 |
| DLK "Le som en fotomodell" (1991) |
DIY, eller "Do it yourself" är ett förhållningssätt som punkscenen länge har anammat. Helst ska man sköta allt småskaligt, går det ska man givetvis göra allt helt själv. DIY är, mer eller mindre, ett måtto som vi känner igen i form av ihopklippta kopierad fanzine som knappt håller ihop med handhäftad mitt. Vi ser det i skivomslag som t ex
Sex Pistols "
Never Mind the Bollocks", eller otaligt antal garageinspelningar och i, jag tror ta-mej-fan allt som nu för tiden ska levereras med "lite punkvibbar"... Ibland handlade bara om att skapa en produktion efter de förutsättningar som fanns. Det var därför en självklarhet som kom att prägla
Mart Hällgrens i hans tidiga inspelningar, då drömmarna om en musikkarriär tog form...
För att man ska spela i ett band krävs fler än en bandmedlem. För att lira ihop krävs samarbete. För samarbete krävs att man accepterar delade meningar och respekt för andras åsikter. Det var områden där
Mart, relativt snabbt, insåg att han hade en stor, för att inte säga gigantisk, förbättringspotential! När man repar är det inte OK att komma hem med en sönderslagen gura bara för att bandkemin inte är som förväntad eller för att man inte fått övriga bandmedlemmars fulla uppmärksamhet. Att slå sönder en gitarr är Rock'n'roll! "Wow-faktorn" är odiskutabelt hög. Det är den däremot inte om man inte har inkomster och samtidigt har guran som sitt enda instrumentet! Då är det dumt...
Det är lätt att förstå varför
Total Egon (1984) var en sologrej.
Mart gjorde allt. Det var total kontroll som gällde och visst var det lärorikt, men i längden tyckte han inte det var speciellt kul.
Ultrahuset lockade ju och man gick inte upp på scen helt själv, det var inte punk. Ville man köra visor försvann ju energin, allt det där man kunde både ladda och ladda ur som en del av ett lag. Ett band och tillhörande samarbete krävdes alltså.
Jag pratar med
Mart om hur allt startade... "Jag spelade i en del band, men det ville sig inte. Jag tror det beror på att jag hade lite svårt att kompromissa. Jag hade tidigt en bild av vad jag ville göra. Influenserna kom från Asta (
Asta Kask),
KSMB och Ebba (
Ebba Grön)!" Jag frågar trevande om den engelska punkens betydelse, men den avfärdar han snabbt, "Den amerikanska punken, ta
Bad Religion och
Ramones, det var så jävla mycket bättre, jag lyssnade helt enkelt aldrig på den engelska punken. Däremot visor, ja, mycket visor!" Det är tydligt att
Ultrahuset influerat
Mart. "Den politiska diskussionen fanns alltid med hemma i uppväxten från en borgerlig synvinkel, men min uppfattning påverkades i takt med att intresset för punken växte! Alla borde intressera sig för politik, det satt ju i väggarna på Ultra..."
Ultrahuset och senare
Hunddagiset var scener och punkens bästa forum, men med
Total Egon var det svårt. Hur gör man ett enmansprojekt levande?
Mart skrattar "Ja, jag repade faktiskt in några spår med Ulke (
Micke "Ulke" Johansson, sång och gitarr fd
Strebers och
Dia Psalma) och Rydh (
Johnny Rydh, tragiskt omkommen trummis i
Strebers) för att spela på
Ultra. Det kom en besökare!" Jag skrattar, "Det var väl ett sånt där gig alla säger att dom var på i efterhand?". Mart tystnar och fortsätter, "Ja, det kan dom ju försöka med, men jag kände killen, Rikke heter han! (
Rikke Tikkitavi, gitarrist
Sixtens Grannar)" ... Det blev alltså, "DIY, Dig It Yourself", men uppenbarligen fick
Mart mersmak!
Så när han engagerade sig mer socialt som musiker blev resultatet
De Lyckliga Kompisarna (
DLK, 1989). Bandnamnet syftar (enligt Wikipedia) till ett band som omnämns i en bok om Sovjetiska kulturlivet, men kanske symboliserade det lika mycket utmaningen att fungera i ett band, som ett band, det band som startades med
Björn Gunér,
DLK. En grupp, ett band, där alla skulle ges utrymme att leverera.
