Visar inlägg med etikett Frank Zappa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frank Zappa. Visa alla inlägg

lördag 28 april 2018

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.



Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com


Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:
--------------------------------------------
The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

fredag 9 februari 2018

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 27!

Det är inte helt sällan som vi Svenskar slår oss för bröstet och hävdar, med all rätt, att vi är världsmästare på Rock n Roll.
Men det är bara att konstatera att även våra grannar kan dom också, så dagens lista får bli en Norsk ljudattack, med riktigt goa släpp.

Purple Hill Witch
Black Sabbath tände en gång lågan som skulle bli den fantastiska brasan vi kallar Doom, och Purple Hill Witch fortsätter att mata den elden.


https://www.facebook.com/PurpleHillWitch/

The Devil And The Almighty Blues
Slamrigt skön långsam och blytung träskblues. För att inte tala om vilket underbart bandnamn.




Spectral Haze
Bandet kunde hittas på en hel del topplistor från förra året, och det helt rättvist. Mycket bra Spacerockande med sköna hintar av Hawkwind.


https://www.facebook.com/SpectralHaze/

Electric Eye
Mer snygt producerad rymdrock. Denna gången med klart proggiga inslag och mycket synth, lite Zappa, lite Pink Floyd, massor av bra musik. Tycker det är stor humor att man har en låt med titeln "Rock På Norska" och det är en instrumental låt.




High Priest Of Saturn
Fuzzigt och Flummigt, lite som om Pink Floyd började snegla åt Doomhållet. Gott så!


https://www.facebook.com/highpriestofsaturn/

torsdag 28 september 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 20!

Partytajm!
Grand deluxlistan fyller 20 inlägg. Det firar vi med en kvartett av enbart svenska band.

Moon Mother
Långsamt, långsamt. Tungt, tungt. Svängigt, svängigt. Kort och gott helt magiskt.





 The Hypnagogics
 Tungvrickarnamn. Men musiken är det verkligen inget fel på. Två spår med riktigt skön gasa genom öknen rock.






Toads Of The Short Forest
 Med ett namn taget från en gammal flummig Zappa låt är det väl inte konstigt att det blir en aning psykedeliskt. Paddornas musik lutar sig mot 60-talets garagerock men jag kan lugna er med att det aldrig blir fullt lika kaotiskt som i låten man tagit sitt namn från.



Facebook

Maggot Heart

Debut EP med Linnéa Olsson från The Oaths nya projekt Maggot Heart. Punkigare, mer garage och attityd, men otroligt bra. Som det mesta hon varit inblandad i. Hoppas att detta projektet blir mer långlivat så vi får höra mer.






onsdag 30 mars 2016

Recension - Hellsingland Underground : Understanding Gravity

Det är väl ingen hemlighet att jag är aningen svag för Hellsingland Underground redan sedan tidigare. Vilket bara cementeras genom senaste plattan, Understanding Gravity, som jag ganska snabbt konstaterade att det här är bandets bästa platta hittills i mina öron.
Skivan släpps nu den 1:a April, tro mig. Tro mig även när jag säger att den är så långt ifrån ett aprilskämt som det bara går.

Dessutom känns det som deras  Americana inspirerade musik med inslag av country är mer rätt i tiden än någonsin.
Vilket borde kunna göra att dom spelas flitigt på radio, för det finns en hel del hitvänliga låtar på Understanding Gravity.

Charlie Granberg och grabbarna (Mats, Peter, Martin, Thomas och Patrik) har verkligen lyckats på alla plan. Från otroligt välkomponerade låtar till titeln och omslaget, som i sig är en paketering bra nog att ha kommit från självaste Hipgnosis.
Skivan öppnar starkt med ett par väldigt direkta och trallvänliga låtar, för att på senare delen ta ur svängarna lite extra och bjuda på lite mer komplexitet. Plattan som helhet är något extra.  Från omslaget och temat, ända till sista låten är det genomgående hög kvalitet. Ett riktigt gediget hantverk från ax till limpa.

