Spader Ess Tänker Högt om Ulf Lundell Vs. Kivik art center

Nu hamnar vi lite utanför rockens ramar, även om det finns en del beröringspunkter.
Ulf Lundells fight mot Kivik art center fortsätter, idag med en lång och i mina ögon välskriven inlaga från Ulf på Aftonbladets kultursidor. Var man än står i denna fråga, så måste jag nog ändå säga att det är både en viktig och intressant fråga.

Grundtanken med KAC är precis som Ulf konstaterar väldigt god, rent av spännande. Jag tycker verkligen att konsten är viktig. Jag tycker även att konsten måste få spelrum och vara fri. Precis som yttrandefriheten. Men som med yttrandefriheten, så finns det lite gränser.
I det aktuella fallet så är jag inte riktigt med på att det handlar om konst. Arkitektur och design kan jag utan tvekan om hålla med, och det kan givetvis klassas som konst ibland, men fasiken vet i det här fallet. Skulle kanske kunna sträcka mig till utsmyckning även om det är hiskeligt fult (men man kan ju inte alltid lyckas).
Hur detta sedan skall attrahera en allmänhet, det vet jag inte riktigt, men jag har ju inte varit där heller. Det kanske är helt fantastiskt, men på det jag sett får jag inte riktigt någon lust att sätta mig i bilen och köra 60+ mil för att se det. Det väcker ju tankar och debatt i alla fall, vilket är en av konstens uppgifter, men jag vet inte om det alltid räcker.

Men till grundfrågan, om något är konst, så är tydligen att man inte behöver följa normen om tex. byggnadslov. Vilket gör det hela lite spännande. Av vem och hur avgörs om något är konst? Om man har ett hus i ett villaområde så kan det behövas byggnadslov för att måla om det, om det är allt för stora förändringar som görs. Men om jag låter en konstnär måla det i riktigt grälla färger, är det då ok, för att det är konst? Även om grannarnas ögon svider? Om jag därtill lägger en ljud och ljusinstallation? Kanske blandar in lite homoerotik med religiösa undertoner? När blir det störande nog att vara oacceptabelt? När får man kräva att något tas bort även om det anses vara konst? Passar all konst överallt? Varför får Lars Vilks "Nimis" stå där den står, men hans teckningar rondellhundar plockas ner? Konsten ger som sagt upphov till fler frågor än svar. Och det kanske är så det skall vara...

Men så är det ju lätt för mig att raljera, jag bor ju nära, ett för allmänheten fungerande konstcenter, Edsviks Konsthall. För Ulf återstår det att se om det blir ett korståg, eller en Don Quijotisk kamp mot väderkvarnar.
Själv pysslar jag lite i gränslandet, med mitt träsnidande och tecknande, men jag får nog hålla mig inom ramarna för slöjd och hobby helt enkelt. :) Blir nog bäst så.

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...fortsättningen

Berättade ju igår om dotterns lista på skivor som format henne, och som ett brev på posten så slungade hon givetvis iväg utmaningen åt mitt håll, så det är väl lika bra att jag även visar den lista jag gjorde.

Oj, sånt här är alltid svårt. Det finns så många skivor som satt sina spår och musik formar en hela tiden på ett eller annat sätt, även om de tidiga åren givetvis är rätt normgivande.
Här kommer ett par och i en ganska random ordning.

Thin Lizzy : Black Rose,
Ett favoritalbum med en av mina absoluta favoritgrupper. Egentligen kan jag inte plocka enbart en platta, så gott som alla är bäst.
Judas Priest : Brittish Steel,
skivan som öppnade metalspåret för mig. Även om jag sedan dess fått andra skivor i deras katalog som favoriter, som Sad Wings.., men nu handlade det om vad som format en.
N.J.B. : Heroes,
En skiva med ett lokalt Smålandsband, bestående av polare. Att jobba med dem och skivan var en viktig tid för mig både personligt och musikaliskt. Hitta den, den är en raritet.
Queen : The Game,
Skiva som flitigt spelades i polaren Basses källare, när man började lära sig att partajja. Med den självklara omskrivningen "Får jag Låna Basses Dass" i stället för "Another One Bites The Dust"
Nick Cave : The Good Son,
Återigen, kanske inte den av hans skivor som jag ser som bäst i dag, men det var den skivan som min fru spelade för mig och som öppnade upp mitt sinne för denna underbara rockpoet.
Rush : 2112,
En skiva som jag hörde hemma hos polaren Mulle, som så många andra, och som skulle bli viktiga för mig.
Blue Öster Cult : Fire of Unknow Origin,
samma som ovan.
Ulf Lundell : Män Utan Kvinnor,
Återigen en husgud som det är svårt att välja skiva från. Står för Sommar, Stockholm och frihetslängtan. Valet föll på denna skivan för att jag fick den av min fru och den kom att bli mitt Soundtrack för att stå ut en hel månad utan familjen i Schweiz.
Rival Sons : Preasure and Time,
Nyaste skivan här i listan. Upptäckte bandet på en samlingsskiva för band som "man borde hålla ögonen öppna för" och jädrar vad dom hade rätt. Har blivit lite av husgudar för både mig och frugan. Det band vi sett live flest gånger tillsammans och snart är det dags igen.
Led Zeppelin : Physical Graffiti,
Trodde ni jag skulle glömma zeppelinarna? Skivan innehåller en av musikhistoriens bästa låtar "Kashmir", nuff said..

