fredag 9 augusti 2013

Polar'n Pers guldkorn - Sonic Surf City!

Låten drar igång direkt. Jag står med en platta vid kassan och slås av vilket jävla drag som går igång! Det tar bara två och en halv minut så är jag igenom låten. "Sha Na Na Na Na", avslutas lika distinkt och fartfyllt som den inleddes. "Fan, vad hände?", tänker jag. "Vad var det där?", det är ju skitbra! Låten därpå klockar in på under två minuter, dist, kör, riff, upptempo, glatt! Typ, åka av... "Shit, vad är det här?"

Irriterande för en tuff grabb?
Några minuter tidigare stod jag målmedvetet och bladade bland Ramones-plattorna på Skivmix i Globen när killen i butiken slänger ett öga över min axel. Jag känner nästan hans närvaro som irriterande, "Loco Live" ska, hur som helst, inhandlas. Ett antal uppgraderingar ska ske från LP till CD, typ. Det var väl vad man kan kalla för gyllene år för musikindustrin, jag bidrog så gott jag kunde, för jag gjorde faktiskt så, bästa vinylerna skulle finnas även i CD-hyllan. Här stod jag mitt i värnplikten 1993, med en avlöning som på sin höjd kan jämföras med bästa barnarbetet. "Gillar du surfpunken?", frågar han trevande. "Jo, javisst, någorlunda..." svarar jag lite disträ, ett säljsamtal är ju alltid just ett sånt samtal, tänker jag, samtidigt som jag säger, "Den här ska jag ha... Det är så jävla skönt, inte ett spår är över tre minuter! Man hinner aldrig ledsna lixom..."

Jag traskar mot kassan, han följer efter med en irriterande rosa CD paper-sleeve bollandes i andra handen. "Den här ska du också ha då, antar jag?", säger han provocerande. Jag ler och svarar "Jag tror inte det!" men han ger sig inte. Med bestämda steg går han mot butikens CD-spelare istället för kassaapparaten. Han tittar mot mig. Ler. Sen säger han bestämt "Den här ska du ha!" och trycker det lilla äckliga rosa fodralet i handen på mig. "Stockholm Records", läser jag högt, "Är det svenskt?". Han nickar. "Eskilstuna!", säger han, sen drar låten igång. Bandets egentliga hemmaplan är faktamässigt korrekt Norrköping!

Jag fastnar direkt. Sonic Surf City "Sha Na Na Na Na" och därefter R.P.M, två spår, paketerade som en singel  (1993) på runt fem minuter.

"Ja, vad ska jag säga? Klart jag ska ha den... Har dom gjort något mer?", frågar jag min överman. Säljaren som inte skulle lura på mig något mer säger "Sorry, men kikar du in senare i veckan kan jag ta hem deras platta" Det blev inget senare i veckan, men när jag väl kom hem på min efterföljande permis stod jag där. Skeppad till Stavsnäs. Raka vägen till Globen. Jag knackade på fönstret till butiken när dom öppnade. "Har den kommit?", frågar jag som en nästan galet abstinent tjackpundare. Svaret lät sig inte dröja, innan meningen var avslutad har han kastat upp plattan på disken, "Life's A Beach" (1993)...



Så gick det till när jag fastnade för "Eskilstunas bästa Surfpunkband", Sonic Surf City, från Norrköping. De hade funnits ett antal år men lades i träda för att under 2010 återuppstå. Efter ett lyckat framträdande, på den nu sorgligt nerlagda "Peace & Love"-festivalen i Borlänge 2011 går det att uppleva dessa herrar åter. Frontfiguren Ola "Woddie" Hermansson surfar alltså igen...

Det finns gott om plattor med bandet därute, leta upp dom, digga och njut!

/Polar'n Per

Som kuriosa så har Ola lett in både Cardigans och Brainpool i studion en gång i tiden, det förklarar kanske den über-pop-katchiga ådran...

Tre starka kort:
1. Sha Na Na Na Na
2. Una Big Kahuna
3. Lets Make Love

Mer om Sonic Surf City:
...på nätet
...på Spotify

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...