Dagens Musiktips : Sideburn : Monument

Här kommer en härlig låt från lika härliga Sideburn, inspelad live på Kägelbanan. För när det svänger, så svänger det.



Facebook

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".

Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

Recension - Sideburn : Evil Or Divine

Det är alltid lika kul att hitta nya skivor liggandes på hallgolvet när man kommer hem från en förvirrad dag på jobbet. Denna gången var det 3 rykande färska skivor från Metalville som låg där i tamburen och ångade.
Först ut för avsmakning blir våra egna Sideburn.

Sideburn har hittat hem, trots att dom i min bok aldrig varit på villovägar.
Jag har spelat den här skivan om och om ganska konstant sedan jag kom över den, och jag kan bara säga en sak, Klockrent!

Redan efter ett par sekunder in på första låten har Sideburn etablerat inramningen för sin femte fullängdare, Evil Or Divine, Tung och långsam värdighet.


 
På 7 låtar under knappa 44 minuter visar dom var Doom skåpet skall stå. Det visar sig snabbt att det inte fanns någon anledning till oro med sångarbytet, utan med Dimitri bakom micken så fortsätter man sin resa in i Black Sabbath's universum och gör det riktigt bra.

Visst, den stora mallen är Doom, men här och där sticks som vanligt in en hel del klassisk hårdrock för att krydda till ljudbilden. Lite Blackmoreeska gitarrer och annat tunggung mixar till paletten, vilket ger en skön atmosfär.
Låtarna är som jag sade tidigare tunga och för det mesta ganska långsamma, men vilket skönt sug plattan har. Det är helt klart en platta som skall spelas högt, från början till slut. En skiva som man helt enkelt skall låta föra en till andra dimensioner. En skiva som ger ett intryck av att detta är gjort av hantverkare som älskar musiken och har skrivit den helt utan ängslighet och krusiduller.


Förra plattan, IV Monument, var också den otroligt bra, men kunde kännas aningen splittrad enligt mig. Evil or Divine känns dock mer sammanhållen och blir därmed ett värdigt nytt kapitel till en redan bra musikhistoria. 4 Ess av 5 möjliga och väldigt hög rotation i mina hörlurar. Som jag sade i början, välkomna tillbaka, trots att ni inte varit på bortkomna. Skivan släpps den 22/5 och bör kollas in av alla och envar.

Facebook

Det som komma skall...

Det finns en del skivor som man ser fram emot. En av dessa för min del är Sideburns kommande, Evil or Divine, som släpps i slutet av maj. Dels för att dom brukar leverera, men även för att höra hur nya sångaren, Dimitri, lever upp till frontmansrollen och hur hans inträde i bandet påverkar soundet i stort. Men att han har kapaciteten är väl ingen hemlighet.

Bandet avtäckte häromdagen skivomslaget till nya plattan och det är som vanligt väldigt snyggt och titeln riktigt tung.
Spännande med andra ord.

Stoppa Pressarna! Sideburn byter sångare.

Förra året släppte Stockholmsbandet Sideburn sitt senaste kritikerrosade album IV : Monument som fick riktigt skapliga recensioner även här på bloggen, dock var det var innan jag började betygsätta, så vill man få ett hum är det bara att läsa igen. En skön platta på alla vis.

Och visst har man överraskningar för oss även i år, fast då i form av ny sångare och gitarrist. Då Jani inte längre kan turnera i samma utsträckning som de andra vill, så har man på sång och gitarr i stället tagit in, inte helt okände Dimitri Keiski.

Dimitri, som inte bara är känd för att vara min dotters sånglärare, har bland annat även kunnat ses som vinnare i True Talent. Det är dessutom bara en vecka sedan jag såg honom framföra en mäktig körversion av Black Sabbats - Heaven and Hell, så jag vet att han är i form och av rätta virket.

Så, med alla lyckönskningar till Jani och tack för alla sköna låtar och likaledes lyckönskningar till Sideburn och Dimitri för kommande alster.
Vilket osökt för mig in på det faktum att man redan på Fredag går in i studion för att spela in en vinylsjua som ska släppas till sommaren (även digitalt) där A sidan blir en egen stentung version av Neil Young's Keep On rocki'n in a free World. Något att se fram emot med andra ord...
 

