Polar'n Per pratar med Carmine Appice, trummisen, mustaschen, legenden!

Jag pratar med Carmine Appice. Han som kan snurra trumpinnar som ingen annan kan och därefter landa dom i trumskinnet så det svänger najs. Vi pratar om hur musikbranschen är i rörelse, hur den gått från analog till digital, hur den gått från produktionsproblematik till distributionsproblematik i en galen värld. I en tidigare artikel recenserade jag King Kobra - II, som släpptes 9:e juli i år.

"Du vet inspelning på tejp, den matchade vinylen bäst", säger han. Sen fortsätter han, "Det var analogt hela vägen, sen spelade ungarna av det på kassetter och hela branschen sökte sätt att hantera läget. Jaga kids? För mig var det skit från ett annat perspektiv, ville man ha sämre ljud så var det precis vad man fick, men det blev värre. Sen kom CD-skivan. Analoga inspelningssätt gjorde sig inte riktigt i första generationens CD-plattor", sen följer ett utlägg om hur analog tejp blev 20-tal andra olika format tills man nu kunde köra hela processen digitalt. Hur jakten på ett allt renare, kliniskt ljud, mer eller mindre helt, dödade djupet i ljudbilderna, ni minns ljudet, det som finns i de analoga processerna som gjorde vinylens djup överlägset.

Jag håller med, jag skrev i en tidigare artikel om kortare plattor. Alla band som satt och gnuggade på full-längdare skulle helt plötsligt klämma ur sig nästan dubbelt så långa plattor, fler låtar, mycket skit kom ut på det sättet, låtar som borde stannat i skissblocken och fått tid att mogna, men tillbaka till ämnet... När man väl kunde lägga om allt digitalt kom nätet att ändra förutsättningarna ännu en gång, precis som i blandbands-eran skulle gratisätarna försämra ljudet, den här gången med mp3, i volymer som fick blandbanden att blekna. "Jag tror det är hela generationer nu som inte har hört en riktigt analog produktion!", säger Carmine. "Ändå fyller artister Madison Square Garden, utan att man ens hört talas om dom, jag gissar att det är nätet som dragit dessa framåt. Trender. Mun till mun, via sociala medier, nätgrupper, grupptryck. Plötsligt funkar det, inte som förr i tiden då man fick arbeta in låtarna på radiostationer i USA eller TV-show i Europas olika hörn. Du vet vägarna i staterna är som gjorda för att göda musikintresset! Men allt är så annorlunda nu... Det behöver inte ens vara bra, ibland räcker det att det är riktigt pinsamt. Som sagt, det är annorlunda nu..."

Det finns faktiskt trender han själv valt att hänga på. Carmine skriver för närvarande sin biografi, målet är att den ska ges ut under nästa år. Till sin hjälp har han Ian Gittins som gjort stor framgång med "The Heroin Diaries: A Year in the Life of a Shattered Rock Star" som handlar om ett år med en nerdekad Nikki Sixx (Mötley Crüe). Jag skrattar lätt, påstår sen att han med alla år av erfarenhet säkert har utrymme att skriva om både den snälle, och den elake Appice, när historierna ska läggas ut. Han håller med, "Ja, det är verkligen en balansgång att välja rätt nivå, men man får inte kompromissa på de historier som påverkat vem jag är. Jag spelade med Vanilla Fudge och Jimi Hendrix, långt innan både framgång och droger, jag växte upp i Brooklyn. Jag kunde lika gärna försörjt mig på bilstölder eller gängbråk, men uppväxten för mig drevs av musik. Sex, drugs and Rock'n'roll. 60- och 70-talets gig under sexrevolutionen med orgier, helt sjuka drogupplevelser och den rockhistoria som ändå lyckades skapas runt om är givetvis delar som på något sätt måste återges." Osökt tänker jag att det är nu eller aldrig om allt som ska tecknas ner, Carmine, född 1949 har upplevt en del, frågan är hur länge detaljerna kan minnas, jag vill se mig själv som en "förskönare" i kategorin sminkade lumparminnen och jag är inte ens i närheten av hans ålder...

