Polar'n Per följer upp ett förlorat guldkorn... KRIM!

"Det var ungefär som du skrev", bekräftar Mats Lilja, fd sångare och gitarrist i KRIM, när jag får tag i honom. "Det var faktiskt en kille på jobbet som läst Spader Ess och visade mig inlägget. Det kändes konstigt att läsa om det så här långt i efterhand, men det var bra skrivet och verkligen nära vad som egentligen hände! Det är ju först i efterhand man förstår att vi ändå lyckades på något sätt. Alla som hört av sig, ja, det finns folk från andra sidan Atlanten som frågat efter låttexter. Kanske skulle vi berättat att det var över, det kanske jag kan ångra, eller åtminstone fundera över ibland..." Mats berättar om KRIM, ett demoband jag riktigt fastnade för. Det som berättas är en story om hur nära man kan vara, men ändå samtidigt hur man ändå kan vara så långt ifrån. Talangen går det inte att ha åsikter om, men det är det där runt omkring, vilka vägar ska väljas, eller snarare vilka vägar är öppna och framförallt hur förändras och hanteras gruppdynamiken så där på randen till att slå igenom. Det blir uppenbart att grabbarna gick sk all-in. Att bandet fick slitningar i när saker inte lirar linjärt som planerat, när det visar sig att man inte bara är bandet utan även privatpersoner med så enkla förutsättningar som semesterplanering, arbetsfördelning och begynnande familjeliv.



Mats berättar, "Vi fick chansen att åka till USA både en och två gånger. Vi hade hastigt skaffat en ny trummis för att kunna göra lite uppträdanden efter att Pierre (Stensson, trummor) hoppat av. Redan då hade vi spänningar och kanske olika ambition även fast jag tror alla ville lyckas. Slå igenom som rockstjärnor! Vi gjorde ett "show case" i New York för lite skivbolagsfolk och det visade sig senare att varenda en av dom var sparkade. Samma dag, men dom satt där och tittade på oss som..." Ett sista halmstrå fyller jag i. "Det blev droppen...", säger han och fortsätter, "Två stora bolag var på riktigt intresserade bl a Atlantic, men ingen av oss fattade att musikbranschen var i kris. Den var körd. Ingen sålde. Gulddagarna var förbi, sen hade vi förstås bandets situation. Några skaffade barn. Vi hade slutat jobbat för att satsa på musiken, men utdelningen dröjde. Det blir en viss press att lyckas. Sen kom vi hem. Ja, vad ska man säga? Jag tror ingen av oss fattade att vi hade gjort vårt. Jag tror jag pratar för oss alla när jag säger att vi mer eller mindre gav upp. Ändå tog det nog ett år innan det var klargjort att allt var över. Det fanns inte kvar något KRIM! Jag kan inte förklara det annorlunda, kanske kan någon annan det, men det är min upplevelse..."

"Vi avbröt successivt allt vi höll på med, repa, gig och spela in. Inspelningarna pågick sporadiskt och det lät kanon! Vi lade trummor i Polarstudion. Det var ett riktigt gött trumljud. Vi klämdes in där det fanns tid, både på andra studios i Stockholm och där. Vi spelades in och mixades i luckor, det gjorde att det drog ut på tiden. Inget verkade bli klart." Låten "Something Better" är ett exempel, den blev aldrig helt klar, men kom på något sätt ut efter hemkomsten från USA. I den läckta versionen hade man tagit bort vissa delar, den blev mer strippad och utan att ha hört något färdigt resultat tycker jag själv att det är halva grejen med låten. Den passar i nerskalat skick! Mats medger att det är en av de bästa låtarna dom gjorde, men jag kan inte låta bli att höra på honom att den kanske var ämnad för mer. "Det var en sån där låt som bara satt, helt enkelt. Man kunde göra den akustiskt och känna att den sitter. Jag gillar melodier. Jag gillar starka låtar.", säger han.



En av låtarna som var mer av en skiss vid den här tidpunkten hittade senare fram med hjälp av Max Martin via Svenska Stockholmsbandet Cervello. Låten heter "Cause I Am", Mats berättar om ett minnesvärt ögonblick i Max studio då mega-euro-disco-producenten och före detta hårdrockaren Max Martin tryckte en gitarr i handen på honom. "Han frågade om jag ville gå in i studion för att framföra embryot. Jag höll i den, tittade på den, den hade inlägg i halsen dekorationer som gjorde att man visste att det var något extra med den guran. Han såg att jag var imponerad av den och sa att han fått den av Richie Sambora (Bon Jovi) under inspelningen av It's my Life". Max fyllde imponerande på de delar av låten som saknades. Det var ju enkelt, verkade det som och det är dessa grejer som tycks vara symptomatisk. Så mycket rätt, men ändå... "So close, no matter how far...", som vi rockers lärt oss att bluesen går. Det räckte tydligen inte att alla satsade helhjärtat och att rätt folk hade satt fokus på bandet.



