måndag 27 april 2015

Dagens Musiktips - Pastor

Dags för en vals?
Dock är det inte en wienervals, även om Pastor kommer från just Wien i Österrike och spelar gammaldags musik.
Nä, det handlar om något mer svängigt och medryckande än vad de gamla gubbarna och gummorna i sina peruker hasade fram till. Mer rock-takt än 3-takt, mer 70-tal än 1800-tal. Skönt skitig bluesig retro rock, precis som det skall vara.... Vassegoa'!

Facebook
Bandcamp



lördag 25 april 2015

Dumstrutsutdelning

Samtidigt som det kan ses som smickrande att Metal verkar vara lite inne modemässigt.  Men efter att ha sett den här artikeln på Dangerous Minds, så kan jag inte annat än kräkas lite i munnen när jag ser H&M:s och Diesels satsning på "battle" outfits med icke existerande band.


Förutom att det är så fånigt och opersonligt att klockarna stannar, så är det dyrt. Men jag antar att det hela beror på att man vill slippa betala royalties till band och att man missförstått hela grejen rock och metalscenen.

Kan bara säga, Dumstrutar till både H&M och Diesel för detta. För att inte tala om de som mot all förmodan köper skiten. Det finns ett speciellt ställe i Metalhelvetet för sådana som ni....



fredag 24 april 2015

Plektrumgrossisten tävlingen avslutad.

Då så, Fredagen är här och det innebär att tävlingen är avslutad. Eftersom det bara var mina två läsare :-) som lämnade kommentarer, så känns slumpgenerering något onödigt.

Vinnare är följaktligen Stones och Grimgoth. Grattis.
Maila mig era adresser så skall jag skicka lite godis från plektrumgrossisten.

onsdag 22 april 2015

Recension - Shawn James & The Shapeshifters : The Gospel According to Shawn James & The Shapeshifters

Gränsöverskridande musik kan vara bra, men lika ofta riktigt dåligt. Rap-Metal exempelvis hamnar i den senare kategorin. Jättemycket och jätteofta! Blues-Rock/metal/doom landar för det mesta i den första. Folk rock kan hamna lite var som helst. Hur är det då med Bluegrass rock?

Vi får se, för det är en stor del av vad Shawn James & The Shapeshifters bjuder upp till på sin senaste platta The Gospel According to Shawn James & The Shapeshifters.
Jag säger till stor del, för det finns så mycket mer i denna oheliga blandning som grabbarna från Fayetteville, Arkansas bjuder på. 




Lite från alla världar skulle man kunna säga. Det är ett gediget bygge dessutom. Allt från den grymt distade sliden till den dementerande banjon och den demoniska fiolen. Shawn James har även en lagom guttural och själfull röst för att göra musiken rättvisa. 

Musiken i sig är riktig fotstampar rock, som framförs med en energi som skulle kunna göra vilket punkband som helst gröna av avund. Men här finns även själen från bluesen och bluegrass musiken invävt i det hela och en folkligt ton som ger oss en rockversion av O Brother, Where art thou? Texterna är välskrivna och angelägna. Jag gillar speciellt texterna på öppningsspåret, "No Gods" och efterföljande "Like Father Like Son". Dessutom har den självsläppta plattan ett av de snyggaste omslagen jag sett på länge. 

Dock var min första reaktion på nya plattan lite sval. Visst, det var bra. Men min stora fråga var hur länge det skull funka efter att "det här var en kul kombo" känslan lagt sig. Men, som det ser ut nu, så växer den för varje lyssning. Jag hittar hela tiden nya små detaljer att älska i den massiva ljudmattan som sköljer över mig. Den stora behållningen av skivan är i mina öron Shawns intensiva röst och fiolen. 
Det är inte helt utan att man förstår hur det kommer sig att kyrkan  en gång i tiden tillskrev fiolen som djävulens eget instrument, när man hör dessa smekande, lite sorgsna och pockande toner sprungna ur folklighetens själ. Det bor stor magi i felan. Det måste ha skrämt prästerskap i grundvalarna, som var vana vid svala gosskörer på sin höjd.

