Oyster Experience

Ni vet, i det där parallella universumet, där allt kan hända som inte hänt här. Som till exempel att Jim Morrison aldrig dött och The Doors fortsatt att göra musik, ja då kunde ha ha låtit lite som The Oyster Experience.
Jag vet egentligen ganska lite om bandet. Dom är från Tyskland och släppte sin första EP 2013, och det är den som jag hört, men som jag förstår det är man i detta nu inne i studion för att spela in sin debut platta.

Musiken är sugande, spejsig, svängigt psykedelisk bluesrock. Sångaren låter ömsom som om Tom Waits och Jim Morrison hade fått ett kärleksbarn som man låtit växa upp i den Tyska Krautrockens varma armar. Och även om jag hittar många Doors referenser i musiken så är det en mer blytung och uppdaterad variant. Skall jag hitta några referenser till nutida musik, så får jag lite av samma känsla som jag får av Dead Soul.
Riktigt bra med andra ord. Hoppas verkligen att jag får chansen att höra mer av dessa herrar. Deras Demo och EP kan man ladda ner gratis från deras hemsida.



Hemsida

Spader Ess Tänker högt om Rockens Offer

Detta är ett förvirrat ämne som jag inte har mer underbyggt mer än som lösa tankar och populistiska funderingar kring. Det är inte ens säkert att det är så unika tankar, men ändå...

Mänskligheten har ett behov av människooffer, åtminstone mytiska sådana.

Sedan urminnes tider har vi offrat människor för olika saker, både i verkligheten, men kanske framför allt i myterna så dyker dom upp. Oftast för att blidka gudar av olika de slag, och då framför allt för att hålla hungersnöden borta, men även för någon form av kollektiv rening. En sorts syndabock och ikon i en och samma skepnad.


Exempel ett:
Den gyllene Bocken (The Golden Bough), ibland benämnd som Maj-konungen (The May King). Myter från det keltiska Storbritannien, som berättar om en person som valdes ut bland de andra för att under en tidsperiod få leva som en kung för att efter en bestämd tid (oftast ett eller sju år, eller vid tillfällen av missväxt) offras rituellt till gudarna för att bringa fertilitet och god växt till samhället. Under sin “regeringstid” fick han, för det är så gott som uteslutande en man, tillgång till byns kvinnfolk och rikligt med mat och dryck. Detta är myter och i viss mån fakta som sprungits ur många förhistoriska kulturer.

Exempel två:
Jesus. Må så vara att han inte flängde runt med kvinnor i så stor utsträckning (om vi får tro på de historier som kyrkan levererat i efterhand), men han var tydligen en vinpimplare av stora mått och rörde sig i sällskap av en hel del ljusskygga typer. Dessutom så blev han tagen av daga mer rituellt än många andra mytiska figurer vi fått höra om. Och det för att rena oss andra från vår kollektiva synd. För vår skull med andra ord.

Detta för mig då osökt in på det som är det Rockiga i tankevurporna. Jag tror att en stor del av den traditionella rockmyten är en ren fortsättning och förlängning av detta. Att vi höjer en person eller i vissa fall grupp av personer till högre höjder, och överser med deras skörlevnad och ofta destruktiva liv, enbart för att vi skall kunna få ta del av det, smaka på det i små kontrollerade doser, men hela tiden förhoppningsvis utan fara för oss själva. Och skulle någon av dessa personer gå ur tiden lite för tidigt, gärna lite spektakulärt, ja då finns inga gränser för den idoldyrkan vi frammanar.

Vi har hela 27 klubben, med Jim Morrisson i spetsen. Ingen av dessa var några duvungar och dom vandrade ofta på andra sidan det mörkas gräns, och lät därigenom oss få en liten glimt av det farliga, men ack så lockande livet. På något sätt kan man säga att dom dog för våran skull. För att vi, via dom, skulle kunna vältra oss i det som våra oftast välordnade liv saknar. Sex, pengar, sprit, droger och vad vi gärna ser som frihet. Men även stora doser av misär och ångest och misär. Sådant som kan få oss andra att känna att vi har det inte så jävligt i alla fall.

