Polar'n Per tipsar om Noise Underground!

Det är dagen efter kan man säga, Noise Underground har haft sin första spelning på MX Rockbars scen i Allingsås (2014-05-02) och jag pratar med bandets sångare och gitarrist Mats Lilja. "Stället tar väl 150, det var inte riktigt så många, men det var kul! Gör-gött! Det låter bra, men sen har vi kört ett år i replokalen och lyckats släppa vår första EP Suburbia Calling. Det var dax nu!"

MX Rockbar 2014-05-02

Jag frågar om han har någon egen favorit på EP:n, det blir tyst ett tag, sen svarar han "Scared As We Are är en favorit, medans grannarna verkar gilla Radio Silence bäst! Vad ska jag säga?", skrattar han. "Det är svårt att veta hur låtarna tas emot. Vi försökte hitta scenens energi. Rak rock. Även på inspelningen. Först satte vi trummor, bas och en gitarr levande i studion, sen blev det några pålägg med sång och gitarr. Det ger den där klassiska rockkänslan, även fast det inte blir riktigt så perfekt som med modernare inspelningsteknik... Vi siktar på ett tufft sound, men samtidigt vill vi att det ska vara melodiöst..."

Mats berättar att grunge-scenen alltid varit tilltalande och inspirerat, "Jag gillade stilmässigt Foo Fighters första (självbetitlade Foo Fighters, 1995) och även Live:s Throwing Copper (1994), den är fantsastisk!", säger Mats och det är bara att instämma! "Det var väl under KRIM-tiden som låtskrivandet lossnade, fast nu är det rakare, enklare och roligare att göra live!", fortsätter han och det hörs, inte minst kanske på det melodiöst drivna sound som mobiliseras i bandets fyra-spårs EP, referenserna är exakt där han beskriver dem.



Det är ett gediget hantverk med fyra starka spår som än så länge bara distribueras digitalt. Jag själv fastnar direkt för EP:ns titelspår Suburbia Calling, en låt som definitivt har potential för radio med sitt katchiga driv! Samma referat skulle Scared As We Are även få som omdöme, kanske är den snäppet punkigare, rolig med variationen på sång, vilket är ett sound jag hoppas vi får höra mer av framöver. Jag hör en välarbetad produktion som absolut inte är ett forcerat framstressat arbete!

Premiärens setlist

Det hörs att arbetet med melodi och uppdelning av instrument ger en skön stunds lyssning genom de fyra låtarna. Mats berättar om bandets planer att släppa fyra EP. Kanske kvartals eller halvårsvis, de känner ingen stress även fast planerna dragits upp för en tid framöver. Låtmaterialet från första, men även andra EP:n provkördes även de levande på MX och Mats verkar helt nöjd med hur materialet funkar på scen. "Virus som dyker upp på nästa EP sticker ut som ytterligare en favorit. Det låter förjävla gött!", säger han.

Mats berättar att första EP:n verkligen är gjord efter sina förutsättningar, han kommer tillbaka med referensen till Foo Fighters första album, samtalet glider över till Foo Fighters Back and Forth (DVD, 2011), Mats är road, "Vi pratade om den på ett rep tidigare i veckan, men jag har faktiskt inte sett den...", jag låter förvånad och han lovar att se den, kanske kan jag till och med avkräva Mats några raders recension till Spader Ess (som straff för att han inte sett den)? ...hur-som-helst, han kommer tillbaka referensen att skapa ett "brötigt ljud" i beskrivningen, men det är sannerligen inte brötigt, det är precis så stilrent jag förväntat mig, och soundet gör sig bra i denna förpackning.



Den pågående inspelningen (av andra EP:n) blir det mer separation och cleanare mellan instrumenten. Framförallt påverkas trummornas ljudbild i och med inspelningsmöjligheterna bandet har i studion dom börjat använda i Herrljunga. Där står ett uppmickat rum och bara väntar med ett färdigt trumset. "Det låter kanon!", skiner han upp. "Vi spelar förhoppningsvis in fortare och fortare, vilket gör att vi får ut något snabbare. Tätare, det tror jag är viktigt framöver, när musik skeppas som det gör och plattor inte köps som förr. Det blir roligare för alla, tror jag, och efter dessa fyra släpp kanske vi har en grund att stå på. Kanske blir det en fullängdare sen!"

