torsdag 31 oktober 2013

Polar'n Per recenserar Alter Bridge på Fryshuset

Alter Bridge kliver upp på scenen efter två riktigt bra förband. Svenska Smash Into Pieces (SIP) och jänkarna Halestorm gör sitt jobb. Det är en kväll som går i karaktäristiska sångares tecken.

Smash Into Pieces tänkte jag beröra i en kommande artikel, men det är inte utan att jag måste nämna Örebroarnas starka "Fading", "Colder" och "A Friend Like You" från bandets öppningsplatta Unbreakable (2013) som alla växer från studioproduktionens kommersiella "tvångströja" till riktigt levande alster ämnade för större arenor. Denna kväll som går i rätt linje för grabbarnas utveckling.

Halestorms karismatiska sångerska Elizabeth "Lzzy" Hale överträffas för dagen av brorsan, Arejay, som är bland det roligaste jag sett på trummor på länge. Han är en kombination och duktigt förvrängd variant eller avel av mupparnas legendariska trummis Animal och den danska humorn som kanske bäst representeras av Disneyland After Dark (D.A.D). Hitparaden med "Mz. Hyde", "I Miss the Misery", "Love Bites" och avslutande "Here's To Us" ger en klockren Bandit-känsla, speciellt då även SIP ligger på de tyvärr allt för ofta så korta rotationslistorna på radiokanalen. Till våren återkommer Halestorm som huvudakt till Sverige och Debaser (2014-04-15).

Alter Bridge öppnar med första singeln från plattan "Fortress" (2013). "Addicted To Pain" är en rökare i klass med "Isolation" från förra plattan, "AB III" (2010). De låter precis så bra som vanligt, ganska snabbt förstår man att det är ett rakare set än tidigare turnéer. Myles Kennedy (Gitarr, sång) tar snabbt greppet på publiken från sin position till vänster på scenen. Låt efter låt är lite tuffare än tidigare och lite av den berg- och dalbana jag gillar med bandets gig går förlorad. Det är egentligen bara "Ghost of Days Gone By" och "Watch Over You" som tar ner tempot, förutom kvällens bästa låt, inte helt oväntat "Blackbird".

Alter Bridge på Fryshuset (Fantastiskt bra foto: Stefan Åker)
Det konstiga är att publiken inte tycks svara upp på denna tempo- och hårdhetshöjning. De nya låtarna fungerar väldigt bra och låtarna jag vill lyfta är "Lover" (det halva klippet nedan) som spelas för första gången, "Cry of Achilles" som inleds med Myles vackra spanska gitarr som intro samt "Waters Rising" som precis som på plattan framförs med Mark Tremonti (Gitarr) på lead-sång, en roll han axlar förvånansvärt bra, med tanke på de starka sånginsatserna under kvällen.



Brian Marshall (Bas) och Scott Phillips (Trummor) är lojala vapendragare och det är ont om spelfel, det närmaste vi kommer ett spelfel är Myles påa till "Waters Rising" samtidigt som övriga bandet, helt överens, drar igång stenhårda "Ties That Bind".

Från min plats på Fryshuset... Var är alla händerna?
Ändå lossnar det inte på samma sätt som vanligt. Jag vet inte varför... Publiken är inte lika hängiven som på tidigare spelningar och kanske är det så enkelt att bandet numera huserar på större scener när det åker iväg med en platta och av någon anledning står jag kvar här på Fryshuset och ser bandet för fjärde gången på mer eller mindre samma scen. 2008 spelade dom på klubben under februari för att senare under hösten återkomma till den betydligt större baskethallen på Fryshuset. Precis som 2010, som kanske var bästa gången jag sett dem, hade man smalnat av lokalen, vilket inte var gjort denna gång, så visst går det i rätt riktning, men inte i den takt övriga världen tagit emot bandet...