Man märker att musikscenens ändring genom åren är ett tema som engagerar Carmine, helt plötsligt slängs jag in i ett påstående från Carmine, "Digitaliseringen har dödat bibliotek, videouthyrning, bok- och skivbutiker, tidningar", men han medger samtidigt att tekniken har gett nya produktionsmetoder, nya distributionssätt. "Jag är tudelad", säger han och berättar ett stort antal låtar bland annat "Hell On Wheels" från senaste King Kobra - II är ett exempel som mer eller mindre är skapad med hjälp av en telefon, "Du vet appen GarageBand, det är galet, helt plötsligt kan du spela in, göra pålägg och skisser, tillräckliga för enklare produktioner i en telefon. Det är galet. Det finns ingen som kunnat föreställa sig den här utvecklingen, för priset av en handfull dollar har du studiofunktioner och tillgång till samplade instrument på ett sätt som förr  krävde stora och mödosamma investeringar, lokaler och instrument..." Carmine återkopplar igen till sin uppväxt i Brooklyn när de jagade studio till något band. Nu bär alla en liten studio i fickan! Ordet "Amazing" dyker upp i var och varannan mening. Nackdelen är väl att man, som musikkännare, kan höra på produktionen vilka program som används, så det får inte ta överhand, men alla resonerar inte så. "Den digitala utvecklingen har klippt kostnader och möjligheten att ta betalt samtidigt", säger han.



Än en gång flyttas mina tankar, den här gången till datavärldens ABC (Peter Hinssen, The New Normal 2010)... A står för Apple, företaget som rockade marknaden med sin revolutionerade teknik att med sin enkla enknapps-princip äta upp procent efter procent i försäljningssiffrorna gentemot etablerade konkurrenter som Blackberry, Ericsson och Nokia. Jag brukar skämtsam säga att en iPhone är så enkel att både barn och musiker kan använda den. Carmine skrattar. Appen GarageBand, har enligt Carmine, gjort att han själv ibland funderat över värdet av sin skolning inom musik, den han har på det traditionella sättet, när alla mer eller mindre kan göra sina alster utan den musikaliska grunden, "Men jag tror den gör skillnad i långa loppet! Man måste lära sig grunderna om det ska bli hållbart, men når man one-hit-wonder så... Jag vet inte längre vad som behövs för att bli framgångsrik? Jag spelar dom flesta instrumenten, för mig är att vara duktig på musik och instrument en helt annan sak än momentan framgång!"

B, i ABC, som i liknelsen står för Bangalore handlar om att man i databranschen till varje pris måste pressa produktionskostnaderna, vi ser outsourcing, anpassningar och flytt av teknik till molnet osv, Carmine reflekterar i dessa avseenden kring produktionsalternativen för att kunna sänka sina kostnader. Han säger att det i mycket drivs av möjligheterna tekniken ger, kanske bekvämlighet, men att idéerna kan fångas när dom uppstår. Man behöver inte nynna på något eller förlora en skiss eller idé som förr, på väg till en repetition eller inspelningsstudio. "King Kobra kan ju faktiskt spela in sina album utan behov att egentligen träffas. Vi kan vara i spridda delar av världen, om de behövs!" Han garvar och säger "Det är en ny tid!"

Grunderna till en vanlig King Kobra-låt skapas innan denna bollas som embryo via nätet med Paul Shortino (fd Quiet Riot). Därefter läggs de rätta trummorna (oftast med analog inspelningsteknik), varpå takterna läggs i sk klick så att riffen och basen kan läggas på. Gitarristerna David Michael-Philips och Mick Sweda gör då sin del av jobbet tillsammans med basisten Johnny Rod. Ibland var och en för sig, ibland samtidigt. Det är kollaboration, inte helt sällan med en hel serie av Apple-produkter, iMac, iPad, iPhone, hela kittet! (Helt plötsligt känner jag att denna artikel kan misstas för att vara produktplacering, typ iGetIt!, men det är inte avsikten...) Under tiden vi utvecklar resonemanget ryggar Carmine instinktivt för ett ord... Smaka på det, Cloud, eller C, som representerar molnet, inte åskväder, som han verkar höra. Carmine samlar andan, kanske argument, han tillstår att det finns poänger med resonemanget, samtidigt säger han något som jag definitivt håller med om, "Molnet... Jag har respekt för det, jag har alltid varit noga med att hålla allt på egna diskar, under egen kontroll, jag vill inte bli en del av det okontrollerade, det som bevakas av andra, det som dessa andra kontrollerar! Molnet innehåller snart allt, det är bland annat därför det inte säljs album längre, det säljs enstaka låtar, kanske en del album säljs via sajter, samtidigt går marknaden bananas så fort en ny ådra eller trend skapas, det kastas runt fort. Fortare än någonsin..." Jag håller med, "Så är det, du är inte ensam om att känna så... Tillgängligheten till priset av att övervakas!" Det finns allvar i det vi pratar om. "Molnet är en möjlighet som samtidigt utgör ett hot mot hela branschen", säger han, "Medlet är detsamma prispress, en ny storskalighet, tillgänglighet, överlägsen distribution. Hur försörjer man sig när allt ska delas gratis? Jag tror avkastningen var 4 dollar per timme för varje timma studiotid, i förra King Kobra-släppet, den fick ändå strålande recensioner..."

