Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)

Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.

Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.

Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna

Polar'n Per lägger sig i politiken!

Det är partiledardebatt på SVT, det är jävla långt från Rock'n'roll, men jag låter dem käbbla mutade så jag får nån timmes musik innan tredje säsongen av Bron (SVT1, 2015) fortsätter. Dom tjafsar ju mer än Mötley Crüe, kan man tycka, och med nästan slående likhet med dagens Crüe verkar dom inte ens vilja rocka... "Sluta le", säger någon, precis som vi var på den svartaste av alla synthfester.

I USA på Donald Trumps kampanjhögkvarter försöker man ändå rocka, men man har fått det tydligaste av alla pekande fingrar från R.E.M. efter att man spelat "It's the end of the world as we know it (and i feel fine)" (1987) på ett antal kampanjmöten. "Dra åt skogen hela högen – ni sorgliga, uppmärksamhetssökande, makthungriga små män!", var bandets kommentar till Trump via bandets hemsida som rensade spellistan från bandets alster.

Tidigare har "Rockin' in the free world" (1989) använts av den erkända politiske meningsmotståndaren, demokraten Niel Young, då Trump lanserade sin kandidatur och vem minns inte hur Reagan lite plumpt försökte göra arbetarklassens och demokraternas okrönte konung Bruce Springsteen och hans "Born in the USA" (1984)...

Senast ut är nu Aerosmith (referens DN), som i i förra veckan via sin advokat låter hälsa att det är oönskat att Trump spelar deras låt "Dreaming" (1972). En tjock stämningsansökan ligger och väntar på nästa tillfälle låten spelas i detta kontext, även fast det ryktas att Steven Tyler är av republikanska politiska åsikter kan man respektera att bandet vill hålla en opolitisk offentlig figur... Eller hur?

En favorit i politiska sammanhang är dock Boston-bandet Dropkick Murphy som till Scott Walker, republikansk guvenör i Wisconsin via Twitter låter hälsa "GovWalker var snäll och sluta använda vår musik... vi bokstavligt talat hatar dig!!! Love, Dropkick Murphy" efter att denne spelat bandets låtar i offentliga sammanhang... Tydligt nog?

Varför väljer han inte något av Ted Nugent? Denne radikala vapenlobbyist och republikan har ju pressat ur sig en och annat guldkorn... Kan man tänka?

Hur detta hade sett ut i Sverige är givetvis bara att sia om, men att Jimmy Åkesson skulle spela Timbaktu eller Maxi, Midi och Efti kommer ju inte hända. Inte heller kommer Batra välja bort Alexander Bard, men hon skulle aldrig heller spela Mikael Wiehe. Sjöstedt skulle aldrig riva av lite påstådd vikingarock med Ultima Thule, ni fattar. I Sverige är allt mer tillrättalagt, mer korrekt.

Man kan tycka vad man vill om det, men det gör den politiska scenen lite mindre underhållande. För det är just det som slår mig...

Fan, vad tråkiga dom är!

Hade det inte varit på sin plats med lite röd underifrånbelysning och stroboskop när Löfven anländer, eller Ghosts fantastiska cover på Beatles som omtolkad heter "Here comes the son" när Annie Lööf förlösts... Eller varför inte en mäktig entré i grönt röktifo när Centerns, för kvällen, politiske ersättare intar podiet med Metallicas "Harvester of Sorrow" (1988) dånande i högtalarna. 

Vem ser inte Björklund vid katedern (höll på att skriva katetern...) till Twisted sisters "I wanna rock" (1984) om man bara kisar lite? ...eller Fridolin medvetet sitta med benen i kors, med en egenrullad i ena mungipan och sjunga med till Scott McKenzies "San Fransisco (be sure to wear some flowers in your hair)" (1976)? Det skulle onekerligen göra den politiska scenen enklare att förstå... Eller hur?

Fan, vad jag babblar...

Polar'n Per

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar

Recension - King Buffalo Demo

Det här blir både en recension och en liten historieskrivning kring det nydanade bandet King Buffalo. Bandet är sprillans nytt, och då menar jag verkligen nytt. Men det är sprunget ur ett, för mig nyupptäckta band, Velvet Elvis, så vi börjar väl i den änden.

Efter att jag skrivit min något sena recension på skivan In Deep Time (ungefär ett år sen (men det var då jag upptäckte gruppen)) så gav Velvet Elvis nyligen (1:a November) ut uppföljaren, Heavy Heads, en platta som jag såg fram emot att få sätta tänderna i. Dock visar det sig dessutom vara gruppens sista skiva. Jag väljer därmed bara att uppmana er att gå in och lyssna på den på Bandcamp, då den är bra, och lägger i stället min tid på att lyssna på King Buffalo demon istället, som släpptes den 14:e November.

