tisdag 22 mars 2016

Konsertrecension - Attila och Hollywood Undead på Arenan 2016-03-21

Måndag kväll och en konsertafton med min son och Två band jag inte vet något mer om i princip än att sonen gillar huvudbandet.Förband för kvällen Attila och huvudakt Hollywood Undead.

Tror att jag innan konserten hört två låtar med hollywood som sonen spelade häromdagen vilka jag gillade, även om jag inte gick i taket. Attila försökte jag snabblyssna på strax innan och orkade väl med knappt en låt.

Man kan säga att mina förväntningar inte var direkt höga när vi väl styrde mot fryshuset. Och sammantaget kan man väl säga att när jag gick därifrån så hade både farhågor besannats och ögon öppnats. Det började redan i kön, där jag insåg att jag nog höjde medelåldern på stället avsevärt.


Först ut Attila. Södernkisar från Amerikat, närmare bestämt Atlanta.
Egentligen vill jag inte skriva mer än att känslan från snabblyssningen stod i sig. Kvartetten lirar stenhårt metalcoremangel med massor med growl, så nu vet alla trogna läsare att det blir en viss uppförsbacke till mitt hjärta.
En uppförsbacke som visade sig oöverstigligt brant denna kväll.
Bandet var oengagerat. Noll sväng. Man predikade party, Fuck Off! och Hell yeah!. Men levererade inget av det. Mellansnacket bestod mest av att uppmana publiken till att köpa deras merch, skapa mosh pits, springa i cirklar, crowdsurfa och sitta på huk för att sedan hoppa högt på kommando. Sånt som sker spontant på konserter där banden engagerar. Här blev det mer en känsla av desperat bekräftelse sökande. Den bestående känslan? Desperat dagisverksamhet.
Sångaren, Chris "Fronz" Fronzak, bjöd dessutom på, förutom olika stadier av ohörbart sång, även på mer tunga än Miley Cyrus. Vet inte om det är en del i den så berömda " southern hospitality".

Nä, är det här vad man kallar party i Atlanta, då kan jag vara utan. Om skall ta fasta på något som sångaren hasplade ur sig, så får det bli Get the fuck out! Och då riktat till Attila. Angående merchen som det tjatade om. En del snygga tishor,  tyvärr hade någon haft den dåliga smaken att sätta bandets namn på dem, så det gick liksom bort. Hell Yeah!


Denna upptakten gjorde mig lite orolig för nästa band. Sonens favoriter. Man vill ju liksom få sköna känslor av det man gör tillsammans med sina barn.
En oro som skulle åka ut med badvattnet väldigt, väldigt fort. Hollywood Undead kan bara sammanfattas med otrolig partyenergi. Hela konserten inleddes med allsång till mammas o pappas "California Dreaming" och det kändes lite glädjande att se att till huvudakten var jag inte lika ensam i min roll som åldershöjare. Dessutom tog det inte många låtar innan jag dessutom förvandlats till en hoppande partyröjare.

Första delen av setet framfördes med ett band iklädda masker och en aning gangsta attityd. Men efter ett par låtar tog man av sig maskerna och släppte på allt. Hela konserten var en snyggt komponerad tillställning av kontrollerat kaos och röj, fast med både glimten i ögat och mycket humor. Jag blev jävligt imponerad av bandets ständiga byten både av vem som trakterar de olika instrumenten och vem som är sångare.

Vi gick genom ett potpurri av genres och känslor, hela tiden utan dötid. Den stora inramningen kändes som Beastie Boys goes Metal, men det stannade minsann inte där. Vi fick detta kryddat med allt från Beach Boys snygga melodisnickrande, Irländsk pub Hip-hop-rock, Sea Shanties känsla, feta Rammstein riff, små uns av Frank Zappa och massor av humor.

En rolig del var att bandet plockade en "random" person från publiken som skull spela lite gitarr med bandet. Det blev en Emil som kom upp på scenen och visade sig vara både slängd i käften och med guran. Dessutom var han tydligen samordnare för bandets svenska Street-team. Vilken skön slump. Hur eller hur, även om det visade sig att han hade en jätteliten penis, så gjorde han riktigt bra ifrån sig på scenen. :-) Bandet filmade flitigt, så det lär kanske dyka upp något filmklipp vad det lider. Uppgjort i förväg eller inte, lite roligt att ha vetskapen att det kunde ha hänt vem som helst i publiken till och med mig. Fast inte, jag kan ju varken spela gitarr eller har en mikroskopisk.....:-)

Det enda negativa jag kan komma på så här i glädjerusets kölvatten: Det var en Måndagskväll. Hade varit perfekt till lite Fredags/Lördags festande. Bandets sista keps köptes framför näsan på min son. Det snöar i Stockholm dagen efter. Ja, det blir inte mer än så. En toppenkväll!

Bandet utropade att vi var ärade som publik att få se ett band som dom, och jag kan bara hålla med. I'm Honored! Både jag och sonen kan absolut tänka oss att gå igen, om tillfälle ges.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...