Recension - Mother Mooch : Nocturnes

Så, efter mitt musiktips på Mother Mooch härförleden, fick jag snabbt chansen att lyssna på resten av plattan Nocturnes.

Kunde då resten av plattan hålla vad som den första låten, "My Song 21" och det otroligt snygga omslaget utlovade?

Jodå, det lyckas man med. Men jag måste ändå säga att det tog ett par lyssningar innan det tände till ordentligt. Men som så många gånger tidigare, det blir en skiva som växer med varje lyssning.






Mother Mooch presenterar en lite egen mix av tillbakalutad stoner med aningen nonchalant attityd, upplandat med slamrigt punkig ösighet och en hel del progressiv känsla. Det finns massor att hitta här. Måste man ge någon referens är det nog The Saint James Society som först dyker upp för mitt inre. Framför allt då mest för deras coola och tillbakalutade atmosfär. Queens Of The Stonage är ett annat.
"My Song 21" är fortsatt min favoritlåt, men jag måste även lyfta på hatten för den underbara coverversionen, "Out On The Western Plain" av Ledbelly.


Det här är en skiva som jag rekommenderar starkt. Mitt slutbetyg blir ett klart fyrtal i ess. Det här är en sådan skiva, som bara omslaget gör att jag skulle vilja ha den på vinyl, för att riktigt kunna njuta. Hur det är med sådana planer har jag ingen aning, men man kan ju alltid önska, det är ju snart jul. :-)




Sammanfattning:
Betyg: 4 Ess (4/5)
Favoritspår: My Song 21 och Out On The Western Plain
Skivbolag: ?
Release: 13:e November 2015

Bandcamp
Facebook
Hemsida

The Saint James Socitey - The Circular Ruins

Förra året skrev jag om ett crowdfunding projekt med bandet The Saint James Socitey och Juan Azulay som skulle resultera i en roadmovie. Vad hände med den då? Ja, Nu är den här.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag förstår den helt och fullt, men likväl kan jag njuta av den som den vackra nästan 12 minuters visuellt ögongodis den är, tillsammans med  TSJS's sköna musik.

The Circular Ruins [Juan Azulay and The Saint James Society] from MTTR MGMT | Juan Azulay on Vimeo.

Om inte inbäddningen funkar kolla här: Vimeo

Summering av 2013

Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.



Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.

Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.


Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.


Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.

När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.

Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.




Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.


Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.

Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!



Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.

Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.

To infinity and Beyond!

Stoppa Pressarna! - The Saint James Society

Tidigare skrev jag om film/musikprojektet som The Saint James Society försökte finansiera tillsammans med filmaren Juan Azulay. Finansieringen via Kickstarter gick vägen och man fick de pengar som behövdes, vilket i sin tur gör att filmen är på väg.

Look and behold, här är trailern till filmen, som tydligen skall gå under namnet "House Of Snakes". Skall bli riktigt spännande att se hela filmen till slut.

House of Snakes (Trailer) - Juan Azulay and The Saint James Society from MTTR MGMT on Vimeo.

Recension - Velvet Elvis : In Deep Time

Velvet Elvis första fullängdsskiva, In Deep Time, kom redan förra året och man är nu i full fart med att spela in uppföljaren som ännu inte fått något namn, så vad kan vara mer passande än att värma upp med att ta en titt på just debuten.

Velvet Elvis är ett band som tycks gå sin egen väg, mer om det senare.
Själva beskrivar man sin musik som Heavy Psych/Stoner Rock, och det är väl inte något fel i det, men det finns så mycket mer här. Det finns stora doser av Indie Rock och ett analogt och tillbakalutat 70-tal med svävande psykedelia. Skall man peka ut referensgrupper så hittar man en spännvidd av influenser allt mellan både The Doors själfulla inlevelse och The Cults maniska schamanstomp (som jag antar i sig har sin grund i Doors) , men även stänk av Pink Floyds psykedeliska känsla och Black Keys intensivvitet (och många fler).
En väldigt skön blandning med andra ord. Det är i mina öron en tung suggestivt, modern ökenhippierock med rötterna i dåtiden, lite i samma anda som ett annat av mina nya favoritband, The Saint James Society.