5 manna bandet Shawn James & The Shapeshifters har dessutom varit väldigt flitiga sedan de släppte sin första platta, The Wolf, i en EP svit kallad The Shapeshifter trilogin, 2013. 

Sedan att Shawn ser ut som en redneck-kombination av Rasputin och en svavelosande präst från förr gör inte saken sämre. Det som till en början såg ut att "enbart" bli ett hyfsat betyg får efter massiv lyssning uppgraderas till 4 Ess av 5 möjliga. 

Ni hittar skivan både på Bandcamp och Spotify tillsammans med deras tidigare alster. 



Hemsida
Facebook
Bandcamp

tisdag 21 april 2015

Dagens Musiktips - Red Mountains : Sun

Trondheimsbaserade Red Mountains släpper sin debutplatta, via tyska Nasoni Records någon gång i September. För att trumma upp intresset inför detta så släpps nu singeln "Sun".
Låter riktigt gött det här, med tung och skön psykedelisk stoner, med lite småprogressiva inslag. Låten öppnar direkt med långsamma råtunga riff som går rakt in i märgen. Sedan sveps vi med på en vackert melankolisk resa, som slingrar sig runt i vacker dans mellan den suggestiva musiken och sången.




Så, det är bara att konstatera att mitt intresse har man fångat. Väntan tills plattan släpps känns redan för lång och är plattan i sin helhet lika bra som singeln, så är det något för topplistorna. Den kommer dessutom att släppas på vinyl, vilket är extra kul.

Mer info hittar ni här:
Facebook


söndag 19 april 2015

Tävlingsdax med Plektrumgrossisten

Ett litet urval av innehållet.
Det är alltid roligt när det kommer prylar med posten. Den här gången kom det ett litet paket, med massor med innehåll från Plekrumgrossisten. Normalt brukar det handla om skivor för recension, men denna gången var det en uppsjö med plektrum och lite annat, såsom gitarrsträngar och kylskåpsmagnet. Eftersom jag själv inte spelar gitarr, utan bara förädlar dom, så kan jag bara bedöma innehållet efter hur det ser ut. Och det är en salig blandning av motiv, både "vanliga" och "hologram". Allt från Cowboys till Pin Up:or och däremellan lite med skräcktema.

För att sprida glädjen lite så tänkte jag att jag snor det jag själv vill ha, Kissmagneten och och plektrumet med ett Spader Ess på (och som av en händelse, en pin up:a) t.ex., resten delar jag upp i två högar och tävlar ut till mina trogna läsare.

Och det är inte svårare än att jag slumpar ut paketen, med hjälp av Random Number Generator, till
två av er som lämnar en kommentar i kommentarsfältet baserat på turordningen kommentarerna kommer in. Dragningen sker på Fredag.

Till er som inte vinner, så kan ni hitta era snygga plektrum här. Och en hel del andra gitarrtillbehör. Dessutom kan ni se hur hologramplektrumen ser ut.

lördag 18 april 2015

Dagens Musiktips - Bloody Diamonds

Här är en liten godbit från Kanada, Bloody Diamonds. Minimalistisk riff-rock med massor av attityd. Bandet teasar med denna singel inför kommande skivsläpp. Kan inte annat än säga att jag är nyfiken på att höra mer.

Hemsida
Facebook
Bandcamp


fredag 17 april 2015

Det som komma skall...

Det finns en del skivor som man ser fram emot. En av dessa för min del är Sideburns kommande, Evil or Divine, som släpps i slutet av maj. Dels för att dom brukar leverera, men även för att höra hur nya sångaren, Dimitri, lever upp till frontmansrollen och hur hans inträde i bandet påverkar soundet i stort. Men att han har kapaciteten är väl ingen hemlighet.

