lördag 5 december 2015

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool
Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.




Saxon
Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

3 kommentarer:

  1. Håller med fullkomlig med vad du skriver om motörhead det var en aningen sorgligt att se Lemmy nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det blir lite bitter-ljuvt. Ett kärt återseende med en lite sorglig inramning.

      Radera
  2. Håller med fullkomlig med vad du skriver om motörhead det var en aningen sorgligt att se Lemmy nu.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...