Det låter verkligen som bandet dragit upp planerna, och den känslan stärks ytterligare när jag ber honom presentera bandet. "Jag var 12 år när jag spelade i mitt första band. Det var "Blåbär" (Marcus Andersson, bas) och jag som startade det. Vi spelade väl ihop till gymnasiet, mycket covers, hårdrock, typ Judas Priest och Gary Moore, sen la vi ner, jag minns inte varför. Med Noise Underground hittar vi tillbaka". Med är även "Sigge" (Sigvard Järrebring, gitarr) som var med redan under KRIM och Johan Nyman (Trummor). Det verkar inte finnas några tvivel om att spelglädjen finns "Vi har rätt spelare, medspelare. Det känns när man lirar. Man reagerar på blickar. Svarar upp! Marcus fullkomligt sprutar ut låt-ideér. Embryon med bas och trumma, sen jobbar jag, eller snarare vi vidare ganska förutsättningslöst. Vi har så mycket på lager nu att vi måste planera för att få den här kreativiteten att ge frukt!"



"Det är klart att drömmen att slå igenom och jobba med musik fortfarande finns, men "Sigge" är den enda som försörjer sig på musiken, han är musiklärare och skolad kammarmusiker, men jag menar som rockstjärna", säger han och jag hör att han småler. Det gör jag med för jag gillar det jag hör. Det är inte samma ljudbild som KRIM en gång levererade, det var mer tillrättalagt där Noise Underground välkommet hittar en rockigare scenkänsla. Det är ganska befriande... Jag gillar skarpt det jag hör! Jag tror vi kommer få höra mer av dessa killar framöver och den känslan tilltar när vi avslutar samtalet "Ha de gött, så hörs vi längre fram!", säger Mats!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Noise Underground
1. Folk väntar på nästa grej, även fast den faktiskt kan stå på scen i Alingsås
2. Najs att höra!
3. Det kommer mer!

Betyget då?
Jag tycker definitivt EP:n ska ha lika många ess som låtar, dvs fyra!

Mer om Noise Underground på...
- Facebook
- Spotify

Polar'n Per följer upp ett förlorat guldkorn... KRIM!

"Det var ungefär som du skrev", bekräftar Mats Lilja, fd sångare och gitarrist i KRIM, när jag får tag i honom. "Det var faktiskt en kille på jobbet som läst Spader Ess och visade mig inlägget. Det kändes konstigt att läsa om det så här långt i efterhand, men det var bra skrivet och verkligen nära vad som egentligen hände! Det är ju först i efterhand man förstår att vi ändå lyckades på något sätt. Alla som hört av sig, ja, det finns folk från andra sidan Atlanten som frågat efter låttexter. Kanske skulle vi berättat att det var över, det kanske jag kan ångra, eller åtminstone fundera över ibland..." Mats berättar om KRIM, ett demoband jag riktigt fastnade för. Det som berättas är en story om hur nära man kan vara, men ändå samtidigt hur man ändå kan vara så långt ifrån. Talangen går det inte att ha åsikter om, men det är det där runt omkring, vilka vägar ska väljas, eller snarare vilka vägar är öppna och framförallt hur förändras och hanteras gruppdynamiken så där på randen till att slå igenom. Det blir uppenbart att grabbarna gick sk all-in. Att bandet fick slitningar i när saker inte lirar linjärt som planerat, när det visar sig att man inte bara är bandet utan även privatpersoner med så enkla förutsättningar som semesterplanering, arbetsfördelning och begynnande familjeliv.



Mats berättar, "Vi fick chansen att åka till USA både en och två gånger. Vi hade hastigt skaffat en ny trummis för att kunna göra lite uppträdanden efter att Pierre (Stensson, trummor) hoppat av. Redan då hade vi spänningar och kanske olika ambition även fast jag tror alla ville lyckas. Slå igenom som rockstjärnor! Vi gjorde ett "show case" i New York för lite skivbolagsfolk och det visade sig senare att varenda en av dom var sparkade. Samma dag, men dom satt där och tittade på oss som..." Ett sista halmstrå fyller jag i. "Det blev droppen...", säger han och fortsätter, "Två stora bolag var på riktigt intresserade bl a Atlantic, men ingen av oss fattade att musikbranschen var i kris. Den var körd. Ingen sålde. Gulddagarna var förbi, sen hade vi förstås bandets situation. Några skaffade barn. Vi hade slutat jobbat för att satsa på musiken, men utdelningen dröjde. Det blir en viss press att lyckas. Sen kom vi hem. Ja, vad ska man säga? Jag tror ingen av oss fattade att vi hade gjort vårt. Jag tror jag pratar för oss alla när jag säger att vi mer eller mindre gav upp. Ändå tog det nog ett år innan det var klargjort att allt var över. Det fanns inte kvar något KRIM! Jag kan inte förklara det annorlunda, kanske kan någon annan det, men det är min upplevelse..."