Sådär, tio skivor som betytt något extra för mig. Fråga mig en annan gång och det kan bli helt andra skivor, men just nu är det dom här.
En bonus:
Savage : Loose n Lethal,
Musiken som sådan kanske inte var så formande, även om den inte är dålig. Men det var den första skivan jag själv köpte. Givetvis på vinyl barn, vilket var startskottet för min vurm för vinylmediat.

Kan väl bara konstatera att det blev en del ändringar medan listan skrevs, för att inte tala om allt man kom på efteråt som borde varit med i stället för något annat. Men så är det ju med dessa förb... begränsade listorna.

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...

För ett tag sedan så skrev Rebellängeln ett mycket bra inlägg om att uppfostra sina barn till den rätta musikaliska läran i sin artikel "Higway To Hell". Och eftersom jag kommit lite längre längs den vägen, så tänkte jag dela med mig om hur det kan gå.

Jag tror inte att jag och frugan direkt har pådyvlat våra barn mer än det som vi ändå spelat för vårt eget höga nöjes skull. Och jag tror nog att jag kan säga att det gått rätt så bra till slut. För ett par dagar sedan så blev min dotter (18 år) utmanad på facebook att lista 10 skivor som format henne. När man ser den listan så ser man att vi hamnat rätt bra, även om det under årens gång varit en del sidospår mot annan musik också.

Hennes lista.
Thin Lizzy- Jailbreak: musik som jag hört mycket under min uppväxt. Tidigt musikminne.
Joan Jett And The Blackhearts- up your alley- Denna kvinna lärde mig att tjejer kan vara stentuffa.
Motörhead 1916- barndomsmusik. Minns just låten 1916 extra väl för att den stack ut så mycket.
Bathory- Hammerheart- One road to asa bay var den första Bathorylåten jag hörde. Den startade min Bathorydyrkan.
Judas Priest- Sad wings of destiny- Bästa Judasskivan. Behöver inte säga mer.
Lars Winnerbäck- Vatten under broarna- Min absoluta favoritplatta med Lasse. Återkommer alltid till denna.
Chelsea Wolfe- Unknown rooms- En skiva som alltid hjälper mig att hitta inspiration till att skriva musik
Sisters of Mercy- vision thing: Musik som mamma visat för mig i tidig ålder och som jag fortfarande älskar.
Ulf Lundell- Öppna Landskap- definitionen av sommarmusik för mig. Spelades alltid i bilen när vi åkte till Småland på somrarna när jag var liten.
Mercyful Fate- Don't break the oath- ca det första jag hörde med Mercyful.

Att sedan sonen (14 år) kom ett par dagar senare och ville ha hjälp med att köpa en Soundgarden bundle med skivan Superunknown och en tröja (vilket resulterade i en diskussion (läs föreläsning) om grungen), ja då är det bara att le, luta sig tillbaka och inse att världen är i goda händer.

Så, till Rebellängeln kan jag bara rikta mina visdomsord med att saker har en förmåga att ordna sig... på ett eller annat sätt:-)

Spader Ess Tänker högt om Rockens Offer

Detta är ett förvirrat ämne som jag inte har mer underbyggt mer än som lösa tankar och populistiska funderingar kring. Det är inte ens säkert att det är så unika tankar, men ändå...

Mänskligheten har ett behov av människooffer, åtminstone mytiska sådana.

Sedan urminnes tider har vi offrat människor för olika saker, både i verkligheten, men kanske framför allt i myterna så dyker dom upp. Oftast för att blidka gudar av olika de slag, och då framför allt för att hålla hungersnöden borta, men även för någon form av kollektiv rening. En sorts syndabock och ikon i en och samma skepnad.


