Polar'n Per ser The Hives på Gröna Lund

The Hives, Gröna Lund 2017-09-08 

2017-09-08 Gröna Lund, Stockholm, Sverige, Världen, Universum. När Sveriges största alter-ego Pelle Howlin' Almgren kliver upp på scen märker man det. Vi glömmer snabbt duggregnet som mer ligger som en blöt dimma över publiken. Gårdagens snackpåse Jesper Binzer (D-A-D) görs snabbt till en parentes i världsrymden när den danska klassiska hårdrocksbuskisen ersätts av hybris-osande svensk upptempopop, eller punk som det faktiskt skulle räknas som utan denna glammiga förpackning.

The Hives har tagit på sig sina kostymer i joker/dansbandsaktigt svart och vitt. Scenen är storslaget vacker med sin enkla vita belysning som bara varierar mellan kliniskt vita spots eller kannor av glödljus. Mitt i detta står musiker och ett självförtroende som är tajt förpackat i mötet mellan den gitarr-hookiga 50-talsviben ala Eddie Cochran, livepunkens 70- och 80-tal genom Ramones och effekterna och ursprunget i centralorten Fagersta, Sverige, Världen, Universum har på bandet.

"The Hives står över lagen!", fastslår Pelle. Idag slår vi publikrekord på Grönan (som de besöker för femte gången). The Hives har trotsat publikregleringen vilket gör att Bob Marleys rekord från way-back på runt 32 000 besökare fullständigt krossas med de 250 000 besökare som är här idag! Skrik så jag får höra hur ni låter!, manar Pelle på från scen för att nonchalant vända sig från publiken för att hybristeatraliskt och besviket konstatera att "250 000 borde låta mer!" Givetvis yrar Pelle, men det är en del av underhållningsvärdet med att se The Hives.


The Hives är en akt som utan sitt mellansnack skulle vara ganska monoton. Låtarnas variation kan karvas ut, men det är i stort 2-minuters punkiga låtar med mycket melodi som levereras med otrolig precision, fullständigt dominerat av trumtakten och de snygga arrangemangen som bjuder dynamik.

Bästa spår ikväll är oväntat en av bandets längre låtar "My time is coming" samt klassikerna "Main offender" (klippet nedan), "A.K.A. I-D-I-O-T" (som är en av två låtar som framförs med gästartisten och bandets förre bassist Dr. Matt Destruction). Utöver dessa låtar fullkomligt brilljerar The Hives i avslutningsnumret. "Det var en låt som låg och väntade. Sen växte den som en surdeg, och det vet ni ju vad det är här i Stockholm!", exakt så är det! "Patrolling days" är ett guldkorn som inte lämnar någon besviken!

Kanske krävs det samma typ av ogenerade hybris för att våga störa mig (bilden nedan) när jag ska recensera The Hives, men jag väljer att förbise det och lägger tangenterna åt sidan för att mysa katt (även fast hon inte är förenklat svart och vit i sin uppenbarelse) innan jag lyckas färdigställa denna recension... Ja, ja, jag ska inte ge mig på vad alla andra tycker, men jag gullar Mary-Lou och fortsätter gilla The Hives! Jag älskar bandets kompromisslöshet och idag bjuder bandet på en härlig tillställning och jag tror det stämmer som Pelle säger att regnet över Gröna Lund idag är beställt för att det annars skulle "gå för hett till"! Betyget är 4 feta ess (av fem möjliga), även fast bandet antyder att de förtjänar minst alla 52 ess, i kortleken!

/Polar'n Per

Mary-Lou claimar, precis som Pelle, tid och uppmärksamhet...

Tre starka kort med The Hives
1. Inte fan blir man offended eller provocerad av "The main offender", snarare charmad
2. Det finns något så punkigt i när Fagersta möter världen och universum
3. Det kändes inte alls som en episod av Lyxfällan att erbjudas The Hives rika live-set!

Set list
Come on!
Hey little world
Hate to say I told you so
Wait a minute
You got it all... Wrong
Main offender
Take back the toys
Die, all right!
My time is coming
Won't be long
Walk idiot walk
Try it again
Tick, tick, boom

Encore

Bigger hole to fill
Here we go again
Play video
A.K.A. I-D-I-O-T
Patrolling days

Polar'n Per ser D-A-D på Gröna Lund

D-A-D, Gröna Lund 2017-09-07

2017-09-07 Gröna Lund, Stockholm. Även fast D-A-D (för mig fortfarande Disneyland After Dark) öppnar med "Riskin it all" så är det inte ett set fullt av risktagande vi får uppleva, tvärt om skulle jag vilja påstå. Det här är ett band som fullkomligt skiner avslappad trygghet från första sekund de intar scen. Inte ens obalansen i ljudet får bröderna Jacob och Jesper Binzer (gitarr respektive gitarr/sång) ur rytm. De har sen bandet bildades 1982 alltid axlat stommen medans bandets riktiga spjuver Stig Pedersen (bas) fått sin väldefinierade roll.