Men det var snabbt marscherat säger då vän av ordning. Från ett till synes hungrigt band i full fart, till en sista platta och skapandet av ett helt nytt band? Ja, säger jag, men det finns förklaringar bakom, och det är sådant som Rock n' Roll myter byggs av.

För att vara en aning diplomatisk, så kan vi säga så här, Thor Harris (från bla. Swans) har skrivit ett litet manifest för turnerande band "How to Tour in a Band or Whatever". Riktar vi in oss på regel nummer 4 så kan vi ana var orsakerna finns.

4-Don’t fuck anyone in the band. There are tons of people to fuck who are not in this band. Dumbass.

En regel som verkar rätt klok, särskilt om man redan har ett långvarigt förhållande (6 år) med en annan bandmedlem. Sedan får ni själva, kära läsare se vilka som inte är med i det nya bandet och dra era egna slutsatser.
Därmed kan vi konstatera att Velvet Elvis has left the building och King Buffalo äntrar scenen i stället.
Scott och Randall ber ett par bekanta, Sean McVay och Dan Reynolds från Abandoned Buildings Club,  ett annat Rochester band att hjälpa till och genomföra en avskedsturné (under namnet Velvet Elvis  tillsammans med All Them Witches) och färdigställa Velvets sista platta. Ett samarbete som klickat så bra att man beslutat sig för att starta ett nytt band, King Buffalo. Så snart turnén är överkommer man att satsa stenhårt på nya bandet.

Nu över till demon.
3 låtar, skrivna i den turbulenta tiden efter VE nedmontering och inspelade under 2 dagar i replokalen. Ett faktum som man normalt skulle tro vore ett ganska råslipat material, men jag måste säga att jag tycker att det är förvånansvärt bra material, både sett ur inspelnings/produktions vinkeln, men även att låtarna i sig håller så hög kvalitet.  Bättre än en hel del kommersiellt inspelade skivor jag hört.

Man fortsätter i liknande spår av tung psykedelisk bluesrock som tidigare, men på det lilla som demon ger, så tycker jag att man utvecklas vidare. Jag gillade verkligen den förra inkarnationen, särskilt växelsången mellan kvinnlig och manlig sång, men jag känner att det inte kommer att bli några problem med att åka vidare på den musikaliska resan med King Buffalo i stället, för sången är här mer koncis och träffsäker. Musiken är väldigt vackert, tillbakalutad och meditativt hypnotiskt samtidigt som den gungar loss rejält. Det finns även ett drag av progressiv folkton och även aningen tribal gömt i detaljerna som jag gillar och man blandar skönt mellan fuzzade riff och sprött klingande rena gitarrer. Jag får associationer till en råtung och något flummig Niel Young stundtals och ibland en aning The Doors, men i en modernare tappning. Klart rockigare, kanske inte riktigt lika psykedeliskt som The New Alchemy, men det finns även här liknelser. Jävligt bra helt enkelt.

Så, kära vänner, passa på att tanka ner demon, kostar gratis på Bandcamp. Det finns dessutom ett par ex. kvar av den snygga vinylen In Deep Time. Slår King Buffalo igenom som dom förtjänar, kommer den att bli ett samlarobjekt.
Dessutom är dom fortfarande osignerade, så alla ni med skivbolag i bakfickan, passa på. Och tills någon bokare får tummen ur och tar hit bandet så man kan se dem live får man väl åka till Bison Hill på vägen mot Forsmark så länge, för att kika på levande Bison Buffel. :-)

Jag ger denna demo 4 ess av 5 möjliga, helt enkelt för att jag tycker att det är förvånandsvärt bra och ger ett stort hopp om framtida fullängdsalster. Man skulle kunna vara vitsig och säga att -The King is dead, long live the King! men jag väljer i stället att säga:
Welcome to the world, King Buffalo! May Kokopelli (or maybee Kaakwha as you hail from Seneca country) grant you a long and prolific career.
 

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: In Dim Light
Skivbolag: Unsigned ??
Release: 14:e November 2013



Bandet består av följande lirare:
Randall Coon - Guitar & Vocals
Scott Donaldson - Drums & Percussion
Sean McVay - Guitar & Vocals
Dan Reynolds - Bass & Vocals

Tracklist:
1. Pocket Full Of Knife
2. In Dim Light
3. Providence Eye

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp

Support The Bands You Like!!