Exempel ett:
Den gyllene Bocken (The Golden Bough), ibland benämnd som Maj-konungen (The May King). Myter från det keltiska Storbritannien, som berättar om en person som valdes ut bland de andra för att under en tidsperiod få leva som en kung för att efter en bestämd tid (oftast ett eller sju år, eller vid tillfällen av missväxt) offras rituellt till gudarna för att bringa fertilitet och god växt till samhället. Under sin “regeringstid” fick han, för det är så gott som uteslutande en man, tillgång till byns kvinnfolk och rikligt med mat och dryck. Detta är myter och i viss mån fakta som sprungits ur många förhistoriska kulturer.

Exempel två:
Jesus. Må så vara att han inte flängde runt med kvinnor i så stor utsträckning (om vi får tro på de historier som kyrkan levererat i efterhand), men han var tydligen en vinpimplare av stora mått och rörde sig i sällskap av en hel del ljusskygga typer. Dessutom så blev han tagen av daga mer rituellt än många andra mytiska figurer vi fått höra om. Och det för att rena oss andra från vår kollektiva synd. För vår skull med andra ord.

Detta för mig då osökt in på det som är det Rockiga i tankevurporna. Jag tror att en stor del av den traditionella rockmyten är en ren fortsättning och förlängning av detta. Att vi höjer en person eller i vissa fall grupp av personer till högre höjder, och överser med deras skörlevnad och ofta destruktiva liv, enbart för att vi skall kunna få ta del av det, smaka på det i små kontrollerade doser, men hela tiden förhoppningsvis utan fara för oss själva. Och skulle någon av dessa personer gå ur tiden lite för tidigt, gärna lite spektakulärt, ja då finns inga gränser för den idoldyrkan vi frammanar.

Vi har hela 27 klubben, med Jim Morrisson i spetsen. Ingen av dessa var några duvungar och dom vandrade ofta på andra sidan det mörkas gräns, och lät därigenom oss få en liten glimt av det farliga, men ack så lockande livet. På något sätt kan man säga att dom dog för våran skull. För att vi, via dom, skulle kunna vältra oss i det som våra oftast välordnade liv saknar. Sex, pengar, sprit, droger och vad vi gärna ser som frihet. Men även stora doser av misär och ångest och misär. Sådant som kan få oss andra att känna att vi har det inte så jävligt i alla fall.

Sedan har vi de som vandrat bredvid dem, men ändå lyckats överleva. Robert Plant, Nikki Sixx, Ulf Lundell osv.
Robert Plant benämndes ju dessutom som “The Golden God”....
Alla klarar det kanske inte med samma bravur, men en del lyckas komma ur det och fortsätta sin karriär på ett hedervärt sätt. Men det är alltid lika intressant att fundera på vad som skulle ha blivit av dessa überikoner som Morrison och co. om dom inte försvunnit när dom gjorde?

Recension - Ulf Lundell : Trunk

Ulf Lundell, min gamle vingkamrat i stereon, har kommit ut med nytt album, Trunk. Men det är det väl ingen som missat vid det här laget. När Uffe rör sig så brukar det skrivas en hel del om vad det än månde vara i den kolorerade dagspressen. Därför tänkte jag hålla mig aningen kort runt skivan, för den kommer att stötas och blötas överallt av varenda tyckare som finns.
Själv tänker jag mer bara konstatera att Ulf Lundell är den svenska rockens motsvarighet till Lemmy från Motörhead. Inte för att det finns några större likheter i musiken som sådan, utan för det konsekventa i leveransen, att man ungefär vet vad man får (för det mesta). Visst, det finns sämre och det finns bättre skivor, men på det hela taget är det de bättre skivorna som råder och det gäller dem båda. Sedan finns det andra liknelser dem emellan som att dom är nästan jämngamla, konsekvent vägrar att sluta rocka och är sprungna ur samma musiktradition.

Trunk är, som vanligt kan man säga, ett klassiskt Ulf Lundell album. Vi har svängig Rock n' Roll som går från det skira balladerna till bredbent fullställ. Texter som behandlar livet, den ständiga frihetssträvan, texter som är samhällskritiska med stora doser av solidaritetstänkande och allt paketerat från Ulf's betraktningsvinkel.
Och det gör han bra. Igen. Det finns dessutom minst en lite överraskande låt, och så finns det någon som jag kunde ha varit utan, men i övrig är det riktigt bra, och som i de flesta fall när det kommer till herr Lundell, så brukar tiden vara på hans sida. Det brukar bli bättre för varje lyssning.