Allt är, med andra ord, under full kontroll medans bandets basist står för det mest uppseendeväckande med en parad av olika spännande basbygge på scen. Scenen har förresten alltid varit lekfull med detta band, jag minns den fantastiska soffan från "Riskin' it all"-turné förra seklet, som dammats av till bandets turné 2014 och idag är scenen inget undantag. Marschall-stackarna ligger galet på sniskan utskjutna på varsin sida om trumsettet och det dröjer bara nån låt in i settet innan den klassiska röda baronen-basen slits fram. Japp, det är sig likt, det är så där halvgalet pilsnerdanskt... hårdrocksbuskis! På duglig svenska skvätter det ironiskt "Förstår ni vad jag säger?, gång efter annan...

I en av kvällens höjdpunkter, "Monster Philosophy", tar sig Jesper ton om en stor svensk filosof i branschen, Orup och konstaterar att han haft helt rätt i att "Stockholm har blivit kallt", för det finns nästan inget som minner om sommar denna höstkväll, en kväll som inte heller på något sätt bjuder på fulhöst... Det är inte bara låtar och scen som roar, mellansnacken levererar även de som vanligt "Danska pojkar växer upp i Danmark, men de träffar alltid tjejer i Sverige eller som man säger om andra sidan gränsen i Danmark, Girl nation!" Personligen håller jag "New age moving in" och den 60-talsosande "Shadows-gitarren" i "Grow or pay" som kvällens stora behållning, så även den helt överväldigande vackra versionen på "Soft dogs" som blir en duktig motkraft till Paulsens lekfulla "Riding with Sue" som klarats av dessförinnan.

Bandet leker med dynamiken som musik och humör kan ge... vi får allt utom allvar och ...ehe... ångest som vi får allsjunga (heter det så?) om till bandets batteriet Laust... i form av kärlek och bajs!

Efter Encore-brejket spelar man en av de största hitsen bandet haft i Sverige, "Laugh n' a 1/2" innan min favorit, Raketbasen kommer fram i kvällens häftigaste rökare, "Bad Crazyness", och det enda jag egentligen har att klaga på är den oskärpa som bandet nonchalant faller in i när bandets stora låtar ska hyvlas av... Jag tänker på "Jihad" och "Sleeping my day away"

"Ska ni jobba eller arbeta imorgon eller göra som jag och sova my motherfucking day away?", frågar Jesper i påan innan låten och han har befog för frågan, svaret är "jobb" och veteranerna i D-A-D gör onekerlug sig förtjänta av en vila efter detta set. Betyget är 4 raka ess (av fem möjliga), den vanligt avslutande "It's After Dark" gör mig säker på det... det är en bra show... det är underhållning, "Let's bring out a toast!"

/Polar'n Per

Tre starka med D-A-D
1. Avspänt
2. Opretentiöst
3. Så där lite halvgalet...

Set list
Riskin' It All
Evil Twin
Written in Water
Monster Philosophy
Girl Nation
Soulbender
A New Age Moving In
Grow or pay
Riding With Sue
Soft Dogs
Everything Glows
Scare Yourself
Jihad
I Want What She's Got

Encore

Laugh n' a 1/2
Bad Craziness
Sleeping My Day Away
It's After Dark

Polar'n Per ser De Lyckliga Kompisarna på Gröna Lund

DLK, Gröna Lunds Lilla scen 2017-08-14

Gröna Lund 2017-08-14.Jag måste tillstå att jag blir glad av De Lyckliga Kompisarna (DLK). Ett nästan minutprecist entimmasgig på nöjesparkens mindre, fullpackade, scen och 23 låtar senare känns punken så jäkla befriande... och det gör det även fast trallpunksveteranerna i DLK förtjänar både större scen och mer speltid!

Men frågan är om detta format inte passar dem som handsken... punk ska ju vara trångt och småskaligt!

Öppningen sätter tempot direkt. Tre låtar klockar in på runda fem minuter och vi hinner knappt smälta den fantastiska öppningen med öppningsspåret från deras senaste vax med samma titel, "Bara tiden är ny" (2015) innan klassikerna börjar hyvlas av! (se klippet nedan)

Med sitt band har Mart Hällgren (sång, gitarr, ironi) greppet om vad som sker på scen, det regleras med tempot, det kompakta mellansnacket och inte minst med stämsången som lämnas av och an till energiknippet och vapendragaren Roger Reinstam (gitarr).

Roligast är tugget när nostalgi och minnen plockas fram från Scania-åren, eller i den pubertala monologen om alkohol per krona; "Glögg var hett, men den här drycken låg oxå bra till..." påas kvällens kanske tamaste servering, "Kir"...