Grunderna läggs av en stadig rytmsektion på trummor och bas, som verkligen får chansen att vara med och göra ljudbilden intressant. Varpå sång och gitarr väver vackra och intrikata mönster. Låtarna har en organisk känsla även om man i öppningsspåret "Nexus 666" sparkar igång med en Bladerunner inspirerad Android historia, så är de följande texterna mer centrerade runt människor, känslor och naturromantik, kryddad med mycket snygg stämsång.

Karrah Teague har en stark och själfull, svävande röst (inte helt olik Svenska Moas) som passar väldigt bra in i ljudbilden, även om jag själv är väldigt svag för just låtarna "Rattleskin Boots" och "BM Steed" just för samspelet med Randalls Coons sång, vilket jag tycker ger en extra nerv till skivan. För att inte tala om den mäktiga rökaren "Toothless Moon" som stänger skivan.

Vad det gäller att gå sin egen väg, så har bandet valt att ge ut sina tidiga alster (EPs) i olika format, men där vinyl och kassett är genomgående. Så och denna skiva som är utgiven i en en limiterad Vinylutgåva på endast 300 handnumrerade ex. som ser riktigt snyggt ut, förutom digital nerladdning.
Nästkommande album spelas in helt live, förutom överdubbning av solon och sång för att försöka ge den rätta livekänslan. Vilka format den kommer att komma ut i är ännu så länge för mig okänt, men en kvalificerad gissning är att att vinyl kommer att vara ett av dem.Vad gäller livekänsla tror jag att detta är ett band som dessutom gör sig bra på scenen och vad jag förstått så är det ett flitigt turnerande gäng. Så vi får väl hoppas att dom kan få ledigt från sina USA turnéer och får möjlighet att ta en sväng över till våra breddgrader.

En mycket stark debutskiva i mina ögon som verkligen ger mersmak inför kommande alster. En skiva som jag nog kommer att återkomma till ofta i framtiden. Det enda jag kan klaga på är att den inte finns i en snygg CD utgåva att pryda skivskåpet med, man får väl sätta upp en Vinyl på önskelistan i stället. Klart rekommenderad.

Favoritlåtar just nu : "Rattleskin Boots" och "Toothless Moon"
Betyg: 8/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Karrah Teague – Vocals
Brandon Henahan – Guitar
Randall Coon – Guitar and Vocals
Luke Valchester – Bass and Vocals
Scott Donaldson – Drums and Percussion

Skiva: In Deep Time
1. Nexus 666            06:04
2. BM Steed             04:18
3. Big Game Hunt    08:39
4. Brass Tacks          06:23
5. Tribal Rape          06:46
6. Rattleskin Boots  04:29
7. Toothless Moon   06:08

Skivsläpp: Juni 2012
Skivbolag: //cae-sur-a//
Hemmaort: USA

Hemsida
Bandcamp
Facebook

Support The Bands That You Like!!

Recension - The Saint James Society : Bab(a/y)lon Rising

The Saint James Society är nu äntligen tillbaka med uppföljaren till sin galanta EP med debutalbumet "Bab(a/y)lon Rising".

TSJS fortsätter den mystiska resan som EP:n inledde. Redan i titeln till skivan kan vi ana en hel del ockultism.
Dels har vi Babalon, Den stora modern eller gudomliga skökan. Babalon som representerar den frigjorda kvinnan och hade stor betydelse för bland annat Alister Crowley som såg sig själv som det odjur som hon ofta porträtteras ridande på. Enligt vissa tolkningar är hon även Baphomets moder.