Det finns en hel del som påminner om Springsteen (den hade ni aldrig hört förut va?), men det finns även mer överraskande låtar som den rårockande "Gå på Tvärs" vars gitarr-riff är så nära en plankning av Deep Purples "Smoke on The Water" att den är snubblande nära en cover. Aldrig förr har väl Lundell varit inne och rört sig så ledigt i klassiska hårdrocksdomäner. Och jag gillar det...
Däremot har jag aningen svårare för låten "El Perro", låten i sig är rätt skön, men jag förstår inte riktigt vad den har på en Lundell platta att göra?

Det är en riktigt vital Ulf Lundell vi hör här på skiva, som briljerar i både det lugna och hårda. Jag velar i mitt betyg mellan en riktigt stark trea eller en fyra, men det får bli fyra ess till slut.

Lars Winnerbäck - Hovet : 2013-11-22

Detta var en kväll med flera alternativ, dels legendariska Black Sabbath på Friends Arenan och sedan Lasse Winnerbäck på Hovet.

Det velades länge vilket event jag skulle gå på, men när frugan erbjöd sin Winnerbäck biljett så var det inget snack längre, det blev Lasse, tillsammans med hans största fan, min dotter. Och så här i efterhand så känns det som rätt beslut. Lasse var fenomenal och både han och bandet verkade laddade och på strålande humör.

Det bjöds på gammalt och nytt, lugna låtar och fullt rockställ. Allt i en perfekt blandning. Det enda som hade gjort denna kvällen bättre hade nog varit om Thåström kommit upp på scenen och sjungit med i "Gå Med Mig Vart Jag Går".
Ljusshowen sparsmakad och effektiv, med snygga små filmer i bakgrunden.

Mina favoritlåtar under kvällen, ovan nämnda "Gå Med Mig Vart Jag Går" och "Stort Liv".
Jag misstänker att Winnerbäck kommer att vara min dotters version av hur Ulf Lundell varit för mig och sämre idoler kan man ha.
Så ett stort tack till alla inblandade (Stones, Lasse å bandet :-)) en riktigt mäktig kväll ni bjöd på.

Och Lasse, jag ser dig....

Spader Ess Nostalgitrippar - Ulf Lundell

Eftersom Ulf Lundell är albumaktuell igen, så tänkte jag att en lite tripp längs med nostalgigränden med hans namn är på sin plats. Jag har bara hört singeln från den nya plattan och den gillar jag, däremot har jag vandrat tillsammans med Ulf ganska länge nu. Och han har betytt en hel del för mig.

Det började någon gång i 80-talets början. Trots att Ulf är en klassisk storstadsskald så spelade han på strängar som även jag, en liten bonnapöjk från Småland, kunde ta till mig. Det började med att lyssna på hans mer partyorienterade musik från skivan Ripp-Rapp, med vilken han skapade ett perfekt soundtrack till den tidiga tonårens trevande partajande och frigörelse.

Dock slutade det inte där, strax kom skivan som ingen kunde ducka för, Kär och Galen, även här fanns det en del klara partylåtar, men även en hel del låtar som manade till eftertanke.
Och det är väl nonstans här som den fördjupande kärleken till hans musik grundlades. För här pratar vi om att sluka både det tidigare materialet och det som sedermera kom ut. Vilket är en hel del, då herr Lundell varit en ganska produktiv man genom åren. Vilket jag givetvis inte har något emot.

Tyvärr har jag bara sett Ulf Lundell Live en enda gång, på Skansen, om man borträknar att jag åkt hiss med honom på Arlanda i början på 90-talet. Mer om det senare. Men på något sätt gör det mig inte något att inte sett honom live mer (även om jag gärna velat, och givetvis hoppas få chansen igen), för min relation till Ulf är rätt stabil som den är. Dock har jag spenderat en hel del tid småpackad på parkeringar utanför hans spelningar (bland annat den ökända Borgholmspelningen under 88-turnén). En av anledningarna till att jag inte kom längre än till parkeringarna var en kronisk brist på ekonomi och att partajandet prioriterades.