Jag nämnde Americana med countrytouch och det skall väl i ärlighetens namn sägas att det bara är en liten del av mixen. En sammanfattning är nog mer rättvis som en stor dos storslagen rock kryddad med outlawcountry. Men under huven gömmer sig så mycket mer. Det finns både Eagles, Allman Brothers, Beatles och små doser Zappa och Pink Floyd att hitta för den som lyssnar. Bland annat. Men i det stora är det Hellsingland Underground.
Stort sväng, stort hjärta, invävt i sköna låtar med texter som är små vackra berättelser från livet. Man kan i texterna ana ett tema runt livets förmåga att slå om kull en gång på gång och hur man reser sig däremellan men även livets obarmhärtiga dragningskraft mot slutet. (Understanding Gravity helt enkelt). Detta är utan tvekan bandets mest helgjutna platta hittills.

Skivan är som en frisk fläkt för en varm sommarkväll. Jag skulle gärna se Charlie sitta i gungstol på Jills veranda (tv-programmet) för där tror jag att han skulle passa in som en hand i  handske och bandet därigenom få en välförtjänt chans att nå ut till en stor publik.

Så, även om bandets senaste låtar har kapaciteten att höras på egen hand så kommer åtminstone jag att spela dem flitigt både i Hälsingland och resten av världen, var jag nu än befinner mig i sommar. Med allt detta kan jag inte annat än ge höga  betyg. Det blir full pott, riktigt starka 5 Ess av 5 möjliga, för det här är musik som växer och kommer kunna stå emot tidens tand med bravur. Så nu gäller det att se om man hinner norpa åt sig ett ex. av den gröna vinyl utgåvan. För den är snygg.

Håll även utkik efter Polaren Pers intervju med Charlie som kommer alldeles strax.

Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår:  Eart's Gonna Shake
Skivbolag: Killed By Records
Release: 1:a April 2016

Hemsida
Facebook

tisdag 22 mars 2016

Konsertrecension - Attila och Hollywood Undead på Arenan 2016-03-21

Måndag kväll och en konsertafton med min son och Två band jag inte vet något mer om i princip än att sonen gillar huvudbandet.Förband för kvällen Attila och huvudakt Hollywood Undead.

Tror att jag innan konserten hört två låtar med hollywood som sonen spelade häromdagen vilka jag gillade, även om jag inte gick i taket. Attila försökte jag snabblyssna på strax innan och orkade väl med knappt en låt.

Man kan säga att mina förväntningar inte var direkt höga när vi väl styrde mot fryshuset. Och sammantaget kan man väl säga att när jag gick därifrån så hade både farhågor besannats och ögon öppnats. Det började redan i kön, där jag insåg att jag nog höjde medelåldern på stället avsevärt.


Först ut Attila. Södernkisar från Amerikat, närmare bestämt Atlanta.
Egentligen vill jag inte skriva mer än att känslan från snabblyssningen stod i sig. Kvartetten lirar stenhårt metalcoremangel med massor med growl, så nu vet alla trogna läsare att det blir en viss uppförsbacke till mitt hjärta.
En uppförsbacke som visade sig oöverstigligt brant denna kväll.
Bandet var oengagerat. Noll sväng. Man predikade party, Fuck Off! och Hell yeah!. Men levererade inget av det. Mellansnacket bestod mest av att uppmana publiken till att köpa deras merch, skapa mosh pits, springa i cirklar, crowdsurfa och sitta på huk för att sedan hoppa högt på kommando. Sånt som sker spontant på konserter där banden engagerar. Här blev det mer en känsla av desperat bekräftelse sökande. Den bestående känslan? Desperat dagisverksamhet.
Sångaren, Chris "Fronz" Fronzak, bjöd dessutom på, förutom olika stadier av ohörbart sång, även på mer tunga än Miley Cyrus. Vet inte om det är en del i den så berömda " southern hospitality".

Nä, är det här vad man kallar party i Atlanta, då kan jag vara utan. Om skall ta fasta på något som sångaren hasplade ur sig, så får det bli Get the fuck out! Och då riktat till Attila. Angående merchen som det tjatade om. En del snygga tishor,  tyvärr hade någon haft den dåliga smaken att sätta bandets namn på dem, så det gick liksom bort. Hell Yeah!