Sedan har vi Babylon, som i sig haft olika betydelser genom historien och religiösa uppfattningar. Men bland de vanligare i senare tid har väl Babylon fått klä skott för förtryck, egoism, materialism och förtryck av andlighet och personlig frihet. I Bibelns uppenbarelsebok omnämns Babylon som den stora skökan.

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men vi kan även ana fler kopplingar till Crowley och Thelema tankarna, då bandet upprepande använder sig av en för den rörelsens viktiga symboler, Hexagonen/gramet, både i sin vanliga form och inventerat på skivomslag och i sina visuella manifestationer. Men eftersom det handlar om musiker kan man även dra slutsatser mot "The Solfeggio Frequencies" som skall ha positiva spirituella och fysiska egenskaper. Helande genom musik.
Lägger vi här till bandets namn, där vi har Saint James, den första aposteln, som även pekas ut som Jesus bror. Ja, då har vi som sagt en guldgruva av mystik att gräva ur. Kanske handlar det om en mix, eller inget alls.
Dock kan man konstatera att ett band som levererar en skiva omvälvd i så mycket symbolik och mysticism, levererar en utökad upplevelse för den som vill grotta ner sig i detta. Vilket gör att det är lite trist att det hela dras ner en aning av det enda jag är besviken på, själva paketeringen. Den fysiska CD:n kommer förvisso i en gatefold variant av digipack, men helt platt så den kommer att försvinna bland andra skivor och inte synas i massan. Dock med en snygg bild på själva utviket, men själva omslaget är mer som en singel eller EP, den känns lite billig.
 Jag hoppas att vinylutgåvan ter sig bättre, för i en tid då försäljningen av fysiska skivor sjunker så hade jag nog hoppats på något mer från en sådan kreativ grupp. Ett texthäfte hade inte varit för mycket begärt. Som det är nu hade jag lika gärna kunnat köpt skivan digitalt och antagligen sparat en slant. 

Musiken då?
Även här fortsätter gänget i EPns utstakade ljudspår. Det är en luftig lättsam ljudbild som presenteras. Inte helt lätt att sätta fingret på, då det till denna luftiga lättsamhet vävs in rejäla doser av suggestivt mörker och tyngd. Flummigt är nog det som bäst summerar det hela.
TSJS bjuder oss på en komplex resa helt enkelt. Min första spontana tanke är att låtarna på den tidigare EP:n är mer direkta, men även på LP:n hittar vi starka låtar, jag tror dock att tiden är denna skivas bästa vän. Den tenderar att växa med tiden och det ökar väl risken för en långvarig vänskap. På det stora hela kan jag bara understryka det jag tidigare skrivit om gruppen, det här är mer av samma vara vara och det man gör är att cementera de löften man gav med EP:n.

Vi får på detta debutalbum läckert fuzzade gitarrer, skönt sväng, latent erotik och en rejäl dos av suggestiv mystik. Gillar man 60-70 tals osande bluesbaserad garagerock med stonerinfluenser så är man i hamn.

Musiken gör det den skall, för mitt inre frammanas en önskan av att dricka kall öl i varmt klimat, dansa småpackad runt lägereldar på sandiga stränder. Och eftersom bandet förknippar sig starkt med Texas ökenlandskap, så får man väl säga att man är rätt ute.

Brandons sång är suggestiv och behaglig, och står sig riktigt bra på egen hand. men det är när tjejerna fyller i och kompletterar som det uppstår magi. Skulle jag önska mig någonting så är det nog att att just tjejerna skulle få en mer framträdande roll i sången. Sista låten "House of Snakes" där Elza sjunger på Franska är ruggigt bra. Det är något visst med franska...

Generellt kan man väl bara konstatera att denna plattan inte klockar in som partyplattan för förfesten, utan mer en skiva som man helst avnjuter under andra mer kontemplativa omständigheter. Därmed inte sagt att den inte kan njutas i sällskap med andra. 

Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om plattan inte är en perfekt giv, så är det som ett första alster klart intressant. Kan nu bara TSJS fortsätta att leverera vad denna skiva lovar, så kan dom gå långt.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Brandon Burkart - Bas och Sång
David DuBois - Gitarr
Elza Burkart - Sång och Percussion
Candice Bertalan - Sång och Percussion
Jeremy Hayes - Trummor

Skiva: Bab(a/y)lon Rising

1. Refractions
2. Bab(a/y)lon Rising
3. The Serpentine Highway
4. Blood & Sand
5. The Book of the Jaguar Priest
6. Get Cold
7. Post Tenebras Lux
8. Ode to the Turquoise Ox
9. Letters Signed in White
10. Celestial Symbols Interpreted
11. House of Snakes

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Tee Pee Records
Hemmaort: USA

Facebook
Bandcamp
Hemsida


Spotify

Support The Bands That You Like!!

The future's so Bright... The Saint James Society

Jag skrev för en tid sedan om ett gruppfinansieringsprojekt (crowd funding) som görs av konstnären Jason Atomic under namnet Satanic Mojo. Nu visar det sig att ännu ett spännande projekt i liknande anda seglat upp.

Det är väl ingen hemlighet att jag har snöat in på The Saint James Society's EP och väntar med spänning på deras kommande första fullängdsalbum "Bab(a/y)lon Rising".
I samband med släppet av nya albumet så försöker bandet, tillsammans med den prisbelönta medieartisten Juan Azulay att få ihop 4000$, med start från den 7:e Mars och fram till den 16:e April, för att skapa en roadmovie genom den Amerikanska södern för att visualisera musiken till den kommande plattan.

För den som sponsrar projektet finns det en hel del godis att tillgå enligt en prisstege. Bara under tiden som jag själv tittade på informationsvideon nedan ramlade det in 3 sponsorer och då hade projektet precis dragit igång. Eftersom jag själv gärna skulle se denna film, så får man väl ta sig en funderare på om man inte skall gå in som finansiär. Mer information om Bab(a/y)lon Rising - The Road Movie hittar ni här.

Som sagt, en skiva jag verkligen ser fram emot och nu även en film....

Summering av 2012

Så här års är det ju läge för lite reflektioner på året som har gått. För bloggens del har detta varit året då jag trappade upp bloggandet ett snäpp, någon gång i Maj, vilket resulterat i fler besökare och en hel del sköna nya kontakter. Med andra ord, det har varit riktigt roligt. Tack allihopa!
Det har dessutom betytt att det blivit en del mer att recensera vilket även det är riktigt rolig. Tack även för det! Precis som P3 älskar jag ny musik, bara lite annan än dom, för det mesta. :-)

För om inte annat, så har det varit en vansinnigt massa bra musik och en hel del som varit beyond bra för att använda mer exotiska ordval.
Så en liten lista på de 13 (givetvis) skivor som gjort störst intryck på mig i år, helt utan någon form av inbördes rangordning. Runt dessa finns en hel uppsjö med band som bubblar och trycker på.

 Factory Brains, vilken debut. För att inte tala om live-framträdandet som förband till Rival sons

Gammal är äldst heter det ju. Tom Waits tillbaka och det med råge.

 Efter förra årets maxade platta så är Rival Sons tillbka med en otroligt stark platta. Inte lika omedelbar som den förra men den växer.

Grekiska Nightstalker har något visst. Inte årets bästa men bra nog. Otroligt charmig.

Graveyard gör det igen, vad mer kan man, eller behöver man, säga. Världsherravälde nästa!

Mamont, en ny frisk fläkt av kvalitetsrock från Sverige som knockade mig, då jag inte hade några som helst förväntningar.

 Psykbryt svingar punkens fana högt. Att man dessutom är släkt med sångaren gör ju inte saken sämre.

Witchcraft tillbaka igen med en giv som verkligen slåss om årets bästa platta.

 Dessa två plattor av Ufomammut väljer jag väl nästan att se som en. Men vilken platta det blir då. Ett riktigt mastondontverk av de konstnärliga Italienarna.
Lite ledsen att jag missade deras spelning i Oktober.