I nådens år 2000, fick jag ett jobb i Schweiz. Att släppa kontrollen och flytta utomlands var för mig ett stort steg, då jag är en familjeman av stora mått. Särskilt som jag då hade en dotter på dryga tre år och min fru var höggravid med min son vid tillfället. Men äventyret var för stort, så och lönen som lockade. Det hela skulle bli en prövning, då jag skulle bli tvungen att vara utan min familj i en månad, för att hinna tjäna in pengar nog att ta ner dem till Bern. Jag hade aldrig varit ifrån dem så lång tid, varken då eller senare.
Inför den resan fick jag av min fru skivan Män utan Kvinnor, som kom att bli soundtrack för den resan, tillsammans med en bunt andra Lundellskivor som fick följa med mig i bilen söderut mot Bern. Det var en månad som jag fullkomligt vältrade mig i Lundell och Svensk melankoli. Och även om jag samtidigt genomgick mitt livs äventyr i ett av de vackraste landskap man kan tänka sig, så var tiden utan familjen en plåga. En plåga som både lindrades och späddes på av Ulf.

Under min tid i Bern så skrev jag sporadiskt i vad man skulle kunna kalla en dagbok. Första inlägget i den kallade jag till och med "I EuropaTillsammans med  Lundell". Tänkte här dela med mig av de två första inläggen i den, eftersom det har en viss bäring för den här artikeln. Ni får ursäkta om det blir aningen melodramatiskt, men det var så det kändes just då.

Bern 000214   

Kl.22:13

I Europa tillsammans med Lundell.

Sitter ensam i en stad jag inte känner. Långt från familj, långt från vänner. Runt omkring mig talas ett språk som jag endast ibland förstår. Har varit här i två veckor, hemma går frugan och är gravid, samtidigt som min dotter växer och gör saker som jag aldrig får se. Det låter som om jag varit borta i en evighet, men ibland kan två veckor vara en evighet.

Ur högtalarna smeker Ulf Lundell, precis som från starten av resan. På väg genom ett vintrigt Sverige. Hela tiden Lundell, ömsom mjukt, ibland dundrande men hela tiden med visdom och själ. Vägen glider förbi. Milen rusar förbi till tonerna av Lundell. Tänkvärda ord som ger balsam för själen. Humöret växlande i takt med musiken och orden. Ibland vältrande i självömkan och vetskapen om saknaden. Ibland med förväntan inför äventyret. Nu på Autobahn. Tempot ökar, volymen ökar. Tröttheten smyger på. Snart framme. Stannar, kall luft vid sidan av Autobahn. Vidare, Vidare. Snart framme. Kommer jag att trivas? Kommer jag att stå ut? Utan mina kära. Lundell spelar på, ger lindring. Till och med när det känns som värst och musiken spär på. Ulf Lundell, en vän på vägen. Hur kan en man vara så fylld av visdom, själ och livserfarenhet? 

Bern är vackert, på ett helt annat sätt än Stockholm. Bergen tornar upp sig runt omkring och Aare-floden flyter fram runt staden. Men var är havet? Mitt i Europa, det känns bra, om nu bara familjen kommer så skall vi fara till havet. Ett annat hav. Inte Östersjön, utan ett hav med sälta.

Det är lätt att bli svenskare än svensk och Stockholmspatriot när man sitter lyssnar på en man som är Stockholm, som är Sverige. Hur än staden och landet än har behandlat honom. Är det  berömda Svenska  svårmodet som gör sig hört.

När skall det här livet bli underbart, sjunger Lundell. Om två veckor för min egen del, då kommer familjen. Då kommer våren till Bern. Bergen kommer att stå där stolta, imponerande. Uteserveringar och gator med glada människor. Jag och familjen, Renée med putande mage vid min sida och Alva på mina axlar. Denna resa har fört med sig en hel del, men störst är ändå vetskapen om att min kärlek till min familj är ofantlig. Snart blir vi en till. Glädje, spänning även där. Vad blir du? Ännu en dotter eller en son? Välkommen vilketsom. Välkommen till oss.

Vad skall det bli av Alva och knoddis? Vad kommer ni att ha för möjligheter? Vad kan jag göra för er? Att älska er känns inte alltid nog. Hoppas bara att ni kan gå ut i livet med öppna sinnen och utan fördomar. Att ni inte låter någon sätta sig på er och att ni gör det ni vill. 

Hoppas bara att Lundell får det underbart om han nu ännu inte har fått det. 

Bern 000215

Kl. 22:33

Humörsväng.

Det svänger, det gungar. Humöret är inte på topp, men klart mycket bättre. Det flyter på jobbet. Det är stundtals riktigt bra. Lundell rockar på och jag med. Hale Bop. Kommer att få tillbaka oväntade pengar av Beat. Det känns bra. Skulle vilja ha en smutt HTML editor. Får leta efter det imorgon. Så kanske det kan bli ett försök till hemsida. Satt och tittade på digitalkameror idag. Det vill jag ha en till Eurodisney.

