Önskelistan - Miniatyrer från Elvis 1976

Även hårdrockare gillar att leka med dockor antar jag. Särskilt när dom är så välgjorda som dessa kustom byggen från Sebastien Bontemps alias Elvis 1976 som är en mästare på att göra unika 1/6 skaliga figurer. Han gör självklart mer än bara häftiga rockstjärnor, men nu är det ju just musik som vi koncentrerar oss på här på Spader Ess. Låt mig presentera en par figurer från hans serie Icons of Rock. Coolt och snyggt.

Spader Ess Tänker högt om Rockens Offer

Detta är ett förvirrat ämne som jag inte har mer underbyggt mer än som lösa tankar och populistiska funderingar kring. Det är inte ens säkert att det är så unika tankar, men ändå...

Mänskligheten har ett behov av människooffer, åtminstone mytiska sådana.

Sedan urminnes tider har vi offrat människor för olika saker, både i verkligheten, men kanske framför allt i myterna så dyker dom upp. Oftast för att blidka gudar av olika de slag, och då framför allt för att hålla hungersnöden borta, men även för någon form av kollektiv rening. En sorts syndabock och ikon i en och samma skepnad.


Exempel ett:
Den gyllene Bocken (The Golden Bough), ibland benämnd som Maj-konungen (The May King). Myter från det keltiska Storbritannien, som berättar om en person som valdes ut bland de andra för att under en tidsperiod få leva som en kung för att efter en bestämd tid (oftast ett eller sju år, eller vid tillfällen av missväxt) offras rituellt till gudarna för att bringa fertilitet och god växt till samhället. Under sin “regeringstid” fick han, för det är så gott som uteslutande en man, tillgång till byns kvinnfolk och rikligt med mat och dryck. Detta är myter och i viss mån fakta som sprungits ur många förhistoriska kulturer.

Exempel två:
Jesus. Må så vara att han inte flängde runt med kvinnor i så stor utsträckning (om vi får tro på de historier som kyrkan levererat i efterhand), men han var tydligen en vinpimplare av stora mått och rörde sig i sällskap av en hel del ljusskygga typer. Dessutom så blev han tagen av daga mer rituellt än många andra mytiska figurer vi fått höra om. Och det för att rena oss andra från vår kollektiva synd. För vår skull med andra ord.

Detta för mig då osökt in på det som är det Rockiga i tankevurporna. Jag tror att en stor del av den traditionella rockmyten är en ren fortsättning och förlängning av detta. Att vi höjer en person eller i vissa fall grupp av personer till högre höjder, och överser med deras skörlevnad och ofta destruktiva liv, enbart för att vi skall kunna få ta del av det, smaka på det i små kontrollerade doser, men hela tiden förhoppningsvis utan fara för oss själva. Och skulle någon av dessa personer gå ur tiden lite för tidigt, gärna lite spektakulärt, ja då finns inga gränser för den idoldyrkan vi frammanar.

Vi har hela 27 klubben, med Jim Morrisson i spetsen. Ingen av dessa var några duvungar och dom vandrade ofta på andra sidan det mörkas gräns, och lät därigenom oss få en liten glimt av det farliga, men ack så lockande livet. På något sätt kan man säga att dom dog för våran skull. För att vi, via dom, skulle kunna vältra oss i det som våra oftast välordnade liv saknar. Sex, pengar, sprit, droger och vad vi gärna ser som frihet. Men även stora doser av misär och ångest och misär. Sådant som kan få oss andra att känna att vi har det inte så jävligt i alla fall.

Sedan har vi de som vandrat bredvid dem, men ändå lyckats överleva. Robert Plant, Nikki Sixx, Ulf Lundell osv.
Robert Plant benämndes ju dessutom som “The Golden God”....
Alla klarar det kanske inte med samma bravur, men en del lyckas komma ur det och fortsätta sin karriär på ett hedervärt sätt. Men det är alltid lika intressant att fundera på vad som skulle ha blivit av dessa überikoner som Morrison och co. om dom inte försvunnit när dom gjorde?

Lika som bär - Looks that Kill och Krigsman

Idag fyller frugan år, och eftersom det prioriteras, så får ni stå ut med ett riktigt latinlägg. :-)

Häromdagen hörde jag av en slump den gamla Jerusalem låten "Krigsman" från 1981 och det slog mig att rackarns vad det introt liknar Motley Crue's "Looks That Kill".
Nu är det väl inte helt ovanligt att intron kan låta ganska lika (för likheten slutar efter introt), men ändå, det är roligt att leka med tanken att Nikki Sixx hört, och möjligen blivit inspirerad av, Svenska Jerusalem.

Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!