Mart är en punkkåsör, avslutande "Rysk Bompa" innehåller den moderniserade tolkningen att låten lika gärna skulle gärna kunnat handla om Donald Trump när han sitter och twittrar framåt morgontimmarna, men tugget blir inte allvarligare än så, och det är skönt, för att inte säga befriande att slippa hårdare politisering...

Bäst spår ikväll är oväntat "Sagoland" och mindre oväntat den publikfriande "Dricka sprit och hålla käften". Största jubel kanske dras ner i allsången till trallpunkens nationalsång "Ishockeyfrisyr", eller "hå-hå-hå-hockeyfrilla" och när Asta kasks Dadde Stark kliver fram och avslutar låten med publiken. Dadde spelade förresten med Mart i Ubba en gång i tiden, så det är inte några kors som ritas i taket, även fast det givetvis är kul!

"Dammsugarförsäljareblues" förtjänar även ett omnämnande, mest eftersom låten var tokgrym, precis som verkligheten, när jag behövde köpa en ny dumb-sucker för nån vecka sen. Beröm ska även tilldelas det föredömligt korta Encore-brejket fram mot avrundningen!

Så här kul har DLK inte varit på länge!

Vädergudarna är med dem, Stockholm ligger vackert i sommarkvällen, publiken är med dem, allsången ljuder, lilla scenen lyser vackert med dem och humorn från låttexter och mellansnack smittar av sig tusen gånger mer än snittar med gratisbubbel på en Östermalmsvernissage!

Betyget är fyra starka ess (av fem möjliga) och med lite Kir i kroppen kanske det där nedriga femte esset hade vaskats fram, för det ligger inom räckvidden, så vem vet, vem vet... det kanske kommer senare i år, för det här vill jag se mer av!

/Polar'n Per

Tre starka med DLK:
1. Jävla vilket drag
2. Det är fan en Arkiv X-upplevelse att känna ungdomen blåsas i liv när klassikerna vevas av
3. Mart verkar verkligen trivas!


Set list:
Bara tiden är ny
När Kristoffer spelar flipperspel
Egon
CP framför sin TV (Maiden-riffen noterades)
Dammsugarförsäljareblues
En öl till
Jag vill äga hela världen
Sagoland
Vattengymnastik
Hugos sång
Elvis lever
Ishockeyfrisyr
DLK finns överallt
Kir
Vem behöver nån som behöver nån
Dricka sprit och hålla käften
Troll och häxor

Encore

Allmänt tuff
Livet är hårt
Allmosor
Le som en fotomodell
Dit kuken pekar
Rysk Bompa

Polar'n Per ser Bad Religion på Gröna Lund

Bad Religion, 2017-08-10 Gröna Lund

Gröna Lund, Stockholm 2017-08-10. Halvvägs in i setter händer något. Det känns som vi får något helt annat efter det. Det som kanske är världens bästa punkgig nästan kör av vägen och man överger sitt kall för att göra en spelning istället för den manifestation man så ståtligt serverar.

Det handlar inte om bandet för de spelar lika tajt som alltid, radarparet Greg Griffin (Sång) och Brett Gurewitz (Gitarr, sång), tillika bandets låtkreatörer, är i toppskick, de övriga likaså, även fast showen som vanligt kretsar kring dessa.

Inledningen är som en häftig dialog med publiken. En röd tråd som pratar om den Amerikanska Messias (American Jesus) som tar landet tillbaka till medeltiden (New Dark Ages) serverat till mjukglass på nöjesfältet, så som Greg säger när han påminner om att det bara var ett ögonblick sen de stod på Gröna Lunds scen senast.

OK, det är kanske lite fritt tolkat, men om man inte kan tolka fritänkaren och huvudmannen i Bad Religion som en budskapsplattform, vem är det då? Det här är punk.

"Do what you want" fortsätter därför logiskt spelningen, men det ger onekligen en kuslig hint om att det handlar om något annat när Greg påar efterföljande låt med att det alltid finns ett nytt mål för den med makt. "Atomic Garden" tillägnas lekkamrater i sandlådan Nordkorea... Det är här bandet är som allra ballast!

Dom drar tråden som en taggtråd genom sin gedigna back-book och låter setter bli som en monolog diskussionstråd med story och moralkakor på ett sätt som jag faktiskt bara upplevt progressiva hårdrockare (tänk typ Queensryche) gjort tematiskt... det är briljant!

Låtvalen kan man därför låta bero... Det är inget Greatest Hits-set som erbjuds. Inte alls! Det är bättre!

Vi belönas momentant för det med en cool upplevelse och temats logiska förlängning "Let them eat their war", samtidigt som jag noterar att publiken står onödigt still... hör dom inte grejen? Kanske är Bad Religions publik lite av just "av" eller "på", så som jag sett deras gig arta sig genom åren, men jag har aldrig sett det här ske... giget är helt lysande, men inte publiken... och det verkar ta ut sin rätt även fast bandet gör sitt för att bjuda till...

