Då var årets Pridefestival över. Var och såg paraden och som vanligt både roade och oroade den. Vi må ha kommit en bit vad det gäller fördomar om Homosexualitet här i Sverige, men det finns en bit kvar. För att inte tala om andra länder, där stigmatiseringen är stor, ofta med religionen i ryggen.
Ett par funderingar som stannar kvar efter Pride:
I mina ögon är nog en större frågorna för Svenska Homosexuella, det här med adoption. En känslig nöt, eftersom många länder sätter sig emot homoadoption, dock kan man ju tycka att matematiken är så enkel. Lidande barn+längtande föräldrar=Ljus framtid. Någonstans måste man ju få polletten att trilla ner, att även om det givetvis kommer att finnas barn som blir mobbade för att dom har samkönade föräldrar (för mänsklig dumhet suddas inte bort över en natt), men på det stora hela så får dom det bättre.
Nästa fundering handlar om de homosexuellas behov av fack att stoppa sig själva i. Det haglar förkortningar. Verkar bli fler för var dag som går. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt i långa loppet för att nå ökad förståelse.
När man pratar om vad som är normalt eller inte. Borde inte Bi-sexualitet ses som "normaltillståndet"? Hetero och Homo känns mest som var sin ytterlighet på sexualskalan. Båda kan visa upp sorgliga mängder oförståelse för varandra ibland. Det känns som om den dagen vi kan acceptera att vi "bara" är sexuella varelser, utan behov av att kategorisera oss vidare, det är den dagen vi är hemma.
Så avslutar jag med att säga att jag blev väldigt glad och varm i hela hjärtat för den stora, spontana och varma applåden som uppstod där jag stog, när Mona Sahlin gick förbi. Juholt må ha puttat dig av parti-tronen, Mona, men i Prideparaden är du fortfarande drottning. Håkan kanske har en chans, om han kommer i drag. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.