tisdag 6 maj 2014

Polar'n Per följer upp ett förlorat guldkorn... KRIM!

"Det var ungefär som du skrev", bekräftar Mats Lilja, fd sångare och gitarrist i KRIM, när jag får tag i honom. "Det var faktiskt en kille på jobbet som läst Spader Ess och visade mig inlägget. Det kändes konstigt att läsa om det så här långt i efterhand, men det var bra skrivet och verkligen nära vad som egentligen hände! Det är ju först i efterhand man förstår att vi ändå lyckades på något sätt. Alla som hört av sig, ja, det finns folk från andra sidan Atlanten som frågat efter låttexter. Kanske skulle vi berättat att det var över, det kanske jag kan ångra, eller åtminstone fundera över ibland..." Mats berättar om KRIM, ett demoband jag riktigt fastnade för. Det som berättas är en story om hur nära man kan vara, men ändå samtidigt hur man ändå kan vara så långt ifrån. Talangen går det inte att ha åsikter om, men det är det där runt omkring, vilka vägar ska väljas, eller snarare vilka vägar är öppna och framförallt hur förändras och hanteras gruppdynamiken så där på randen till att slå igenom. Det blir uppenbart att grabbarna gick sk all-in. Att bandet fick slitningar i när saker inte lirar linjärt som planerat, när det visar sig att man inte bara är bandet utan även privatpersoner med så enkla förutsättningar som semesterplanering, arbetsfördelning och begynnande familjeliv.



Mats berättar, "Vi fick chansen att åka till USA både en och två gånger. Vi hade hastigt skaffat en ny trummis för att kunna göra lite uppträdanden efter att Pierre (Stensson, trummor) hoppat av. Redan då hade vi spänningar och kanske olika ambition även fast jag tror alla ville lyckas. Slå igenom som rockstjärnor! Vi gjorde ett "show case" i New York för lite skivbolagsfolk och det visade sig senare att varenda en av dom var sparkade. Samma dag, men dom satt där och tittade på oss som..." Ett sista halmstrå fyller jag i. "Det blev droppen...", säger han och fortsätter, "Två stora bolag var på riktigt intresserade bl a Atlantic, men ingen av oss fattade att musikbranschen var i kris. Den var körd. Ingen sålde. Gulddagarna var förbi, sen hade vi förstås bandets situation. Några skaffade barn. Vi hade slutat jobbat för att satsa på musiken, men utdelningen dröjde. Det blir en viss press att lyckas. Sen kom vi hem. Ja, vad ska man säga? Jag tror ingen av oss fattade att vi hade gjort vårt. Jag tror jag pratar för oss alla när jag säger att vi mer eller mindre gav upp. Ändå tog det nog ett år innan det var klargjort att allt var över. Det fanns inte kvar något KRIM! Jag kan inte förklara det annorlunda, kanske kan någon annan det, men det är min upplevelse..."

"Vi avbröt successivt allt vi höll på med, repa, gig och spela in. Inspelningarna pågick sporadiskt och det lät kanon! Vi lade trummor i Polarstudion. Det var ett riktigt gött trumljud. Vi klämdes in där det fanns tid, både på andra studios i Stockholm och där. Vi spelades in och mixades i luckor, det gjorde att det drog ut på tiden. Inget verkade bli klart." Låten "Something Better" är ett exempel, den blev aldrig helt klar, men kom på något sätt ut efter hemkomsten från USA. I den läckta versionen hade man tagit bort vissa delar, den blev mer strippad och utan att ha hört något färdigt resultat tycker jag själv att det är halva grejen med låten. Den passar i nerskalat skick! Mats medger att det är en av de bästa låtarna dom gjorde, men jag kan inte låta bli att höra på honom att den kanske var ämnad för mer. "Det var en sån där låt som bara satt, helt enkelt. Man kunde göra den akustiskt och känna att den sitter. Jag gillar melodier. Jag gillar starka låtar.", säger han.



En av låtarna som var mer av en skiss vid den här tidpunkten hittade senare fram med hjälp av Max Martin via Svenska Stockholmsbandet Cervello. Låten heter "Cause I Am", Mats berättar om ett minnesvärt ögonblick i Max studio då mega-euro-disco-producenten och före detta hårdrockaren Max Martin tryckte en gitarr i handen på honom. "Han frågade om jag ville gå in i studion för att framföra embryot. Jag höll i den, tittade på den, den hade inlägg i halsen dekorationer som gjorde att man visste att det var något extra med den guran. Han såg att jag var imponerad av den och sa att han fått den av Richie Sambora (Bon Jovi) under inspelningen av It's my Life". Max fyllde imponerande på de delar av låten som saknades. Det var ju enkelt, verkade det som och det är dessa grejer som tycks vara symptomatisk. Så mycket rätt, men ändå... "So close, no matter how far...", som vi rockers lärt oss att bluesen går. Det räckte tydligen inte att alla satsade helhjärtat och att rätt folk hade satt fokus på bandet.



Jag står på en perrong vid Globen efter att ha sett en bedrövligt dålig tillställning av ett jippo kallat Metal All Stars (2014-04-03, Hovet, Stockholm). På perrongen är det som brukligt på konsertdagar ett antal hårdrockare. Vi drar oss mot mitten på perrongen och är fler som beklagar oss över spelningen vi just upplevt. Jag försöker komma undan med martyrskapet att jag har minst två timmar hem. Det är ett klagomål som drar till sig vissa leenden. Bland annat från två killar från Alingsås. Det visar sig vara en trevlig bekantskap. När tunnelbanan hittat fram till T-centralen har vi klarat av sågningen av dagens gig samt tagit samtalet vidare till den lokala rockscenen i Alingsås. Kustom kom på tal (dvs KRIM innan de blev KRIM) och han skrattade ytterligare en gång åt mig. "Fan, vad kul att du kommer ihåg dom... Mats, killen som sjöng håller på att spela med ett nytt band nu, jag kan ju koppla ihop er om du vill?" Sagt som gjort, nu några veckor senare är inte längre KRIM:s öde höljt i dunkel. Mats Lilja har med sitt nya band släppt en EP (Noise Underground, Suburbia Calling, 2014) och på MX Rockbar i Alingsås spelar dom sitt första gig (2014-05-02), fredagen den andra maj!

Det blir, som ni kanske nu förstår, en artikel till om rockscenen i Alingsås...

/Polar'n Per

Tre starka kort med nostalgi:
1. Den ska inte vara blödig
2. Den får gärna innehålla med just sån där fin andakt som jag ändå hör!
3. Det är erfarenheter att ta med sig framåt!

5 kommentarer:

  1. Fan vad skönt att skriva lite igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen upp i sadeln igen. :-) Jävligt bra artikel. Som vanligt...

      Radera
  2. Tackar! Har lite till i pipan...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men va faen, Per, du vet ju att du åker dit på pisseprovet på jobbet om du har något i pipan. .-)

      Radera
    2. Mer tid att skriva, mer tid... ;-)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...