Öl med jobbarkompisarna imorgon, hoppas att jag får tala engelska då.J Det känns som Engelskan tappat lite av sitt flyt. Djäkla Tyska att vara bakvänt. Min utgångspunkt inför morgondagen är att ta det lugnt. Har dåligt med pengar och huvudvärkstabletter.

Skulle ha ringt Renée och Alva idag, men det blev så sent att Alva troligen hunnit lägga sig. Hoppas att Renée ringer imorgon till jobbet. Jag vill så gärna prata med dom båda. Jag vill krama dom. Längtar efter att få mysa, och stojja med Alva. Ljuva tanke att få hålla om Renée och prata med henne, att få se dom båda igen. Att ligga i mörkret och lyssna på Alvas trygga snusande. Men snart så, tiden skyndar. Måste bara få in lönen så att vi kan köpa flygbiljetter. Det är en sak som jag är ledsen över att missa, Alvas första flygning. Hur kommer hon att reagera? Hoppas att det går bra och inte blir för långtråkigt. Den dagen kommer jag att ha svårt att koncentrera mig.  

Och på den här vägen har det varit, till och från. Det har givetvis varit både upp och ner, men jag kan inte säga att jag tycker illa om någon av hans skivor. En annan sak som hände under min Bernvistelse var att jag skapade ett nytt Lundellfan i min arbetskompis Marcus. Marcus kom från Österrike, och även om han var något av ett språkgeni, så kunde han inte ett ord Svenska. Till att börja med. Men efter att ha fastnat för Ulfs musik, och mina taffliga översättningar en Whiskyindränkt kväll, så blev han fullkomligt besatt. Han började rätt och slätt att köpa de Lundellskivor han kom över och tvingade mig att översätta. Det slutade med att han både älskade Lundell och kunde en del Svenska.

Att jag dessutom började sluka hans böcker någon gång på 90-talet, gjorde ju inte saken sämre.

Tillbaka till hissen, en liten hissresa på ett par sekunder som var stort för mig då. Ulf hämtade sonen på Arlanda som tydligen varit med vårt flyg från London, och vi hamnade i samma hiss på väg mot garaget. Jag var stel och stum. Jag kallar det för vördnadsfull, men frugan säger att jag var starstruck. :-)

Ulf har skrivit allt för många bra låtar för att man skall kunna välja, men en av mina absoluta favoriter, som jag gärna identifierar mig med är "En man ifrån norr" från skivan Utanför Murarna.

Därför tänkte jag att den blir en perfekt avslutning för denna vägg av text, men den var lite svår att hitta, så jag tar något annat, senaste singeln då givetvis. Och med det ser jag fram mot att få höra Uffes nya platta, Trunk. Hade gärna haft biljett till Berns spelningen (om inte annat för att det Bern och Lundell haft betydelse för mig), men biljetterna är som vanligt slut. Som jag förstår det hela så längtar Uffe tillbaka till partajet, vilket i mina ögon gör att cirkeln sluts. Tack för all musik, Uffe, både gammal och kommande.

Recension - Tunga Moln

Tunga Moln, hemmahörande i Luleå/Visby området (visar väl på hur fantastiskt det går att musicera via nätet numer) har släppt sin självbetitlade debutplatta, vid namn "Tunga Moln". (Kunde inte låta bli, förlåt, men det kommer nog att hända igen) :-)

Svensk rock med 70-tals känsla och svenska texter, vilket borgar för en viss proggkänsla. Men det är inte allt. Det är bluesigt, tungt, stundtals svårmodigt, riffigt, ibland skojfriskt, svängigt och kryddat med lite psykedelia och punkstråk.
 Sånt som jag gillar helt enkelt.

Det andas som bandet själv beskriver det, av November, Nirvana och Billy Gibbons skägg. Vi kan dessutom på bandbilderna konstatera att det finns en del skägg i bandet, precis som sig bör.