Recension - Sideburn : IV Monument

Årets första recension! Fast den borde nog ha skrivits redan förra året, men tyvärr kommer den inte förrän nu. Men bättre sent än aldrig.

Det rutinerade bandet Sideburn visar att även i Stockholm görs det bra musik. Deras fjärde platta, "IV Monument" är en rejäl dos av vad bandet är bäst på Doom-injicerad Metal. Här bjuds på riktigt kompetent musik i alla dess former, höll jag på att säga. Det är välmusicerat, Välsjunget och välproducerat.
Det blandas friskt ihop råtung Doom med klassisk metal och bluesdoftande hårdrock. Även om det till en början kan kännas lite splittrat, så funkar det förvånansvärt bra. Det dras ihop känslor från så väl Mustasch, Deep Purple, Rainbow, Black Sabbath (Dio åren) och Candlemass. Ibland mer uppdelat och ibland i en salig blandning.

Janis röstomfång är ett kapitel i sig. Det spänner från Ralf Gyllenhammars avgrundsvrål över till Joey Tempests melodiösa smekningar och på vägen kryddas det med lite Dio och Ian Astbury. Ett imponerande omfång med andra ord.
Även gitarrspelet är imponerande, då det liksom Janis röst spänner över olika genres, både tungt Doom-riffande för att väldigt lätt glida över i lätt flytande Blackmooreska solon.

I vanlig god ordning har man förpackat det hela i ett riktigt snyggt omslag gjort av Johan "Sparris" Skylling och gruppens egen Morgan Zocek.

Sammanfattningsvis, så kan skivan kännas lite splittrad till att börja med, men den växer över tid och jag är ganska säker på att jag kommer att spela den en hel del i framtiden. För att inte tala om att hålla ögonen öppna för deras live-framträdande här i staden.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Morgan Zocek - Gitarr, Kör
Jani Kataja - Sång, Gitarr
Martin Karlsson - Bas, Orgel, Kör
Fredrik Haake - Trummor, slagverk

Skiva: IV Monument
Skivan innehåller 9 låtar

1. Diamonds
2. Fire And Water
3. Tomorrows Dream
4. Crossing the Lines
5. The Last Day
6. Silverwing
7. The Saviour
8. Bring Down The Rain
9. Monument

Skivsläpp: 2012
Skivbolag: TRANSUBSTANS Records
Hemmaort:Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!

Dags för en ny invasion?

60-talet hade sin British Invasion, med Engelska band så som Beatles och Rolling Stones som  erövrade framför allt USA marknaden. Denna fortsatte sedan vidare på 70-talet i en hårdare variant, med Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, för att sedermera gå in i NWOBHM vågen. Detta vet vi allt om, det är rockhistoria.

Nu, med all den otroligt bra rock som Sverige producerar, både bland gamla rutinerade band, men även många starka debuter, är det då inte dags att dra igång ett Vikingatåg av ren pur rock. Det vore en önskedröm att få se ett helsvenskt Turnépaket som sätter segel ut i världen och erövrar musikscenerna. Särskilt som om många av dagens Svenska akter ständigt får stora lovord runt om i världen.

Kanske vore något för Svenska Exportrådet att sponsra, men det kanske inte finns några som är positiva till en liknande satsning i dagens regering, nu när inte Leif Pagrotsky är där och vurmar för musik som export.

Med Grupper som Ghost, Graveyard, Witchcraft, Mamont, The Quill, Mustasch, Sideburn, Europe, Opeth och många, många andra, listan känns nästan oändlig, vilket häftigt drag det skulle kunna vara.
Som en turnerande musikalisk Sverigeutställning av genuin rock, en liten ambulerande festival. Man skulle kunna tänka sig ett fastställt antal slottar som sedan kunde roteras efter behov. Så på med lite schysst merchandise och ut i världen i blågula bussar.

Så jag vill slå ett slag för NWOSR! Det är aldrig försent att drömma...