Denna upptakten gjorde mig lite orolig för nästa band. Sonens favoriter. Man vill ju liksom få sköna känslor av det man gör tillsammans med sina barn.
En oro som skulle åka ut med badvattnet väldigt, väldigt fort. Hollywood Undead kan bara sammanfattas med otrolig partyenergi. Hela konserten inleddes med allsång till mammas o pappas "California Dreaming" och det kändes lite glädjande att se att till huvudakten var jag inte lika ensam i min roll som åldershöjare. Dessutom tog det inte många låtar innan jag dessutom förvandlats till en hoppande partyröjare.

Första delen av setet framfördes med ett band iklädda masker och en aning gangsta attityd. Men efter ett par låtar tog man av sig maskerna och släppte på allt. Hela konserten var en snyggt komponerad tillställning av kontrollerat kaos och röj, fast med både glimten i ögat och mycket humor. Jag blev jävligt imponerad av bandets ständiga byten både av vem som trakterar de olika instrumenten och vem som är sångare.

Vi gick genom ett potpurri av genres och känslor, hela tiden utan dötid. Den stora inramningen kändes som Beastie Boys goes Metal, men det stannade minsann inte där. Vi fick detta kryddat med allt från Beach Boys snygga melodisnickrande, Irländsk pub Hip-hop-rock, Sea Shanties känsla, feta Rammstein riff, små uns av Frank Zappa och massor av humor.

En rolig del var att bandet plockade en "random" person från publiken som skull spela lite gitarr med bandet. Det blev en Emil som kom upp på scenen och visade sig vara både slängd i käften och med guran. Dessutom var han tydligen samordnare för bandets svenska Street-team. Vilken skön slump. Hur eller hur, även om det visade sig att han hade en jätteliten penis, så gjorde han riktigt bra ifrån sig på scenen. :-) Bandet filmade flitigt, så det lär kanske dyka upp något filmklipp vad det lider. Uppgjort i förväg eller inte, lite roligt att ha vetskapen att det kunde ha hänt vem som helst i publiken till och med mig. Fast inte, jag kan ju varken spela gitarr eller har en mikroskopisk.....:-)

Det enda negativa jag kan komma på så här i glädjerusets kölvatten: Det var en Måndagskväll. Hade varit perfekt till lite Fredags/Lördags festande. Bandets sista keps köptes framför näsan på min son. Det snöar i Stockholm dagen efter. Ja, det blir inte mer än så. En toppenkväll!

Bandet utropade att vi var ärade som publik att få se ett band som dom, och jag kan bara hålla med. I'm Honored! Både jag och sonen kan absolut tänka oss att gå igen, om tillfälle ges.

tisdag 20 oktober 2015

Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)
Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.


Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.


Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna


onsdag 15 april 2015

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar


torsdag 25 september 2014

Recension - Mad Artwork : I Still Breathe

I dag tittar vi lite på Uppsalabandet Mad Artwork. Efter att ha vunnit en del tävlingar och jobbat hårt på den lokala scenen, har man nu släpper sin debut I Still Breathe och kommer i samband med det ge sig ut på en Englandsturné.
Trots att skivan endast innehåller ett fåtal spår, 4 stycken för att vara exakt (med en löptid av dryga 41 minuter) så känns det ändå som så många fler. För här snackar vi progressiv rock med många galna tempobyten i varje låt. Redan första låten innehåller så många svängningar att man ibland undrar om det bytt spår utan att man hängt med.
Jag skulle inte bli förvånad om man hittar delar av bandets husgudar i Primus och Frank Zappa, för Mad Artwork är åtminstone i mina öron vad som skulle kunna vara deras kärleksbarn. Och sett som kärleksbarn, så får man väl se det som att det blev en dotter, med den rivigt skönsjungande Therese "Tezzi" Person bakom micken. Men det finns så mycket mer under den ytan, både små musikal-inslag och en rejäl dos renodlad 70-talsrock med fötterna djupt rotade i både Led Zeppelin, Uriah Heep, Deep Purple och Rush. Men det stannar inte heller där, utan det finns klart mer moderna Metall-influenser också.