När settet fortsätter levereras i bandets höga tempo fortsätter som brukligt ett Gröna Lund-budskap till de som åker Fritt fall. Från scen proklameras att de sannerligen kommer uppleva en del i denna tidsålder innan "Stranger than fiction" hyvlas av. Min puls går definitivt på övertryck vilket på något sätt räddar passagen med "Along the way" och "I want to conquer the world" innan settet peakar med punkens signatur-kliché "Fuck you!"

Dom blir inte bättre än så, även fast temat rasslar på genom staternas bakgårdar (Streets of America) och ett grymt trumspel i "Modern man"... Som brukligt får vi en kärleksförklaring till Sverige som satiriskt kryddas med avrundningen att det är "Our home away from Home", men att det också lider, likt resten av världen, där vi, "the masses of humanity" tyvärr "always gonna suffer" Efterföljande "Suffer", håller stenhårt fokus och det är ett grepp som hålls i även fast handen sen sviktar något i sin enträgna styrka genom "No Control", "Against the Grain" och något haltande, men allsångsbetonade "Recepy of hate"

Som brukligt gör jag noteringar under spelningen och det roligaste händer där, avsides gigget, när rättstavningen, inte helt ogenerat, föreslår "Recept för hare" som ett alternativ till låttiteln och en schysst melankoli som ironisk sanning till nutidens alla haters! Jag måste säga att jag är impad av översättningen min telefon föreslår... den kan sin husbonde!

Tyvärr håller inte fortsättningen ut det tema som målats upp och tyvärr saknar jag klassiker som "Sinister Rogue" och "A Walk" bland många, även fast vi i settets avslutande del får andra, minst lika klassiska låtar, såsom "Los Angeles Is Burning", "Infected", "Punk Rock Song" innan ett kortare brejk och en avslutning som levererar mer eller mindre magiska "The Handshake" och "21st century (Digital boy)" med bandets helylle växelsång som den stora behållningen...

Jag lämnas med en känsla att de inte lyckades bära temat genom settet, att nöjesparkens nedskurna smörgåsbord inte förtjänat punkens glöd, från start till mål och där står jag med en påtaglig känsla att bandets senaste platta från 2013 ("True North") verkligen behöver en uppföljare... Var det hopplöshetens glöd som tog initiativet till slut? Jag vet inte, men jag vet att jag sett en helt OK spelning som förtjänar minst tre starka ess av gem möjliga idag... även fast jag inte kan förklara riktigt varför betyget inte blev bättre...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bad Religion:
1) De är så tajta och fokuserade...
2) Trallpunkarna urfader är här!
3) Medvetenhetens ambassadör är här!

Set list: 
American Jesus
New Dark Ages
Do what you want
Atomic garden
Let them eat their war
Stranger than fiction
Along the way
I want to conquer the world
Fuck you
The streets of America
Modern man
Suffer
No Control
Against the Grain
Recepy of hate
Come join us
Dearly beloved
Anethesia
Los Angeles is burning
21st century (Digital boy)
Generator
Sorrow
You
Punk rock song

Encore

The Handshake
Infected
Fuck Armagedon... this is hell!

Polar'n Per ser Megadeth på Gröna Lund

Megadeth -"Hangar 18" på Gröna Lund 2017-07-30

Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.

Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).

Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!

Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!

Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.

Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!

Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!

Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!

Herrejösses!

Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!

Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!

Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!

Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!

Så vi skjuter salut för Megadeth!

...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!

Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells

Encore

Holy wars... the punishment due

Stoppa Pressarna! Electric Citizen till Grönan

Som om det inte är coolt nog att Wolfmother kommer till Grönan den 6:e Maj, tydligen skall dom ha med sig Electric Citizen som förband. Vilket bara gör det ännu bättre.

Skall man gå på det som redan kommit ut från Grönans bokningar (och det dom bokat de senaste åren), som en barometer för hur sommaren blir, så ser det ut att bli en het sommar.

Polar'n Per ser Europe på Gröna Lunds stora scen

Europe stänger Gröna Lund för året. Det är en höstdag som visar sig från sin bästa sida och i publiken trängs vi med Upplands Väsby som för dagen måste vara helt folktomt. Utrymt när förorten ska hylla sina söner, grabbarna som gjorde världssuccé. Jag skriver detta med några dagar i backspegeln sen gigget 2015-09-25, men jag kan fortfarande återge delar av intrycken som etsat sig fast. Joey Temepest röst är fortfarande grym. Den åldras med värdighet och gör sig verkligen i det nya materialet... De nya låtarna lyfter oväntat verkligen settet!

