måndag 17 mars 2014

Spader Ess Tänker högt om Rockens Offer

Detta är ett förvirrat ämne som jag inte har mer underbyggt mer än som lösa tankar och populistiska funderingar kring. Det är inte ens säkert att det är så unika tankar, men ändå...

Mänskligheten har ett behov av människooffer, åtminstone mytiska sådana.

Sedan urminnes tider har vi offrat människor för olika saker, både i verkligheten, men kanske framför allt i myterna så dyker dom upp. Oftast för att blidka gudar av olika de slag, och då framför allt för att hålla hungersnöden borta, men även för någon form av kollektiv rening. En sorts syndabock och ikon i en och samma skepnad.


Exempel ett:
Den gyllene Bocken (The Golden Bough), ibland benämnd som Maj-konungen (The May King). Myter från det keltiska Storbritannien, som berättar om en person som valdes ut bland de andra för att under en tidsperiod få leva som en kung för att efter en bestämd tid (oftast ett eller sju år, eller vid tillfällen av missväxt) offras rituellt till gudarna för att bringa fertilitet och god växt till samhället. Under sin “regeringstid” fick han, för det är så gott som uteslutande en man, tillgång till byns kvinnfolk och rikligt med mat och dryck. Detta är myter och i viss mån fakta som sprungits ur många förhistoriska kulturer.

Exempel två:
Jesus. Må så vara att han inte flängde runt med kvinnor i så stor utsträckning (om vi får tro på de historier som kyrkan levererat i efterhand), men han var tydligen en vinpimplare av stora mått och rörde sig i sällskap av en hel del ljusskygga typer. Dessutom så blev han tagen av daga mer rituellt än många andra mytiska figurer vi fått höra om. Och det för att rena oss andra från vår kollektiva synd. För vår skull med andra ord.

Detta för mig då osökt in på det som är det Rockiga i tankevurporna. Jag tror att en stor del av den traditionella rockmyten är en ren fortsättning och förlängning av detta. Att vi höjer en person eller i vissa fall grupp av personer till högre höjder, och överser med deras skörlevnad och ofta destruktiva liv, enbart för att vi skall kunna få ta del av det, smaka på det i små kontrollerade doser, men hela tiden förhoppningsvis utan fara för oss själva. Och skulle någon av dessa personer gå ur tiden lite för tidigt, gärna lite spektakulärt, ja då finns inga gränser för den idoldyrkan vi frammanar.

Vi har hela 27 klubben, med Jim Morrisson i spetsen. Ingen av dessa var några duvungar och dom vandrade ofta på andra sidan det mörkas gräns, och lät därigenom oss få en liten glimt av det farliga, men ack så lockande livet. På något sätt kan man säga att dom dog för våran skull. För att vi, via dom, skulle kunna vältra oss i det som våra oftast välordnade liv saknar. Sex, pengar, sprit, droger och vad vi gärna ser som frihet. Men även stora doser av misär och ångest och misär. Sådant som kan få oss andra att känna att vi har det inte så jävligt i alla fall.

Sedan har vi de som vandrat bredvid dem, men ändå lyckats överleva. Robert Plant, Nikki Sixx, Ulf Lundell osv.
Robert Plant benämndes ju dessutom som “The Golden God”....
Alla klarar det kanske inte med samma bravur, men en del lyckas komma ur det och fortsätta sin karriär på ett hedervärt sätt. Men det är alltid lika intressant att fundera på vad som skulle ha blivit av dessa überikoner som Morrison och co. om dom inte försvunnit när dom gjorde?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...