När jag satte på skivan för första gången insåg jag att det här är helt ok, men inte direkt självklart. Musiken gick hem direkt, men sången och öppningstexten var inte lika direkt.
Efter att ha lyssnat på skivan i omgångar, varav några rejäla maratonlyssningar, så kan jag bara konstatera att skivan växer och blir riktigt bra. Och det lilla "men" jag hade om sången förändras till kärlek. Detta är inte musik som skall hängas upp på perfektion. Detta är musik från själen, till själen. Kanske inte direkt för att vara upplyftande, men ändå, för själen. Vad det gäller skönsång, så vet vi ju alla, att känsla oftast övervinner perfektion, annars skulle vi inte ha Ulf Lundell och Håkan Hellström upphissade på de piedestaler som dom tronar på.
Nu får jag det att låta som om John Strömshed skulle ha en dålig sångröst, så är inte fallet, tvärtom, men den behöver en viss tillvänjning, åtminstone för mig. Men när man väl vant sig, vill man bara höra mer. Tror även att det kan ha lite med mixningen att göra, då sången ligger väldigt tydlig och "in your face", men det gör sig bra på en skiva som denna där texternas tydlighet är lika viktiga som resten av musicerandet.
Inledningstexten på skivan i låten "Tunga Moln" gav mig först sådana Pugh Rogerfelt vibbar att jag häpnade till och var tvungen att starta om skivan direkt och höra om inledningen. Inget fel i det, jag gillar Pugh. Dock kan vi snabbt konstatera att denna låt kommer inte att riskera att hamna som någon trendig reklamsnutt då den saknar allt vad gullig glättighet heter. Skall jag dra till med en referens på egen hand så andas detta väldigt mycket av Åke "Kråkan" Nilsson och hans rockiga vardagsrealism med stänk av ett modernt Nationalteatern.

Även om musiken och texterna är starkt färgade av melankoli och nordiskt svårmod, så finns här ändå en viss lekfulhet och lättsamhet, såsom avslutande lilla örhänget "Brev Från Horisonten" där vi musikaliskt får oss till livs en elektrifierad gånglåt med contrysväng i dur fast med en text som andas moll, om än med viss positiv framtidsyn. En liten silverkant på de tunga molnen så att säga, som jag verkligen gillar. Dessutom är texterna bra och väldigt lättlyssnade även om dom inte direkt kokar över av positiv anda. Det är kanske inte riktigt musik för förfesten, möjligen med undantag för "Tomma Glas" och "En Ulv i Fårakläder". Snarare är det för den eftertänksamma stunden kvart över tre på natten när ruset börjar lägga sig och man summerar aftonen.


Låtarna är överlag punkigt korta, men ändå får man in små historier. Musikaliskt välspelat med en skön balans av instrument. Vi har den vanliga sättningen med gitarrer, trummor och bas (förutom sången som vi redan klarat av) trakterat av John Strömshed, Fedja Budimir, Rasmus Bogegård och Edvin Holm. Denna kompott kryddas smakfullt av orgel och ibland även en slidegitarr.

Detta är musik som jag och mina kompisar skulle ha älskat i tonåren, när svenska klassiker som Uggla, Factory, Magnum Bonum, Kråkan, Ebba Grön och Noice mfl. snurrade på skivtallriken och lärde oss om livet. Detta är musik som jag älskar nu när jag är medelålders och vet att allt som dom lärde oss om livet oftast var en romantiserad vision som oftast njutes på håll i form av någon annans erfarenheter, men att där finns korn av sanningar som vi alla får smaka och kan känna igen.

Jag ger helt sonika skivan 4 svarta spader av fem möjliga.  Hade den som sagt dykt upp i mina tonår, hade den kunnat bli en livskamrat, som man lyfter fram då och då och med ett stort leende låter nostalgin flöda. Nu får den bli en fortsatt följeslagare, för jag är övertygad om att jag kommer att plocka fram den gång på gång. Som den vuxit hittills utan att tråka ut mig, så är det viss risk att den kan dyka upp när skivåret skall summeras, Vem vet...

Mer info om Tunga Moln hittar du här:
Facebook
Bandcamp 
Spotify

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.

Lika som bär

Är det fler som reagerat på att Hershel Green i TV-serien "The Walking Dead" håller på att förvandlas till Ulf Lundell efter 1 års framfart i en värld till största delen befolkad av Zombies?

Grattis!! - Ulf Lundell

Denna dag fyller mannen, konstnären, författaren, men framför allt rockpoeten Ulf Lundell 63 år.

Han har varit med mig sedan början på mina tonår och även om det gått lite upp och ner med närvaron så har han alltid varit närvarande. Man kan väl säga att det alltid finns någon Lundell-platta i min bil. Särskilt på våren och sommaren, då dyker han ofelbart upp i högtalarna.

Musiken han har bjudit på har varit varierande, men sällan tråkig. Tyvärr har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, men min ambition har varit större på området men jag har allt för många gånger fastnat i partajet utanför spelställena t.ex där jag skulle velat se honom mest, Borgholms Slottsruin.