Sedan har vi de som vandrat bredvid dem, men ändå lyckats överleva. Robert Plant, Nikki Sixx, Ulf Lundell osv.
Robert Plant benämndes ju dessutom som “The Golden God”....
Alla klarar det kanske inte med samma bravur, men en del lyckas komma ur det och fortsätta sin karriär på ett hedervärt sätt. Men det är alltid lika intressant att fundera på vad som skulle ha blivit av dessa überikoner som Morrison och co. om dom inte försvunnit när dom gjorde?

Spader Ess Nostalgitrippar - The Doors

The Doors är ett band som betytt en hel del för mig genom tiderna, även om dom hamnade rätt sent på min musikpalett. Min gamla polare och tillika frontfigur i N.J.B., Ubbe, spelade en del hemma hos sig ibland och det gick inte att sticka under stol med att det var bra grejer, men det inte förrän jag flyttade till Stockholm och den fantastiska filmen om The Doors, av Oliver Stone, hamnade på biograferna som det fullkomligt exploderade.

Vi var ett gäng löst sammansatta filurer som samlades runt om på rockklubbar i staden och umgicks och diggade musik. Det var en del efterfester och under den perioden och då var The Doors inte bara ett soundtrack till filmen utan till hela vår tillvaro. Även efter den korta och intensiva tiden, efterhand tappade vi kontakten, så fortsatte och utvecklades min vurm för bandet.
Det är ett band som jag ideligen återkommer till. Som för så många andra så är det den romantiserade bilden av både bandet, frontfiguren och tidsåldern, som jag återkommer till. Även om mitt analytiska och tänkande jag, inser att det fanns en hel del, som kanske inte var så vackert (som det ofta är) när man skrapade på ytan.
Men någonstans anser jag att vi människor behöver ikoner som Jim Morrison på något underligt grundläggande sätt, och det håller jag på och fermenterar tankar kring till ett framtida inlägg.

En sak som jag verkligen uppskattar, förutom själva musiken, är de poetiska och ofta dubbelbottnade texterna (gärna med sexuella anspelningar).

Vad det gäller skivrekommendationer kan jag bara säga Alla!
Och se filmen!

Men måste jag ändå begränsa mig, och då i första hand för att snärja in nya lyssnare, så är det ju första, självbetitlade albumet eller efterföljaren Strange Days som gäller som klockrena inkörsportar, gärna då i kombination med filmen.

 Är du inte såld vid det laget, ja, då är chansen stor att det aldrig kommer att hända. Men snälla, ge det en chans.
 För om det landar rätt, som det gjorde för mig, så kommer du att tacka din lyckliga stjärna (eller mig? (kanske är samma sak, vad vet jag?), och därefter aldrig se tillbaka...... Break on Through...
Ett råd jag kan ge till potentiella lyssnare, som antagligen gäller för alla band eller artister som når upp till denna status, är att omfamna både faktan och myten kring bandet. För i mina ögon är båda lika viktiga beståndsdelar i den fulla upplevelsen.
Och precis som för mig, kanske du får "People Are Strange" som något av en titelmelodi till livet... :-)

Polar'n Pers guldkorn - The Doors!

Du kanske tänker, "Hur fan kan du lyfta fram The Doors som ett guldkorn?" Speciellt efter att du plöjt fram massa okända akter tidigare på bloggen. Helt plötsligt droppas ett av världens mest framgångsrika och mytomspunna band och bla, bla, bla...

Ja, jo, jag köper argumentet, men det är liksom svårt att inte beskriva dessa som annat än guld, så det är definitivt görligt. För mig som upptäckte The Doors i efterhand var det inte självklart att de kunde upplevas på samma påtagliga sätt som det samtida jag lyft fram, men när jag plockade hem en bootleg (våren 1991) inspelad på Konserthuset i Stockholm 1968 sa det bara klick... Vilken jävla kick!

Jag hade givetvis hört dem förut, men jag hade lockats till att botanisera lite djupare i bandet till följd av det kommande släppet av världens kanske bästa bakfyllefilm, "The Doors" (Oliver Stone, 1991). Med Val Kilmer (som Jim Morrison), Meg Ryan och Kyle MacLachlan (som Ray Manzarek) i fantastiska rolltolkningar drogs jag med vidare i deras musik. Trailern hade knappt rullat färdigt på biografen Rigoletto innan jag bestämde mig för att ge bandet mera lyssning, jag var liksom tvungen...