Jag står på en perrong vid Globen efter att ha sett en bedrövligt dålig tillställning av ett jippo kallat Metal All Stars (2014-04-03, Hovet, Stockholm). På perrongen är det som brukligt på konsertdagar ett antal hårdrockare. Vi drar oss mot mitten på perrongen och är fler som beklagar oss över spelningen vi just upplevt. Jag försöker komma undan med martyrskapet att jag har minst två timmar hem. Det är ett klagomål som drar till sig vissa leenden. Bland annat från två killar från Alingsås. Det visar sig vara en trevlig bekantskap. När tunnelbanan hittat fram till T-centralen har vi klarat av sågningen av dagens gig samt tagit samtalet vidare till den lokala rockscenen i Alingsås. Kustom kom på tal (dvs KRIM innan de blev KRIM) och han skrattade ytterligare en gång åt mig. "Fan, vad kul att du kommer ihåg dom... Mats, killen som sjöng håller på att spela med ett nytt band nu, jag kan ju koppla ihop er om du vill?" Sagt som gjort, nu några veckor senare är inte längre KRIM:s öde höljt i dunkel. Mats Lilja har med sitt nya band släppt en EP (Noise Underground, Suburbia Calling, 2014) och på MX Rockbar i Alingsås spelar dom sitt första gig (2014-05-02), fredagen den andra maj!

Det blir, som ni kanske nu förstår, en artikel till om rockscenen i Alingsås...

/Polar'n Per

Tre starka kort med nostalgi:
1. Den ska inte vara blödig
2. Den får gärna innehålla med just sån där fin andakt som jag ändå hör!
3. Det är erfarenheter att ta med sig framåt!

Recension - David Park : Until I'm Done

Här har vi en riktigt udda fågel i hårdrocksskogen. Sprungen ur Dalarna ger David Park ett ansikte till hårdrocksbanjon genom sin skiva Until I'm Done.

 Så, om tanken på Rockabilly kryddad Kojazz i hårdrockstappning, Hård Bluegrass som ibland blir lite skönt prutthurtig, ja då är det bara att kuta till skivhökarn och lätta på lädret, för då är det här en skiva för dig.






Jag skall inte ljuga, det är till en början lite skumt, men så tyckte jag även om Eddie Vedders Ukulele Songs i början , men den har blivit en favorit med tiden. Kan sedan Conny Bloom ge hårdrockssitaren ett ansikte, så kan väl David Park ge hårdrocksbanjon ett.

Så hoppa upp på hästen och följ med på en tur till Vilda Dalarna för en ny upplevelse. Om man ser förbi countryelementet i musiken så är grunden riktigt skön och kompetent bluesfylld hårdrock. Det närmaste jag kan komma på är väl känslan av Bon Jovis "Wanted Dead Or Alive" eller Left Lane Cruisers (kanske kommer något mer om dem senare) i ett möte med Soggy Bottom Boys, för att beskriva hur det låter med rocktermer.

Betyg då? Ja, det är inte så enkelt. Det sticker ju ut lite, men gör det det på ett positivt sätt? Ja, jag tycker ändå det. Det är bra gjort, det svänger och har glimten i ögat. Dock vill jag lägga in en brasklapp för framtiden, jag vet inte om det är kul nog för en karriär att göra bonnarock på det här sättet. Men jag kan ha fel, fasiken, se på Sabaton, dom har mörsat ut svulstig krigsrock i eoner nu (känns det som) och det verkar inte finnas någon ände på det.
Så varför inte?
Men det får bli en triss i ess för David Park. Men då med lite av nyhetens behag över det hela.

Jag har tyvärr ingen video med David Park att visa, utan tar tillfället i akt att i stället visa en annan video, som kombinerar Bluegrass med hårdrock, fast lite åt andra hållet, att man hör Bluegrass av hårdrock i stället för som David, hårdrock av bluegrassen.



Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Private Paradise, Countryboy
Skivbolag: Dreddful Music 
Release: 20:e November

 




Bandet består av följande lirare:
David Park - Sång, Banjo, gitarr
Danne McKenzie (ex-Mustasch) - Trummor
Conrad Boqvist - Gitarr
Magnus Josefsson - Gitarr
Martin Wilhelmsson på ståbas.

Tracklist: 
1. Until I'm Done 3:37
2. The Ballad of David Brown 3:08
3. Regretting Song 3:16
4. Private Paradise (ISRC: SE3J41200205) 5:16
5. Hardcore Truckin' 3:16
6. I don't Believe 4:30
7. Countryboy 3:35
8. One on One is Three 4:20
9. Mandatory Suicide 4:19
10. Now I never will Know 4:28

Mer om David Park:
Facebook

Man kan inte förneka en bra låt... - Jersey Girl

Jersey Girl är för många en ruggigt bra låt av Bruce Springsteen från 1984.
Men redan innan så var det en ruggigt bra låt av Tom Waits från 1980, som skrev den till/med sin kommande fru. En av Tom Waits mer ömma låtar, som när den framförs med den innerlighet den förtjänar är magisk i sin enkelhet. 

Inte ens Bon Jovi lyckats förstöra den.

Tom Waits - Originalet


Bruce Springsteen - Den mest kända versionen


Pearl Jam - Underbart som vanligt




Bon Jovi - Mehhh, försöka duger, men inte ens dom kunde förstöra låten.


Melissa Etheridge (Värt att notera, i början tillskriver även hon felaktigt låten till Bruce Springsteen)