Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar

Polar'n Pers guldkorn - The Doors!

Du kanske tänker, "Hur fan kan du lyfta fram The Doors som ett guldkorn?" Speciellt efter att du plöjt fram massa okända akter tidigare på bloggen. Helt plötsligt droppas ett av världens mest framgångsrika och mytomspunna band och bla, bla, bla...

Ja, jo, jag köper argumentet, men det är liksom svårt att inte beskriva dessa som annat än guld, så det är definitivt görligt. För mig som upptäckte The Doors i efterhand var det inte självklart att de kunde upplevas på samma påtagliga sätt som det samtida jag lyft fram, men när jag plockade hem en bootleg (våren 1991) inspelad på Konserthuset i Stockholm 1968 sa det bara klick... Vilken jävla kick!

Jag hade givetvis hört dem förut, men jag hade lockats till att botanisera lite djupare i bandet till följd av det kommande släppet av världens kanske bästa bakfyllefilm, "The Doors" (Oliver Stone, 1991). Med Val Kilmer (som Jim Morrison), Meg Ryan och Kyle MacLachlan (som Ray Manzarek) i fantastiska rolltolkningar drogs jag med vidare i deras musik. Trailern hade knappt rullat färdigt på biografen Rigoletto innan jag bestämde mig för att ge bandet mera lyssning, jag var liksom tvungen...

Kanske hjälpte denna film hela Grunge-scenen att explodera då Nirvana släppte dunderhonungen "Nevermind" samma sommar. För mig var det nog så! Kanske är det ett sätt att, i efterhand, romantisera över det som varit, men intrycken plockade definitivt bort tillräckligt med glamour från mitt sätt att se på rockstjärnor... 27-årsklubben var introducerad, utan att jag ens visste om den!



Live inspelningen från Stockholm 1968 var, hur-som-helst, en nästan perfekt liveplatta, ljudkvalitén är anmärkningsvärt bra, även fast det finns några sekvenser Jim Morrisons sång inte "mickades" ut! Titeln "Early Show" var inget jag tog notis om. Det var ju början av karriären, så det lät som en rimlig titel. Men det kom att ändras! Denna dag genomfördes nämligen två konserter på Konserthuset och den andra bootleg-plattan hette givetvis "Late show" och helt plötsligt satt jag med två timmar magisk underhållning från Konserthuset.

Jag drömde mig iväg! Jag tyckte nästan synd om mig själv för att jag missat The Doors, innan jag var född, men här gavs jag chansen att uppleva dessa och Jeezes, vilka gig!

Bandets självbetitlade album (The Doors, 1967) började i slutet av året uppmärksammas rejält. Men det var inte på grund av första singeln "Break On Through (To the Other Side)", det var andra singeln "Light my fire" som sakteligen började spelas världen över.

Efter ett framträdande på Ed Sullivans show (1967-09-17, se klippet nedan) bannlystes bandet då de både använt och betonat det tabubelagda ordet "Higher" i refrängen "Girl, we couldn´t get much higher" från TV-stationer i USA, vilket ironiskt gav bandet ännu mer uppmärksamhet och popularitet. Det gav bandets första framgångsvåg, på vilken de togs till Sverige. Det var en symbolakt för en hel generation.



Jag drar, som sagt, åter mina paralleller till Nirvanas och deras genombrott med "Smells Like Teen Spirit" som i en gympasal förändrade allt vad rock och rockvideos stod för. Det känns lite som jag slår in öppna dörrar så jag nöjer mig med att konstatera att ingen kunde bli så ball och samtidigt klara 27-årsstrecket. Inte Jim Morrison. Inte Jimi Henrix eller Janis Joplin... Inte heller, det då nya, stjärnskottet Kurt Cobain! 1991 visste man dock inte om detta. Uppenbarelsen var skälig, rebellen, outsidern och drogromantikern var återfödd!

Sommaren 1991 knöt jag flanellskjortan runt midjan och tog Grunge-scenen till hjärtat. Det är inget jag ångrat!

/Polar'n Per

PS. Bilderna på plattorna är inte från mina inspelningar på 90-minuters Chrome-band!

Tre starka med The Doors:
1. Känslan
2. Kemin i bandet
3. Ögonöppnaren för flummigare musik!

Mer om The Doors:
...på webben

Grattis!! Kurt Cobain - Kee Marcello

Kurt Cobain skulle idag ha fyllt 46 år om han inte skjutit sig rakt in till 27 club 1994. En problemtyngd man som var med och gjorde stor musik under sin alt för korta karriär. Dock är jag inte riktigt beredd att ställa mig till hyllningskörerna och höja honom till skyarna som geni som en del gör.

Visst, Nirvana var stundtals riktigt bra och jag älskar Grungen, men jag är inte beredd att okritiskt göra honom till någon form av rockhelgon, bara för hans i viss mån tragiska bortgång.



Ett annat födelsedagsbarn vi får gratulera idag är Kee Marcello, som fyller 53 år idag. en man som jag inte har sådär mycket relation till själv, för när väl han klev på Europe tåget hade redan min vurm för bandet börjat svalna, för att sedan öka igen när Norum kom med på tåget igen. Kanske ligger något där? :-) Dels har jag aldrig varit något större Easy Action Fan heller.

Hur eller hur, jag är ändå rätt förväntansfull inför att läsa hans biografi, för han har ju onekligen varit en del av den svenska rockhistorien.