Europe rockar Gröna Lunds stora scen 2015-09-21

Titellåten från senaste plattan "War of kings" (2015), "Hole in my pocket" och "The second day" är onekligen riktigt bra spår i settet och "Days of Rock'n'roll" bekräftar att jag måste handla skivor med bandet igen.

Några av låtarna har arrangerats om och fått ett mer organsikt orgel-sound, Hammond... Det gör att delar av det äldre materialet känns mer tidlöst än 80-tals-keyboard kan åstadkomma vilket enligt mig är välkommet. Speciellt tydligt blir det i "Girl from Lebanon" som är betydligt bättre omarrangerad, för att inte säga helt grym denna kväll, jämfört med en ganska tam studioproduktion.

Settets tyngdpunkt ligger på nya plattan och kring plattan "Out of this world" (1988) där "Ready or Not" står ut som bästa spår. Tillsammans med energin i nyare "Last look at Eden" (2009) och bandets kanske tempostarkaste 80-talsbomb "Scream of Anger" (båda från andra vax) skapas en finfin inramning och bandet ska ha fyra starka ess av fem möjliga för denna kväll där både John Norums solo "Vasastan" och Ian Hauglands lekfulla trumsolo lämnar ståpäls värd att förmedla i en recension!

Jävlar vad bra dom är live... Liket lever!

/Polarn Per

Tre starka kort med Europe
1. Att hitta rätt igen efter alla dessa år
2. Tyngden som faktiskt får mig att stå förvånad
3. De starka melodierna som genomsyrar varje låt!

Set list
War of Kings
Hole in My Pocket
Superstitious (inkl delar av Bob Marleys "No Woman No Cry")
Scream of Anger
Last Look at Eden
New Love in Town
Firebox
The Second Day
Sign of the Times
Carrie
The Beast
Vasastan
Girl From Lebanon
Ready or Not
Nothin' to Ya
Let the Good Times Rock
Cherokee
Rock the Night (inkl delar av White Stripes "Seven Nation Army", Pugh Rogerfeldts "Stockholm" och "Superstition")
Days of Rock 'n' Roll
(Encore break)
The Final Countdown

Polar'n Per ser Lenny Kravitz på Gröna Lund

Lenny Kravitz på Grönan (Foto: Mikaela Finne)

Mannen, myten, legenden, den ascoola Lenny Kravitz äntrar Stora scenen på Gröna lund ikväll. Han gör det något sent som ett tolv (12!) man starkt band. Det finns tre körtjejer, klaviatur, trumpet, dubbeluppsättning sax och obligatoriska rockkittet med bas, trummor och gitarr, det är med andra ord mastig funk som erbjuds! Ljudbilden kan inte beskrivas som annan än asfet! 

Men, Lenny, Lenny, Lenny... Var är du Lenny?

Stockholm bjuder till med sol och tjugo plusgrader och det är långt mycket mer folk än jag kunnat ana, och man märker att det är något som är på gång då en jäkla massa folk tagit sig till scenområdet, mellan Fritt fall och Spökhuset, i god tid för att kunna avnjuta kvällens höjdpunkt!

Själv har jag haft första arbetsdagen, men allt känns genast roligare med lite polare i publiken, även fast jag tycker mig kunnat räkna in fler av mina "kändisar"... Men Grönan är tätt i afton och Lenny svänger precis som förväntat... Denna konsertsommar står dock olyckor i fokus, jag tänker på Dave Grohl som hade en jäkla jobbig kväll på Ullevi tidigare i sommar och även på denna tillställning där konsekvenserna av olyckskorparna inte var lika stora... 

Under giggets andra spår, "It ain't over 'til it's over" spricker Lenny Kravitz brallor varpå ett kortare brejk/solo får ge honom tid att avdramatisera tillställningen innan den tar vid igen (med nya byxor!)...

Det är funkig rock precis så som James Brown hade önskat att det framfördes och det inkluderar solo efter solo. Bas, trumma, gura, trumpet, sax och gud vet vad. Sen samma igen i några låtar senare. Han vrider fullkomligt musten ur klassiker som "My mama said", "Always on the run", magiska "I belong to you" och vackra "Let love rule" med solopartier som spänner långt över vad som behövts för att leverera sitt funkiga budskap... När är nog nog, tänker jag flera gånger under framträdandet och det märks på publiken som kokar för att sen svalkas av till solo efter solo...

I det avslutande solot till den fantastiska "I belong to you" kommer jag på mig själv med tanken att det är om Lenny Kravitz Tenancious D:s fantastiska "Fuck her gently" handlar... Det är så vackert. Det är så sött! "...and fucking give her some smoochies too!", typ! 

Precis som Jack Black sjunger... Jag drar iväg i tanken och det är ett bevis på att nog inte är nog när låtarna drar iväg till funkiga evighetssolon!