Bandet avtäckte häromdagen skivomslaget till nya plattan och det är som vanligt väldigt snyggt och titeln riktigt tung.
Spännande med andra ord.

torsdag 16 april 2015

Dagens Musiktips - Ottoman : Heretic

När jag tänker på vårt grannland Island, så är inte svängig bluesrock det första jag tänker på. Men det riskerar Ottoman att ändra på med sin EP Heretic.

Kaxigt och coolt svänger dom loss med riktigt bra låtar.Tungt och retro, javisst, men helt utan att låta gammalt och mossigt. Mycket snyggt, vill verkligen höra mer och gärna på någon svettig klubb.

Facebook
Bandcamp


onsdag 15 april 2015

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar


tisdag 14 april 2015

Vila i frid, Guld-Lars!

Lars "Guld-Lars" Jonson (bild från Wikipedia)
För några dagar sedan, ungefär en vecka sedan, gick Guld-Lars ur tiden. Jag skrev några rader då, som någon form av hyllning till denna punkens riktiga grovarbetare, men jag lät raderna vila av någon anledning jag inte kan förklara, men här kommer en liten krönika i hans minne.

KSMB var för mig mer punk än Ebba Grön. Ebba var hitsen, lite ...ehe... gulligare, KSMB var rakare primal punk. Rågsved var grön linje medans Skärholmen, där KSMB häckade, placerades närmare min uppväxt kvarter längs med röd linje. Det var hemmaplan och musikscenen jag utforskade med polare från förr.

Det var hemma hos Staffan, en klasspolare, som jag via hans storebror hörde talas om Guld-Lars första gången. Han var den gitarrist som kom på tal när (jag vill minnas att det var) "Ampull" och Johan Johansson försökte mobilisera intresse för ytterligare en vända med dåtidens (slutet på 80-talet) kanske bästa punkakt John Lenin. Guld-Lars spelade då i Köttgrottorna.

 Jag minns inte hur Staffans brorsa var engagerad, men det var han, jag tror han spelade keyboard och trummor, han var 8-10 år äldre och hemma i barndomshemmet hos min klasspolare av någon anledning jag inte heller minns. Hur som helst, jag minns hur jag fascinerades av namnen som droppades, kanske inte av bandnamnen som jag kände till sen innan, men meningen sitter fortfarande. "Mongo kommer bli apvrång om Guld-Lars är på!" Mongo var sångare och basist i Järfällapunkens stolthet Köttgrottorna där Guld-Lars spelade många år och alternativet avfärdades med att "Guld-Lars ändå skulle tacka nej", han var för lojal vardagen. Repen. Det kontinuerliga. Vardagen. "Brevbärare, vettu..."

Jag såg Guld-Lars några gånger, bland annat på Kolingen och på diverse småscener runt den tynande första svensk punkvågen. Den som gav oss så många svenska klassiker! Jag träffade aldrig denne "Guld-Lars" personligen, men han fanns där i bakgrunden, som en punkens Björn Borg. En baslinjespelare... 

Lars "Guld-Lars" Jonson har nu tragiskt knatat vidare efter en tids sjukdom och jag känner att han gick bort på tok för ung och tyvärr lämnar Lars samma år som KSMB återförenas för att ännu en gång knocka oss med sin samhällskritik.

 Det är synd att det sker utan Guld-Lars!

Tack, för ditt bidrag till svenska musikscenen och framförallt till min ungdoms och stadsdelen Skärholmens oförglömliga vrålrock!

Guld-Lars var helt enkelt en del av dåtidens skattkista. Förortens guld! Det som glänser och brillierar utan att alla ser det! Som kattguld, utan att alla förstår att oxå det kan vara fint! Vi ungar längs röda såg dig glöda. Rocken funkar så! Vrålrocken med...

 Vila i frid!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Guld-Lars
1. Integriteten
2. Fokus
3. Leveransen av rak punk

måndag 13 april 2015

Rockcarvings in Wood, Äntligen!


Äntligen! 