På de fyra låtarna hinner man med att ge oss såväl visa och balladsektioner, folkvisa av olika ursprung till renodlar rå-rock med fläskiga metalriff, allt inramat i en galen soppa av "vad som helst kan hända".
Ibland är det lite som jag brukar beskriva fusion Jazz, att det låter som alla i bandet lirar varsin låt samtidigt, men man lyckas ändå sy ihop det till en välsvängande helhet.
Man har dessutom förmågan att veta när det är dags att ösa på och briljera och när återhållsamhet är att föredra. Att låta avsaknaden av utfyllnad vara vägen till en lyckad låt.
Bandet leker framgångsrikt med just kraft och mjukhet som motpoler.
Vilket gör att jag tror att man kan plocka fram denna skiva om och om igen och helt beroende på var man är mentalt själv, hitta helt nya ingångar till musiken.
Att Therese sjunger kompetent så det räcker, och har en spännande röst, har vi redan konstaterat. Vad gäller de andra musikerna så kan jag inte annat än fortsätta hyllningen. Idel duktiga instrumentalister på alla positioner. Med tanke på hur unga dom dessutom är och redan så skickliga, så kan jag inte annat än undra hur deras uppväxt sett ut. Hade det inte varit för att dom verkar ha så roligt, så hade man kunnat misstänka att dom var broileruppfödda på någon rysk musikerfabrik. Det är inte är helt utan att man blir lite nyfiken på hur detta tar sig ut på scenen.

Sammanfattningsvis kan jag inte annat än säga att Mad Artwork är lite som Powerpuffpinglorna (Powerpuffpinglorna skapades när Professor Utonium blandade socker, peppar, salt och allting som är snällt, men av misstag hade han i Kemikalie X (där kemikalie X i detta fall nog kan handla om glädje och humor (Tror dessutom att det i detta fall blandades i lite osnällt också))). Splittrat? Kanske. Intressant? Absolut!
Helt enkelt en rolig och salig blandning av allt som är gott. 4 starka Ess, ett stort lycka till och en önskan om att få höra mer i framtiden, blir betyget!

Man har även en fundraiser på gång för att finansiera inspelningen av skivan.




Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Ess
Favoritspår: The Magic Sun & I Still Breathe
Skivbolag: Copro Records
Release:  10:e Oktober 2014




Bandet består av följande lirare:
Andreas Berglund – drums & percussion
Daniel Dluzewski – bass, recorder & backing vocals
Gabbi Dluzewski – guitars, recorder, whistles & backing vocals
Simon Forsberg – irish bouzouki, acoustic guitar & backing vocals
Terese ”Tezzi” Persson – lead vocals


Tracklist:
1 See What There Is
2 Locked In A Lie
3 The Magic Sun
4 I Still Breathe



























  1. 01. Our motherash
  2. 02. Ocean deep
  3. 03. Equators
  4. 04. Depth of the sun
  5. 05. Humans
  6. 06. With eyes wide open
  7. 07. The drum
  8. 08. Bound to be machines
  9. 09. Trails and passes
  10. - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf

























  11. 01. Our motherash
  12. 02. Ocean deep
  13. 03. Equators
  14. 04. Depth of the sun
  15. 05. Humans
  16. 06. With eyes wide open
  17. 07. The drum
  18. 08. Bound to be machines
  19. 09. Trails and passes
  20. - See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
    Facebook
    Hemsida


    Support The Bands That You Like!

    fredag 21 december 2012

    Grattis!! Frank Zappa

    72 år skulle han ha blivit idag, Frank Zappa, om inte cancern hade tagit honom. En av rockens stora ikoner, både vad det gäller musiken och hans karakteristiska utseende. Med en karriär på ungefär 30 år och med en skivproduktion på över 60 plattor är det bara att inse att det var en hårt jobbande man och multikonstnär.

    Hans musik är helt otrolig, inte alltid direkt lättsmält. Till det lade han gärna en hel del galna texter, gärna med mycket sexuella anspelningar. En ren guldgruva att gräva ur.

    Däremellan hann han både vara politiskt engagerad och allmänt ifrågasättande av normer. Att han inte var helt konventionell, kan man väl ana med de namn han gett sina barn. Moon Unit, Dweezil, Ahmet Emuukha Rodan och Diva Thin Muffin Pigeen.

    I boken "I'm with The Band" av Pamela Des Barres, som tillhörde GTO, ett av Zappas sidoprojekt, målas ett kärleksfullt porträtt upp av familjen Zappa.


    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...