När settet har levereras känner jag mig mer och mer frustrerad, för jag saknar dragigare låtar som "Fly away" samt personliga favoriter som "Bankrobberman" och "Taxi driver". Kvällens prioriteringar går i annan riktning än min vilja, den drar snarare mot solidaritet med det funkiga tolvmannabandet, långt mycket mer än med rockpubliken som Lenny Kravitz så enkelt har i sitt grepp framför sig.

När han stänger konserten med riviga och medryckande "Are you gonna go my way" händer det grejer som gör att frågorna hopar sig långt mer... Wow, det där vill jag ha mer av, men det är sista låten... Kan det stämma? Två minuter kvar... Kom igen... Var var Lenny himself i alla utsvävningar?

Visst svängde det av bara fan, men var är Lenny? Jag vill ha mer!

Han liksom skiner till och försvinner i långa partier, sen kommer han tillbaka, skiner till för att åter försvinna igen. Lite som denna sommar faktiskt, även fast vi slipper moll och regn denna vackra sommardag.

Gigget ska givetvis ha två starka ess i betyg (av fem möjliga) för den upplevelse vi får, långt utanför hårdrockens referensramar. Ska jag vara uppriktigt ärlig så hade jag nog själv gärna släpat runt på så många polare jag kunnat samt gladeligen dragit med dem upp på scen om jag givits den möjligheten som artist som Lenny Kravitz har, det är ju ändå en duktig cirkus i funk som vi bjuds på!

Som James Brown hade sagt det, "I feel good!", men bara det liksom!

/Polar'n Per

Setlist (något osäker på den, men, men...)
1. Frankenstein
2. It ain't over 'til it's over + solo och därefter brejk för scenstrul (då brallorna sprack)

3. Belive

4. American woman + solo
5. Dancing 'til dawn
6. Sister
7. Always on the run + solo
8. I belong to you + solo
9. Let love rule + solo
10. Are you gonna go my way

Polar'n Per ser Marilyn Manson

Marilyn Manson, Gröna Lund 2015-06-10

Skräckrockaren och B-skådisen från David Lynch's halvknepiga Lost Highway (1997) Marilyn Manson (född Bryan Warner) kliver upp på scenen inför ett fullsatt Gröna Lund. Lapp på luckan, dvs 17 000 besökande, och fint väder därtill. Om det beror på vädret, skolavslutningar eller att han är så pass populär ska jag inte spekulera i, men det är hur som helst knökfullt framför scenen när han kliver strax efter klockan åtta. Det är med andra ord ett ganska bra upplägg för råckenråll, och det märks på Manson.

Nöjesparken blir snabbt omdöpt till "the abusement park", publiken uppmanas inte vara så generade över att faktiskt vilja ligga med den som står bredvid, underkläder kastas upp på scen, bibelsidor rycks ur sin heliga skrift och kastas obligatoriskt ut över publiken på ett sätt som i staterna kanske är något mer kontroversiellt än här... 

I Sverige hade det kanske upprört mer om det var något med Astrid Lindgren eller kanske "Ondskan" i tredjetryck på Piratförlaget... Äh, publiken hänger hur som helst lojalt med skräckrockarens alla signaler i det pärlband av Manson-klassiker som dukas upp, och efter att han blivit varm i rösten låter det riktigt bra. Snyggt, även fast hans röst låter gapigare än jag hört honom tidigare...

Inledande "Deep six" och den senare spelade "Third day of a seven day binge" (båda 2015) sitter som en smeck i greatest hits-settet och när Manson fyller upp utrymmet mellan låtarna med mellansnack lyfter tillställningen hans sludder är ofta underhållande som när han insinuerar att han förgiftat en av sina mobbares föräldrar... "Dom är hur som helst döda!" eller när han uppmuntrar killarna i publiken att hiva kalsongerna på scen i samband med att det haglar massa BH, som kastas upp på scen. Annars blir luckorna påtagliga hål som på något sätt lämnar mig undrande varför det är så oengagerat som det periodvis känns. Sen känner jag att hans massiva låtar faktiskt står sig bättre med den frikoppling som faktiskt erbjuds.

Det är ingen fantastisk tillställning, men den är helt OK. Bästa låt för kvällen är enligt mig "No reflection" och "Dope Show"

Tre starka ess (av fem möjliga) är ett fullt rättvist betyg. Det är sevärt med eftertryck, ett kortare gitarrsolo avräknat... Va, fan, det får ju Mick Mars (Mötley Crüe) solon att framstå som begåvade!