Två Amerikanska band, Venomous Maximus och Black Cowgirl, som jag upptäckte i år och som verkligen slagit mig totalt med sin sköna rock

Släppet som var så efterlängtat och dessutom inföll på min födelsedag. Year Of The Goat. Många har varit besvikna och tyckt att den inte riktigt levde upp till löftena som deras tidigare EP givit. Dock inte jag. Jag är mer än nöjd med denna episka platta.


Jag kan bara konstatera att detta varit ett bra musikår, inte minst för de Svenska banden. Nu är bara nästa problem att hinna införskaffa de, av dessa album som jag inte ännu hunnit lägga mina smutsiga fingrar på, innan nästa års godingar börjar ramla in. Får väl sättas upp på önskelistan (Hint, Hint). :-)

Så, vad har vi då att se fram emot inför nästa år? Jag måste erkänna att jag inte har blixtkoll på vad som komma skall utan tar det vartefter. Dock vet jag om ett par skivor som jag hoppas skall dyka upp nästa år och som jag redan ser fram emot. The Saint James Socitey, Supralunar, Ghost och The Quill. Vem vet, med lite tur blir det recensioner, både av dessa och förhoppningsvis många fler.

Jag ser redan fram emot ett rockande 2013, förhoppningsvis fyllt med massor av go musik!

Dagens Musiktips - The Saint James Socitey

Precis som i förra musiktipset så är dagens tips ett band från Austin, Texas. Dock inte riktigt med samma doom anknytning.

 The Saint James Socitey är sjukt bra. Det (och att man kan lyssna på deras EP på spotify) är egentligen det enda man behöver veta om bandet. Men givetvis kommer det här lite mer information. :-)

Brandon Burkart - sång/bas
David DuBois - gitarr
Elza Burkart - sång/Percussion
Candice Bertalan - sång/Percussion
Jeremy Hayes - Trummor









 Musiken stoppas in i facket psykedelisk garagerock med ockulta undertoner, eller Pentecostal Desert Glam som dom själva kallar det.
Det är luftigt, suggestivt och väldigt snyggt, med mycket underliggande referenser till stora band som Velvet Underground och The Doors, fast ändå utan att bli plagiat och med en rejäl fräschör. Det är retro men ändå väldigt modernt.
Av vad man kan se från bilder och videos så verkar dom vara en väldigt välpaketerad grupp som känns genuin både i musik och det man utstrålar i sin image. Vilket inte är helt oviktigt i sig i dagens brus.
 
Låtarna på EP:n ger en lite mörk, spöklik och romantisk känsla utan att ramla ner i något överdrivet teatraliskt påklistrat. Jag hoppas att den känslan fortsätter över till den kommande LP:n som är på gång. Mastertapen är klar, men jag vet inte i dagsläget när skivan släpps, har hört December, men är inte säker. Musiken byggs upp på ett väldigt suggestiv och atmosfäriskt sätt och man vandrar vidare på den drogkantade schamanstigen som en gång Jim Morisson trampade upp.

Deras framtoning ger nästan vibrationer av en liten mini-kult. Musiken byggs upp på suggestiv och atmosfäriskt sätt och med Brandon som överstepräst leds man taktfast vidare på den drogkantade schamanstigen som en gång Jim Morisson trampade upp. Allt detta inramat av prästinnorna Elza och Candice lockande sirensång och snygga gitarrslingor. 

TSJS verkar vara väldigt inne på att turnera, så jag hoppas verkligen att dom kommer förbi våra breddgrader, för det bör kunna bli magiskt. Dom avslutar sin bandpresentation med "Meet your new favorite band." och jag tror att jag har gjort just det. Ett av dom i alla fall.

 The Ballad of The White Horse


Reflections


Med andra ord, ännu en skiva som skall upp på önskelistan. För om det stämmer att skivan släpps i December så vet jag en som fyller år då. :-)