Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo Fighters på Ullevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com

Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.

Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).

Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.

Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!

När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...

Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.

Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!