/Polar'n Per

Setlist, Gröna lund 2015-06-10 1. Deep six
2. Disposable teens
3. Mobscene
4. No reflection
5. Third day of a seven day binge
6. Sweet dreams (Eurythmics)
7. Angel with scabbed wings
8. Tourniquet
9. Rock is dead
10. Dope show
11. Lunchbox
12. Crusi-fiction in space
13. Personal Jesus (Depeche mode)
14. Irresponsible hate anthem
15. Beutiful people
Brejk
16. Coma white

Tre starka kort med Manson
1. Dynamiken
2. Galenskapen
3. Scendekoren som är ganska identisk konceptet Ghost hade på Grönan förra året...

Polar'n Per tipsar - In Flames avslutar sin turné på Grönan!

Jag tänkte inte babbla så mycket, pressmeddelandet talar för sig själv...

Extrakonsert på Gröna Lund den 27 september: In Flames avslutar sin turné på vår Stora Scen nästa fredag!

Det spelar ingen roll att vi skulle stängt den 22 september.

När In Flames gör sig redo är valet att öppna portarna på nytt enkelt. Öppettiderna den 27 september är 16:00-23:00.

Alla attraktioner är igång som vanligt!

 Rock n´roll kompisar!



/Polar'n Per

Tre starka med In Flames:
1. Starka plattor
2. Bra drag
3. Bris av Västkusten

Mer om In Flames:
...på webben!

Polar'n Per kollar på Slayer!

Det är sol, långt ifrån mulet. Jag sitter med en stor stark och pratar hård riffig rock med en polare, innan vi ska kasta oss i väg med Djurgårdsfärjan till Grönan. Det är finfint besök på nöjesfältet i kväll, vi är passivt förväntansfulla, självklart ska vi dit, även fast det, för mig känns tudelat. Att få uppleva Slayer på Gröna Lund är för mig precis lika främmande som att se Darin spela på ett eldhärjat bårhus... Det är känns främmande, lixom! Inte bara för att Thrash metal numera tillåts spelas granne med Allsång på Skansen, utan även för att bandet har hittat ut på vägarna så pass tätt inpå Jeff Hannemans tragiska bortgång tidigare i år.

Utsikt över stammisarna, Araya och King!

Det är alltså lika delar Slayer som Exodus på scenen när Slayer äntrar Stora scenen. Fifty-fifty, delat! Gitarristen Gary Holt (Exodus) har än en gång kallats in för att fylla tomrummet efter Jeff, något som han gjort under längre perioder sen 2011 med bravur. Tillbaka bakom trummorna är också Paul Bostaph (fd Exodus), som hunnit ersätta originaltrummisen (och originalet) Dave Lombardo en andra gång. Dave som i helgen kliver i helgen upp på scenen i Gävle (på Getaway-festivalen) med sin nya hardcoretrio PHILM är följaktligen vid bättre vigör, "still alive" så att säga!

Tillsammans med Slayer-stammisarna Tom Araya och Kerry King drar Holt och Bostaph igång gigget i ett rasande tempo. Det som slår mig är Arayas sång som låter riktigt bra! "World Painted Blood" och "Disciple" klaras av innan dagens första gåshud levereras. Publiken skanderar "Slayer, Slayer..." och "War Ensemble" hyvlas av med frenesi. Bandet känns, som vanligt, tajta, fast idag levereras allt med betydligt mer adrenalin än på länge! Med undantag för ett lite lugnare och tyngre parti i mitten håller tempot och adrenalin-ruset i sig, det levereras Bay Area Thrash, precis som det ska låta under ganska exakt en och en halv timma.

Tom Araya ser glad ut. Han ler i de flesta ögonkontakter han har med publiken. Han skrattar, han tycker det är lustigt att spela på ett nöjesfält och återkommer till det ett flertal gånger i mellansnacket. "Ni skulle se hur ni ser ut?", säger han innan första smakprovet från klassiska "Regin in Blood" (1986) levereras, "Altar of Sacrifice". Han fortsätter efter "Chemical Warfare" på samma tema, "Ni har det bra, ni här i nöjesparken... Där man har kul... har ni kul?", publiken svarar infriande "Jaaa!", varpå Araya frågar några gånger till på samma sätt till stegrande ljudkuliss. Publiken har han i sitt grepp sen dagens första ton, de hänger självklart med, varpå en sista fråga överraskande ställs, "Vill ni dö?", "Post Mortem" levereras därefter. Hårt, det är stenhårt, kanske en något förenklad version, men visst sitter låtarna, från bandets och fantom-producenten Rick Rubins underverk, som en offergåva till den dyrkande och Slayer-kåta publiken!

Klassiska belysningen till "Reign In Blood"

Till vänster om scenen lossar åk-attraktionen Fritt fall ett gäng glada besökare på en rask färd neråt precis när refrängen till "Dead Skin Mask" inleds. Troligtvis gapar dessa till ett av de högsta fria fallen i Europa, som ska vara precis lika läskigt som det låter (om man ska tro på Grönans marknadsföring) men dom lyckas ändå inte överösta publiken, som enligt en bartender överstiger 13 000 vid musik-attraktionen till höger om Spökhuset. Alla tycks vara på ett strålande humör! Under låten når ljussättningen kvällens höjdpunkt, den punkt på dagordningen som på förhand draperar scenen  i rött dedikeras en annan låt. Ljuskäglorna följer stilrent King och Holt genom gitarrpartierna på ett makalöst snyggt sätt, växelvis, elegant följsamt till musiken...