Kanske hjälpte denna film hela Grunge-scenen att explodera då Nirvana släppte dunderhonungen "Nevermind" samma sommar. För mig var det nog så! Kanske är det ett sätt att, i efterhand, romantisera över det som varit, men intrycken plockade definitivt bort tillräckligt med glamour från mitt sätt att se på rockstjärnor... 27-årsklubben var introducerad, utan att jag ens visste om den!



Live inspelningen från Stockholm 1968 var, hur-som-helst, en nästan perfekt liveplatta, ljudkvalitén är anmärkningsvärt bra, även fast det finns några sekvenser Jim Morrisons sång inte "mickades" ut! Titeln "Early Show" var inget jag tog notis om. Det var ju början av karriären, så det lät som en rimlig titel. Men det kom att ändras! Denna dag genomfördes nämligen två konserter på Konserthuset och den andra bootleg-plattan hette givetvis "Late show" och helt plötsligt satt jag med två timmar magisk underhållning från Konserthuset.

Jag drömde mig iväg! Jag tyckte nästan synd om mig själv för att jag missat The Doors, innan jag var född, men här gavs jag chansen att uppleva dessa och Jeezes, vilka gig!

Bandets självbetitlade album (The Doors, 1967) började i slutet av året uppmärksammas rejält. Men det var inte på grund av första singeln "Break On Through (To the Other Side)", det var andra singeln "Light my fire" som sakteligen började spelas världen över.

Efter ett framträdande på Ed Sullivans show (1967-09-17, se klippet nedan) bannlystes bandet då de både använt och betonat det tabubelagda ordet "Higher" i refrängen "Girl, we couldn´t get much higher" från TV-stationer i USA, vilket ironiskt gav bandet ännu mer uppmärksamhet och popularitet. Det gav bandets första framgångsvåg, på vilken de togs till Sverige. Det var en symbolakt för en hel generation.



Jag drar, som sagt, åter mina paralleller till Nirvanas och deras genombrott med "Smells Like Teen Spirit" som i en gympasal förändrade allt vad rock och rockvideos stod för. Det känns lite som jag slår in öppna dörrar så jag nöjer mig med att konstatera att ingen kunde bli så ball och samtidigt klara 27-årsstrecket. Inte Jim Morrison. Inte Jimi Henrix eller Janis Joplin... Inte heller, det då nya, stjärnskottet Kurt Cobain! 1991 visste man dock inte om detta. Uppenbarelsen var skälig, rebellen, outsidern och drogromantikern var återfödd!

Sommaren 1991 knöt jag flanellskjortan runt midjan och tog Grunge-scenen till hjärtat. Det är inget jag ångrat!

/Polar'n Per

PS. Bilderna på plattorna är inte från mina inspelningar på 90-minuters Chrome-band!

Tre starka med The Doors:
1. Känslan
2. Kemin i bandet
3. Ögonöppnaren för flummigare musik!

Mer om The Doors:
...på webben

Grattis!! - Jim Morrison

Ännu en av rocken stora legender, Jim Morrison, skulle denna dag ha fyllt 69 år om han inte sällat sig till de andra i 27 Club.

Karismatisk och inflytelserik är väl bara förnamnet och som frontman i The Doors fick han den plattformen som slungade ut honom i omloppsbana som den stora Rockpoeten. Antar att han är en av dom som dessutom satte rockskägget på kartan.
Tyvärr, så gav han väl även droganvändandet ett ansikte.

För min egen del upptäckte jag The Doors ganska sent, men när jag väl upptäckte dom så slog dom ner i min musikvärld med buller och bång och är därefter ett av mina absoluta favoritband.

Äntligen!

Enligt en artikel i Expressen så har Jim Morrison blivit postumt benådad (dock inte friad) från anklagelserna om att ha blottat sig på scenen under en konsert i Miami 1969. Denna domen drev Jim mer eller mindre i landsflykt till Paris där han inom kort dog.

Känns lite fånigt så här långt efteråt, och man kan ju bara undra hur saker och ting sett ut om saker hade skett annorlunda. Det går inte att säga annat att myterna runt de rockstjärnor som dött i förtid föder en romantisk bild som vi inte riktigt vill vara utan, trots att vi helst hade sett att dom levt vidare och fortsatt att underhålla och beröra oss.