DLK erbjöd tempoväxlingar i en vandring mellan seriösa politiska texter och urflippade sådana. Man var alltid redo att genera lyssnaren eller en måltavla för texten. Soundet förändrades inte nämnvärt mellan
Total Egon och
DLK, men det var tydligt att man skulle ta ut svängarna med inflytande från flera bandmedlemmar. Det skulle svänga. Melodin var viktig. Punk skulle spelas i samma anda som Ebba och Asta, men den skulle spelas med tempoväxlingar som i stor utsträckning flörtade med hårdrocken.
Mart återkommer hela tiden till melodierna, visan är viktig, men framförallt en varierad ljudbild som inte gjorde punken monoton. Politiskt fanns budskapen, men först och främst skulle melodin fram, en glad känsla skulle etableras, men om man vågade sig in i texterna skulle både budskap och satir levereras. "Det var tacksamt, då hette dom Ny demokrati, intoleransen knackade på dörren till folkhemmet, och klev in...", säger
Mart och allvarliga "
Troll och Häxor" eller lättsammare "
Kofångare" handlar om främlingsfientligheten från olika sidor i bandets spännvidd. "Idag heter dom SD, eller något annat imorgon, det är synd att folk inte är mer politiskt intresserade, då hade dom inte släppts in!" Jag hör vad
Mart säger och jag håller verkligen med....
DLK är en lyckad blandning av just allvar och lättsamhet, jag tycker "
Dricka Sprit Och Hålla Käften" är ett lysande exempel på detta. Låten är fortfarande idag en av deras mest spelade tillsammans med mindre politiska "
Ishockeyfrisyr" och "
Dit Kuken Pekar".
Mart har själv tagit notis om den lättsamhet som verkar uppskattas hos lyssnarna, "Det är bara att kolla av mest spelat på
Spotify, min känsla att veta vad som funkar är kass"
Jag står på
Kulturhuset. Året är 1995.
DLK delar scen med ett antal band, däribland
Coca Carola och
Dennis Och Dom Blå Apelsinerna. Jag blir först överraskad av att de väljer att spela "
Där värmen tar vid". Det är den låt som är vackrast på deras debutplatta "
Le som en fotomodell" (1991) och en av höjdpunkterna i mitt tycke. Låten är av klassiska vistraditionens mått, med potential utanför punkscenen, utan attack, provokationer eller spex. Lyssna på refrängen "Åh, då vill jag krama om dig! Åh, då vill jag krama om dig! Att ta och ge ett stopp, ett hopp i livets lopp! Där värmen tar vid... i försommartid!" Det är ju rader som
Per Gessle skulle kunna mörda för. Det är också samma rader som
Mart hade med sig till både rep och inspelning och lyckades försvara, hur cheezy det än lät. Kanske var det samarbetsförmågan, eller låtens egna kraft som gjorde att den oemotsagd spelades in. Punken avlövades till att bli, typ pop! Det var inte OK, så inför turnén gjorde bandet en mindre revolt. Låten fick ny text,
Mart fick denna tryckt i handen, ska vi spela låten ska du sjunga detta!
Hux-flux var all tvivelaktig pop-känsla ersatta av klockren trallpunk. Smaka på den alternativa texten " Åh, då vill jag stoppa in den! Åh, då vill jag stoppa in den! Att stoppa in min snopp, i din mjuka kropp! Men sperman bar HIV... den tar våra liv!" AIDS-debatten och ironi gjorde att låten bytte karaktär. Än en gång uppnåddes den effekt som man eftersträvade och levererades. Jag stod lite paff, leende i en i övrigt riktigt bra punkspelning. Jag kan fortfarande känna att
Kulturhuset borde användas oftare till denna typ av evenemang, men punken anses väl inte vara tillräcklig dos finkultur? Jag vet inte...
DLK har spruckit och återförenats.
Total Egon har blivit orkester och spruckit.