Han har som många artister fått vara min stand in i den längtan efter total frihet och att leva vilt och vackert som han så ofta återkommer till i sina texter och som jag själv aldrig vågat ta steget ut till (och nu på gamla dagar inser att den drömmen kanske inte bjuder den frihet och lycka som man trodde en gång i tiden).

När jag en period var utan min familj i främmande land (1 månad i Schweiz, kan låta klent, men jag är väldigt familjär av mig) så var hans musik en riktig lisa för min själ. Det svenska vemodet är svårt att förklara, men det drar. Skivan "Män utan Kvinnor" fick vara soundtracket till den resan tillsammans med "Utanför Murarna". Dessa spelades så flitigt att en av arbetskollegorna, Marcus från Österrike, blev så svårt tagen av Lundells musik att han skaffade så mycket skivor han kunde och satt och översatte i stort sett allt han kunde. Under denna tiden skrev jag en liten "dagbok" som jag kallade "I Europa med Ulf Lundell". Här är ett sentimentalt, dramatiskt och smörigt utdrag, men det var så jag kände just då.

Bern 000214   

Kl.22:13

I Europa tillsammans med Lundell.

Sitter ensam i en stad jag inte känner. Långt från familj, långt från vänner. Runt omkring mig talas ett språk som jag endast ibland förstår. Har varit här i två veckor, hemma går frugan och är gravid, samtidigt som min dotter växer och gör saker som jag aldrig får se. Det låter som om jag varit borta i en evighet, men ibland kan två veckor vara en evighet.

Ur högtalarna smeker Ulf Lundell, precis som från starten av resan. På väg genom ett vintrigt Sverige. Hela tiden Lundell, ömsom mjukt, ibland dundrande men hela tiden med visdom och själ. Vägen glider förbi. Milen rusar förbi till tonerna av Lundell. Tänkvärda ord som ger balsam för själen. Humöret växlande i takt med musiken och orden. Ibland vältrande i självömkan och vetskapen om saknaden. Ibland med förväntan inför äventyret. Nu på Autobahn. Tempot ökar, volymen ökar. Tröttheten smyger på. Snart framme. Stannar, kall luft vid sidan av Autobahn. Vidare, Vidare. Snart framme. Kommer jag att trivas? Kommer jag att stå ut? Utan mina kära. Lundell spelar på, ger lindring. Till och med när det känns som värst och musiken spär på. Ulf Lundell, en vän på vägen. Hur kan en man vara så fylld av visdom, själ och livserfarenhet? 

Bern är vackert, på ett helt annat sätt än Stockholm. Bergen tornar upp sig runt omkring och Aare-floden flyter fram runt staden. Men var är havet? Mitt i Europa, det känns bra, om nu bara familjen kommer så skall vi fara till havet. Ett annat hav. Inte Östersjön, utan ett hav med sälta.

Det är lätt att bli svenskare än svensk och Stockholmspatriot när man sitter lyssnar på en man som är Stockholm, som är Sverige. Hur än staden och landet än har behandlat honom. Är det det berömda Svenska  svårmodet som gör sig hört.

När skall det här livet bli underbart, sjunger Lundell. Om två veckor för min egen del, då kommer familjen. Då kommer våren till Bern. Bergen kommer att stå där stolta, imponerande. Uteserveringar och gator med glada människor. Jag och familjen, R med putande mage vid min sida och A på mina axlar. Denna resa har fört med sig en hel del, men störst är ändå vetskapen om att min kärlek till min familj är ofantlig. Snart blir vi en till. Glädje, spänning även där. Vad blir du? Ännu en dotter eller en son? Välkommen vilketsom. Välkommen till oss.

Vad skall det bli av A och knoddis? Vad kommer ni att ha för möjligheter? Vad kan jag göra för er? Att älska er känns inte alltid nog. Hoppas bara att ni kan gå ut i livet med öppna sinnen och utan fördomar. Att ni inte låter någon sätta sig på er och att ni gör det ni vill. 

Hoppas bara att Lundell får det underbart om han nu ännu inte har fått det. 

Just nu lyssnas det en hel del på senaste skivan och i skrivande stund har jag väl kommit drygt halvvägs genom senaste boken. Skönt att Ulf inte bara lutar sig tillbaka och vilar på lagrarna.

Jag kunde inte hitta den låt jag tänkt bjuda på, "Man ifrån Norr", så istället tar jag hans framträdande i Skavlan med låten "Är Vi Lyckliga Nu"