Carmine har trummat på plattor som sålt 100 000-tals exemplar, ibland miljoner, i egna King Kobra, Beck, Bogert & Appice eller Vanilla Fudge alternativt som takthållare bakom succéer som Rod Stewart "Foot Loose & Fancy Free" (1977), "Blondes Have More Fun" (1978) eller Paul Stanley och hans soloplatta "Paul Stanley" i KISS (1978). Han vet vad han pratar om. "Marknaden har krymt till enstaka procent av vad man sålde då, det finns inte utrymme för gigantiska produktioner längre. Kolla bara på Black Sabbath,  Bill Ward, som är en del av vad dom skapat, ryggraden, som medverkat till att bygga upp bandet är inte ens skit värd när kakan inte ska delas rättvist!" Carmine som själv sparkades av just Sharon Osbourne när han spelade trummor med bl a Ozzy Osbourne, har sina skäl att ha en åsikt, men vi går inte in på var det skar sig, det känns ointressant i sammanhanget, men exemplet med Bill är talande. Det är pengarna som styr. "B som i Bangalore", tänker jag. Prispress.

"Det naturliga om dom ville göra en återförening är att återförena alla, inte bara Geezer, Tony och Ozzy, utan även Bill. Alternativen hade varit att återförena Black Sabbath-veteraner, frågat brorsan, Vinny Appice (en av alla bröder till trumslagare) som höll taktpinnarna på Dehumanizer, under Dio-eran, men han var inte ens påtänkt!" Vinny turnerade även som Heaven and Hell, 2007, med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler som medlemmar, ett studioalbum släpptes även 2009. Utan att ta upp det med Carmine känns det inte som en högoddsare att Sharon hanteras i ett av dessa kapitel i boken om hans liv, kapitlet handhar med största sannolikhet temat pengar i rockbranschen.

Det är här vi kommer in på Carmines mångsidighet. Alla hans järn i elden. Tankar kring det ena och det andra och vilken roll produktionsbolagen har. Frontier, bolaget King Kobra ligger på släpper t ex inte singlar, dom siktar därmed inte in sig på radiostationerna. Carmine trevar runt i ett resonemang om att bolagen måste hitta nya vägar, eller bli bättre på att använda de vägar som faktiskt funnits, radiostationerna, använda den kanal som bilåkandet fortfarande håller öppen... Videon "Have A Good Time" är bandets sätt att, på något sätt, efterlikna ett singelsläpp. Bolagen väljer olika vägar för att göra produktionerna effektivare. Billigare, egentligen bara för att överleva. Det är synd att det blivit så pressat. Carmine har själv ett skivbolag, Rocker Records, och när det kommer på tal säger han, "Från att representerat undergroundscenen med Vanilla Fudge är man tillbaka där igen, allt måste skapas i mindre skala! Det är verkligen tillbaka dit vi startade. Underground. Hur finansierar vi det här? Kan vi göra det här gigget om vi bara får täckning som motsvarar resan? Fast allt är på en helt annan nivå. Allt verkar gå i cykler... En del lyckas bryta sig ur. Kolla på Rod t ex han har sina miljonslott", han använder ordet "untouchables" utan att på något sätt signalera bitterhet skiner han upp, "On and on, är en bra titel på boken, vad tycker du?"

Vi avslutar vårt samtal där. Carmine reser vidare för en spelning i Prag med Cactus. Det är några dagar på vägen, sen tillbaka till staterna för nästa projekt, en vända med "Drum wars" tillsammans med Vinny.

Vad coolt att trumpinnarna inte blivit bittra pekpinnar, tänker jag. Vad coolt att mustaschen fortfarande är på!

Polar'n Per recenserar King Kobra - II

Jag pratar med mannen med mustaschen och trumpinnarna, Carmine Appice, under en ledig dag på hans 10-dagarsturné med Cactus, så jag tänkte dela upp mötet i två artiklar, en om senaste skivan med King Kobra (Skivan II, i denna artikel) och en som som ett porträtt (i en senare artikel).