Betyget då? Det är ändå ett gediget set som Alter Bridge levererar, och tre starka spader ess som kan delas ut. Alter Bridge är som gjort att ta med flickvännen på. Bara det har ju vissa poänger, precis som att avsluta med bandets första singel någonsin, ögonöppnaren Open Your Eyes", från "One Day Remains" (2004)!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Alter Bridge:
1. Starka melodier
2. Snygga produktioner
3. Perfektionism

Mer om Alter Bridge:
...hittar ni på nätet

Settet:
Addicted to Pain
White Knuckles
Come to Life
Before Tomorrow Comes
Cry of Achilles
Brand New Start
Calm the Fire
Ghost of Days Gone By
Ties That Bind
Waters Rising
Lover
Metalingus
Blackbird
Watch Over You (duett med Elizabeth "Lzzy" Hale)
Rise Today
Encore
Slip to the Void
Isolation
Open Your Eyes

10 kommentarer:

  1. Bra artikel som vanligt Per. :-) Är själv ingen jättefan av Alter, kanske mest för att jag inte lyssnat på dem så mycket, men jag håller med om att det är lite konstigt att dom säljer så stort runtomkring, men inte här i Svedala?

    SvaraRadera
  2. Tackar! :-) Hade kunnat fördjupa mig mer, men kände att det räckte där... hahaha

    SvaraRadera
  3. Förstår inte hur du kan recensera dem en 3:a efter de 2 första låtarna insåg att det kommer bli en magisk kväll. För mig var detta den bästa konserten jag gått på men smaken är som baken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker som vanligt var AB bra, men magiskt upplever jag det inte som, då var förra gigget på frys betydligt bättre. Jag tycker som sagt att bandet kan sätta ihop mer dynamiskt set med deras låtmaterial, kvällen till ära fokuserades mer på det rakare materialet och det är bra, men för mig nådde det inga magiska höjder...

      Berätta vilken del av gigget var speciellt bra? Eller var allt uppe och hängde på femman i betyg rakt genom settet?

      Jag surrade med några som upplevde Calm the Fire som bästa låt...

      Radera
    2. Man kan nog beskriva det som att jag missade AB förra gången de var i Stockholm vilket gör att jag inte har någon bra referens än det jag höra på spotify. Gillar att det var hårt, 2-3 första låtarna kändes det som jag borde ha bytt byxor. Visst det var vid 2-3 tillfällen som jag möjligtvis gäspade till. Men jämför jag med Volbeat eller Disturbed som jag har varit på senast var AB klart bättre. De första 2-3 låtarna var magiskt samt runt Blackbird osv. Men som du nog hajar går jag inte på konsert jätte ofta =)

      Radera
    3. Grejen är just att AB är perfektionister. det ger en upplevelsesom inte kan ifrågasättas.

      Jag är konsertnörd och har sett AB ett antal gånger, vilket jag jämför med. ag tycker det var häftigt att de gjorde ett tyngre set då jag hellre ser variation mellan turneerna än att samma set körs om och om igen... Ramones kommer undan med det, men inga fler... misstolka mig inte det var ett bra gig.

      Radera
  4. En hint om varför folk inte kom loss kan kanske vara att ljudet sög fullständigt? Stod i mitten av publikhavet ungefär 45° ut från högtalarna och hörde mest ett dovt muller av bas och baskagge. Myles och Marks insatser hördes knappt. Ett så pass etablerat band och produktion borde klara av att leverera mycket bättre än så! Halestorms ljud var klart godkänt och det var ingen märkbar skillnad i mängden folk framför scenen mellan deras gig och AB. Det är alltså inte lokalen i sig som är problemet utan ljudteknikerns insats. Jag tröttnade så pass att jag gick efter en handfull låtar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med. Ljudet blev bättre längre bak, men det var väldigt dovt!

      Radera
  5. Underligt tyckte ljudet visst var annorlunda än när halestorm spelade främst på hur myles sångröst levererades genom bara fronten, vande mig efter 10min. Stod i mitten 10m från scen och tyckte ljudet var skit bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Halestorm och SIP spelade på betydligt lägre volym, kanske var det vad som gjorde ljudbilden lättare att ta till sig?

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...