Det har varit lite stiltje på träsnidarsidan ett tag. Har helt enkelt inte haft inspirationen. Vilket har gjort att senaste gitarrprojektet blivit ett väldigt utdraget projekt. Men, nu i påsk var vi upp till Hälsingland och jag kom äntligen loss lite i min lilla verkstad. Ett par av öl, massor med musik och vips så flyger spånen.

Så nu är det lite småputs kvar och sedan dags för målning.
Fick till och med lite gjort på min skylt till verkstaden.

 Sedan får vi se vad guran går för öde till mötes.



torsdag 9 april 2015

Dagens Musiktips - Howling Black Souls

Ibland blir man saknar man gamla godingar något infernaliskt. Då är det ju skönt att det finns en del som plockar upp fallna mantlar och vidareutvecklar det hela.  
Howling Black Souls från England är ett sådant band.

Dom spelar en svettig och skön Bluesrock som andas av gammal Rolling Stones, när dom var som bäst. Fast på steroider och med en släng av Van Morrison inlagd i mixen. Det är tyngre och smutsigare Lite som om Van Morrison och Mick Jagger hade delat på sången i Led Zeppelin.







En skön mix som hittas att köpa digitalt till Name Your Price på Bandcamp. Bara att slå till med andra ord.

Facebook
Bandcamp


tisdag 7 april 2015

Recension - Bison Machine : Hoarfrost

Jag undrar om 2015 är buffelns år?
Snubblar över fler och fler bra band med just Bison eller Buffel i namnet.
Denna gång är det Amerikanska Bison Machine som står för musicerandet, och jäklar vilket musicerade vi snackar om.
På skivan Hoarfrost levererar bandet en driven Stoner fullmatad med klassiska rock referenser. Jag tycker inte det finns en enda tråkig låt på plattan, utan snarare är det på gränsen att vissa låtar har ren hitpotential al'a tidiga Queens of The Stoneage. Musiken är varm och svängig och gungar loss rejält. Till det får vi osedvanligt bra sång och doser av psykedelisk groove.
Vad kan vara bättre än att storma in våren till tonerna av detta?



CD:n är slutsåld, dock finns skivan att köpa digitalt till Name Your Price på Bandcamp och en självutgiven vinyl är på gång till Maj.

Betyget blir starka 4 Ess av 5. Ännu så länge ett av årets bästa släpp för min del.


Facebook
Bandcamp


torsdag 2 april 2015

Dagens Musiktips - Kroh

Skärtorsdag.
Dags att putsa kvasten och förbereda sig för vad som skall vara årets tråkigaste dag, Långfredagen. Samtidigt går vi snabbt mot ljusare tider, även om det just idag är svårt att tro det. Men för att ljusa upp det hela lite extra, så tänkte jag bjuda på ett riktigt guldkorn som verkligen ger mig mersmak och stora förhoppningar inför en sonisk framtid.

Det borde väl inte vara någon överraskning när det dyker upp ett nytt skönt Doom gäng från  Birmingham. Det är ju lite grand vaggan för genren.
Här är i alla fall en singel från bandet Kroh, som bjuder på feta gitarriff och tungt gung i kombination med kvinnlig skönsång. Mäktigt så det förslår, så jag hoppas att det dyker upp en fullängdare snarare än snart.

Facebook
Bandcamp


onsdag 1 april 2015

Dagens Musiktips - Kabbalah : Primitive Stone EP

Spanien är ett riktigt uppstickarland inom rocksvängen på senare tid. Ett långt tag var det mest bara Barón Rojo på min radar, men nu verkar det dyka upp guldkorn därifrån allt som oftast.

Idag handlar det om en trio från Pamplona, Kabbalah, som med sin EP Primitive Stone sprider sitt distade ockulta doom-budskap för världen. Gruppen, som består av två kvinnor och en man, vilket ger en extra atmosfär då man växlar mellan manlig och kvinnlig sång. Även deras första EP rekommenderas och båda säljs på Bandcamp för "Name your Price" kostnad.
Inget att tveka med andra ord.






Facebook
Bandcamp


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...