King Kobra är tillbaka med albumet II. Det är andra plattan med den talangfulle Paul Shortino vid mikrofonen, vilket ger en naturlig titel till plattan. Plattan, som jag fick för ca en månad sen, har rullat igenom sina lyssningar innan jag sätter mig för ett samtal med Carmine Appice. Carmine är för mig en legendariske trummisen som man känner igen för sitt avslappnade, men precisa, trumspel, dom snurrande trumstockarna och hans engagemang i massor av olika bandkonstellationer, och då menar jag mängder. Vanilla Fudgde, Cactus, Jeff Beck och Ozzy Osbourne är några exempel.

Att han börjat komma till åren märks inte nämnvärt (han är född 1949). Antalet projekt är många, hans energinivå är hög och han engagerar sig än mer när nya plattan kommer på tal. "Jag hade gärna haft med Paul redan på 80-talet", säger han och fortsätter, "Han, vill, precis som jag, värna variationen, tempo och glädje. Det är viktigt att ha kul i en bransch som är så ansatt som musikbranschen är idag". Carmine fortsätter sitt resonemang med att bandet,  mot hans ambition, gick mot en lättare och glammigare rock med Mark Free på sång under 80-talet, och att man med Paul nu fått tillbaka en tuffare ljudbild, "Hade Paul var med redan då, upprepar han igen, då hade vi tagit King Kobra till andra höjder, han är som gjord för scenen, jag är tvärsäker på det, vi har en bra kreativitet... Det är ett fantastiskt samarbete!"

Soundet dom presterar på nya skivan är bekant, det vill säga amerikansk rock precis så som den förväntas låta för alla oss som växte upp med 80-talets hårdrocksscen, och då menar jag verkligen när den är bra, ni vet, innan sleeze-rocken blev Poison eller låtar som "Cherry Pie" och därmed förlorade all integritet och värdighet. Det trasade sönder den. Carmine håller med, "Det var hemskt att se en musikindustrin valla mer eller mindre talanglösa mot en gemensam slätstruken poprock som helt kontrollerades av andra krafter än artisternas och låtskrivarnas engagemang!", jag tänker, när jag hör Carmine, att det värsta är att det samtidigt definierar även 2000-talets musikscen, Idol-helvetet.

"Nya plattan siktar in sig på ett sound som spänner över 70- och 80-talet, vi försöker göra en produktion som är levande", säger han. Valet att spela in trummorna analogt är ett av dom grepp som bekräftar detta... Jag gillar det jag hör! Från inledande "Hell on Wheels" till sista "We go Round" får vi en härlig karta hårdrock som spänner över dessa år.

Jag hävdar bestämt att det görs för lite klassisk hårdrock nu för tiden och därför fyller denna platta verkligen delar av det tomrummet. "Får jag förresten kalla det för just klassisk hårdrock?", frågar jag Carmine, för mig är det nämligen vad jag hör! Han rättar mig, "Hårdrock javisst, men rock definitivt...", säger han. "Influenserna hittar du självklart från mitt 80-tal, det med King Kobra, men även andra band, också utanför hårdrocken i t ex Rod Stewart, jag tänker på hans sena 70-tal med låtar som "Hot Legs".

Jag nämner en av dom låtar som spretar mest på skivan "Deep River". Den andas så mycket Led Zeppelin  att jag nästan blir generad. Den är episk, kraftfull men fortfarande... Jag gillar det jag hör! Carmine skrattar, och säger att det är kul med mönster i låtar, influenser, och att man mycket väl kan nämna "Ballad of Johnny Rod" som lite av pastich i Van Halens anda. Han fortsätter, "Ibland finns det inte avsikten, men i denna låt ville vi hitta den lättsamma David Lee Roth-andan, fast till en låt som beskriver brottslighet från ett annat perspektiv. Inte det svarta, världen är skit, utan som runt 80-talet, se det lättsamt och positivt på det hela. Så låten blev en hyllning till Johnny (Gitarrist), han är vår galning, vår joker. Det är med honom du vill göra tid om du åker dit för något och ska sitta inlåst en evighet, Johnny är mannen, definitivt, du skulle inte ha en tråkig minut, jag lovar, tvärt om."



Det är något som jag fastnar vid, glädjen. Paul Shortino (fd Quiet Riot) som greppade mikrofonen på förra plattan har med sin klassiska stämma lätt att fånga mitt intresse. Jag är svag för den typ av sång som Jeff Scott Soto, Joe Lynn Turner och nämnda Paul presterar. En någorlunda hes stämma som sätter sig direkt. "Bluesig", skön, rivig och just glad! Carmine berättar om hur "Have A Good Time" kom till, det började med en idé, senare på kvällen stod dom ca 25 personer i köket hemma hos Paul och sjöng det som skulle bli låten. Det handlar om "Good fun". Videon avspeglar detta, fast med ett Las Vegas-perspektiv. Här ser vi Zakk Wylde sjunga med, Ace Frehley, Vinnie Paul m fl.