"Vi avbröt successivt allt vi höll på med, repa, gig och spela in. Inspelningarna pågick sporadiskt och det lät kanon! Vi lade trummor i Polarstudion. Det var ett riktigt gött trumljud. Vi klämdes in där det fanns tid, både på andra studios i Stockholm och där. Vi spelades in och mixades i luckor, det gjorde att det drog ut på tiden. Inget verkade bli klart." Låten "Something Better" är ett exempel, den blev aldrig helt klar, men kom på något sätt ut efter hemkomsten från USA. I den läckta versionen hade man tagit bort vissa delar, den blev mer strippad och utan att ha hört något färdigt resultat tycker jag själv att det är halva grejen med låten. Den passar i nerskalat skick! Mats medger att det är en av de bästa låtarna dom gjorde, men jag kan inte låta bli att höra på honom att den kanske var ämnad för mer. "Det var en sån där låt som bara satt, helt enkelt. Man kunde göra den akustiskt och känna att den sitter. Jag gillar melodier. Jag gillar starka låtar.", säger han.



En av låtarna som var mer av en skiss vid den här tidpunkten hittade senare fram med hjälp av Max Martin via Svenska Stockholmsbandet Cervello. Låten heter "Cause I Am", Mats berättar om ett minnesvärt ögonblick i Max studio då mega-euro-disco-producenten och före detta hårdrockaren Max Martin tryckte en gitarr i handen på honom. "Han frågade om jag ville gå in i studion för att framföra embryot. Jag höll i den, tittade på den, den hade inlägg i halsen dekorationer som gjorde att man visste att det var något extra med den guran. Han såg att jag var imponerad av den och sa att han fått den av Richie Sambora (Bon Jovi) under inspelningen av It's my Life". Max fyllde imponerande på de delar av låten som saknades. Det var ju enkelt, verkade det som och det är dessa grejer som tycks vara symptomatisk. Så mycket rätt, men ändå... "So close, no matter how far...", som vi rockers lärt oss att bluesen går. Det räckte tydligen inte att alla satsade helhjärtat och att rätt folk hade satt fokus på bandet.



Jag står på en perrong vid Globen efter att ha sett en bedrövligt dålig tillställning av ett jippo kallat Metal All Stars (2014-04-03, Hovet, Stockholm). På perrongen är det som brukligt på konsertdagar ett antal hårdrockare. Vi drar oss mot mitten på perrongen och är fler som beklagar oss över spelningen vi just upplevt. Jag försöker komma undan med martyrskapet att jag har minst två timmar hem. Det är ett klagomål som drar till sig vissa leenden. Bland annat från två killar från Alingsås. Det visar sig vara en trevlig bekantskap. När tunnelbanan hittat fram till T-centralen har vi klarat av sågningen av dagens gig samt tagit samtalet vidare till den lokala rockscenen i Alingsås. Kustom kom på tal (dvs KRIM innan de blev KRIM) och han skrattade ytterligare en gång åt mig. "Fan, vad kul att du kommer ihåg dom... Mats, killen som sjöng håller på att spela med ett nytt band nu, jag kan ju koppla ihop er om du vill?" Sagt som gjort, nu några veckor senare är inte längre KRIM:s öde höljt i dunkel. Mats Lilja har med sitt nya band släppt en EP (Noise Underground, Suburbia Calling, 2014) och på MX Rockbar i Alingsås spelar dom sitt första gig (2014-05-02), fredagen den andra maj!

Det blir, som ni kanske nu förstår, en artikel till om rockscenen i Alingsås...

/Polar'n Per

Tre starka kort med nostalgi:
1. Den ska inte vara blödig
2. Den får gärna innehålla med just sån där fin andakt som jag ändå hör!
3. Det är erfarenheter att ta med sig framåt!