UBBA hann med två plattor innan de lades på is. Det är många initiativ för
Mart. När jag rundar av samtalet berättar
Mart att han satt ihop ett "hobbyband" runt
Total Egon, "bara för att hålla igång", men att det börjar arta sig till mer än så och att det är kul med nutidens olika samarbetsformer, den där duktiga musiker samlas "mer på behov" än i kompistryckets form. Bandet har samlats runt Göteborg och Göteborgshumorn, där han verkar trivas...
DLK, vars bandmedlemmar är utspridda över landet, har en ny platta i hetluften (
De motvilliga konstnärerna, 2013) har haft ett uppehåll. Återföreningen blev möjlig då Jouni (
Jouni Haapala, trummor, även
Stockholm Jazzbeat Project,
Urga) kontaktade Mart för att köra en vända
DLK, "Han har ju kört ganska seriös musik ett tag nu, så punken kallade väl, jag antar att man kan säga att det är ett kall!" Han höll tanken på distans, men det fanns tillräcklig entusiasm för att ett album skulle spelas in "Det är nog också min grej!"
Mart framhåller låten "
Himmelsäng" som en egen favorit, men han skrattar, "Det är ju, fan, inte mig du ska fråga om det!", han fortsätter "Jag har inte prickat in ett enda singelval, "
Hockeyfrilla" (Ishockeyfrisyr) var för mig en B-sida, men såhär i efterhand gjorde jag rätt som gav med mig!"
När jag frågar om "
Definitivt 50-spänn" och vad det betydde för
DLK och punkscenen svarar
Mart "Det var ju Granberg (
Per Granberg, sångare och basist
Charta 77) som drog ihop det där Han ville göra en partyplatta och det föll väl ut. Visst betydde den en del, men jag som artist har kanske svårare att bedöma det än dig som lyssnare? ...eller kanske sålde vi mer, jag vet faktiskt inte, men jag tror det!", han fortsätter "Det funkade ju ända tills det inte gick att sälja skivor mer, nätet tog över och 50-spänn försvann!" Svårare än så var det inte, enligt
Mart. Utan att brodera över varför det blev så antyder han att utvecklingen gick ifrån formatet "samlingsplatta". "Folk sätter ju ihop sina blandband själv nu! Jag ser våra låtar spelas kontinuerligt på
Spotify och kanske är det inte de jag trodde som blev populärast. Kanske ska man lyssna på andra ibland..."
Jag har en mening från samtalet kvar i huvudet när vi pratat färdigt.
Mart och jag pratade om vad han lyssnar på idag, han nämner färsk svensk punk,
Vänsternäven, klassisk musik och uppskattar
System of a Down. Han säger, "Jag gillar det konstiga, punken gillar oss konstiga, därför blev det grejen för mig!". Jag fascineras av allt det där konstiga han pratar om, det samlades som plattor, sida vid sida i min skivhylla, oavsett det var punk, singer-songwriter, dödsmetall eller hårdrock, bara det innehöll gitarrdriven energi gärna kombinerat med finurligheter...
Jag svär åt mig själv för att jag inte kommer ihåg att fråga om han fått nya loafers och en läderslips när han flyttade till Göteborg (ur låten "
Ishockeyfrisyr"), men han fick åtminstone jobb som musiklärare när han flyttade dit... Det känns som ett givande samtal.
DLK introducerade trallpunken för mig. Det som slår mig är att
Mart representerar en ny generations punk. Jag tänker på det faktum att de referenser som ges först och främst är punken från Sverige. Men
Michael Alonzos argument skulle alltså
DLK vara dessa bands avlade avkomma...
Det var OK att vara konstig! ..är det inte normalt, så säg?
/Polar'n Per
Tre starka kort med DLK:
1. Plattan "Le Som En Fotomodell" (199?)
2. Uppgörelsen DLK framtvingade med den gräsliga "hockeyfrillan"
3. Hårdrockiga influenserna
Mer om DLK
...på
punkmusik.nu
...på
Spotify
Längst ner står det etiketter, där finns en länk med Svensk Punk om du vill läsa fler artiklar i den här serien...