Riffandet och strängbändandet i plattan är riktigt bra. Mick Sweda, David Michael-Philips spelar tillsammans med basisten Johnny Rod sina roller på ett sådant sätt att man märker att det är en enhet, ett lag, bakom King Kobra. Det är ju bara på sång som de egentliga ändringarna finns vad gäller bandets konstellation sen det begav sig på 80-talet. Inledande "Hell on Wheels" och "When The Hammer Comes Down" är ett gott exempel på strängbändarnas excellens. Trumspelet som bl a leker ut "Don't Keep Me Waiting" är även det något som gör plattan nog så välspelad! För det är ett gott genomfört hantverk. En stark platta!

Men det är faktiskt låtarnas variation, enkelhet och sväng som gör plattans helhet. "Take me back" andas arenarock i Bon Jovis anda, avslutande "We Go Round" och "Running Wild" har även de arenarockens glans, låtarna manar mig att sjunga med till dess lika enkla som starka refränger. Det är en jämnbra platta som presteras, den ska ha sina superlativ, och den överträffar definitivt min förväntan, när jag frågar denne ständigt svängande trummisen om vad hans personliga förväntan är på plattan blir det för första gången lite tyst... "Ja, du, du pratar om förväntan? Jag har nämnt glädjen, den som måste finnas med vad man än gör, annars märks det, annars hörs det, annars lägger man helt enkelt av till slut, jag är inte där, jag har aldrig tänkt den tanken, aldrig varit där, musik är mitt liv, det har pågått till exempel hela ditt liv, du nämnde att du var född i början av 70-talet och många andra med dig. Han skrattar, jag trivs helt enkelt med att ha många järn i elden och fortfarande kan jag försörja mig på musiken, jag är lyckligt lottad. Men glädjen och passionen till musik är en av dom drivkrafter, som betyder mer och mer, när man inte längre kan sälja 100 000-tals plattor som förr. Förra King Kobra-plattan sålde kanske 15 000 st exemplar i USA när den släpptes och det finns inte längre dom spelregler som fanns förut, jag vet inte längre vad som skapar framgång längre, men jag vet hur man gör musik och jag gillar att spela den, så jag hoppas att vi kan få en bra försäljningsstart att vi kan sätta ihop en bra turné för plattan". När jag pratar med Carmine om en kommande turné ligger det i planerna för våren 2014, förhoppningarna är att plattan ska sälja bättre än förra och att de kommande turnévägarna kan dras ut med streck över Europa.

Det är en fulltecknad kalender för mannen med mustaschen och trumpinnarna, men jag hoppas precis som Carmine, att bandet hittar ut med att spela denna platta levande här, den är värd all uppmärksamhet den kan få! Hans passion för musiken är uppenbar, självdistansen och hans pragmatiska syn på musikbranschen lika så. Plattan, King Kobra - II, kan med sin klockrena fullträff mitt i det amerikanska 80-talet hyllas med fyra ess av fem möjliga...

/Polar'n Per

Mina favoritspår
1. We go round
2. Deep River
3. Take me back

King Kobra
...i skivbutiken (Bengans, CDON, Ginza)
...på Facebook
...på Spotify

Grattis!! - Carmine Appice - Paul Simonon

Snodd från Wikipedia

Skinnbankaren Carmine Appice fyller 66 år idag, Hurra, Hurra! säg vilka den mannen inte spelat med? Det första bandet han dök upp i, som gjorde mig uppmärksam på hans existens var nog i King Kobra. Men efter det så har jag ju insett att han suttit på trumpallen hos många band jag gillat, t.ex. Vanilla Fudge och Cactus. för att nämna några.

Även denna bild stulen från Wikipedia

Paul Simonon, El Basista från underbara The Clash, fyller idag 57 år. The Clash, som tillsammans med Sex Pistols på något sätt blivit lite av posterboys för den Engelska punkvågen under 70-talet. Där pistolerna var mer kaotiska var The Clash, i mina ögon de tänkande punkarna, vilket jag tror kan ha bidragit till att dom fick fans långt utanför punk-cirkusen. Tillsammans med sina starka låtar förstås.