Dagen som sakteliga har övergått till kväll erbjuder gott om örongodis, men även en och annan Mosh-pit. Efter "Reign in Blood" kliver bandet av scenen. Backdroppen släpps och en hyllning till Jeff täcks med detta av med texten "Angel of Death, Jeff Hanneman, 1964-2013, Still reigning", i något som liknar en Heineken-logga. "South of Heaven" och "Angel of Death" blir där under en värdig och energisk avslutning av spelning.

Jeff hyllas bakom bandet!

Det är ett fint sätt att hylla sin avlidne medkombatant på. Jag kommer på mig själv med att nostalgiskt fantisera mig tillbaka till den gamla goda tiden, när Kerry King hade hår och bandet levererade gång efter annan, inte minst på Fryshuset 1988 eller på "Clash of the Titans" i Solnahallen (1990), med en Jeff i högform. Han är svår att ersätta, men Holt gör det riktigt, riktigt bra!

Betyget från Stora scenen kan inte sättas lågt, det känner jag när adrenalinet lämnar kroppen och hemresan tar vid. Det är hedersamma fyra starka ess av fem möjliga som kan kvitteras ut, och jag hoppas verkligen att Jeff kan se oss där uppifrån, eller om det nu är nerifrån, för bandet kan fortfarande leverera!

...åsså undrar folk varför man älskar live-musik? ...ni skulle vart där!

/Polar'n Per

Kille med både flax och god smak!

EPILOG ...och till min husvärd på Spader Ess, lägger jag till en bonusbild på en glad herre som fått både spellista och ett plektrum från scenen, lyckan i hans blick går inte att ta miste på när jag frågar "får jag ta en bild?". När jag därefter berättar att jag kommer klottra några rader på Spader Ess utbrister han, "Är du Alvas pappa?"

Jag får givetvis förneka detta, jag får mitt foto och därmed är vi båda nöjda. Så Mange, jag tror inte du behöver vara allt för orolig över din Alva, det verkar vara en schysst kille! 

Han går ju ändå på riktigt bra hårdrock, eller hur? ;-)

/Medmänniskan Per

Slayer set list 2013-08-07 "World domination tour":
World Painted Blood
Disciple
War Ensemble
Hallowed Point
At Dawn They Sleep
Mandatory Suicide
Chemical Warfare
Altar of Sacrifice
Jesus Saves
Postmortem
Snuff
Hate Worldwide
Seasons in the Abyss
Hell Awaits
Dead Skin Mask
Raining Blood
South of Heaven
Angel of Death

Kvällens tre bästa:
1. South of Heaven
2. War Ensemble
3. Post Mortem (eller Snuff, eller kanske Angel of Death!)

Mer om Slayer:
...på webben
...på Spotify

Recension - Whitesnake : Made in Japan

Den gamla favoriten David Coverdale har med sitt Whitesnake ännu ett live-album på gång. Denna gång, som titeln antyder, inspelat i Japan.

Gruppen har ju haft en del framgångar med live plattor tidigare, framför allt med sin klassiska Live... In The Heart of The City från 1980.
Nu, så här 33 år senare kommer alltså den senaste  given i deras serie med livealbum och då är frågan hur den står sig.
Till detta skall vi lägga att David's röst fått en del kritik de senaste åren, att den inte håller måttet live. Det är lyckligtvis inget som man märker så mycket av på denna skivan. Om det beror på att man prickat inspelningarna till bra kvällar för herr Coverdale, eller om det har varit en del studiopålägg i efterhand låter jag vara osagt. För det bryr jag mig faktiskt mindre om, huvudsaken är att det låter bra.

Som brukligt nuförtiden så är det inte bara en platta som ges ut, utan Frontiers Records kommer att ge ut den som DVD och Blue-ray också. Dessa har jag dock inte sett, utan jag koncentrerar mig helt enkelt på skivan som är en dubbel CD, där CD1 är själva livekonserten och CD2 mer av en bonusskiva med olika live-studio-inspelningar. Materialet spelades in 2011 för Japansk TV och efter att ha spenderat större delen av 2012 till att editera och mixa så kommer det nu till resten av världen.

Det är bara att konstatera att Whitesnake har lyckats bygga uppe en formidabel musikskatt genom åren, vilket man kan njuta av på denna skiva, där det blandas friskt bland både nytt och gammalt material. Den stora skillnaden om man jämför med deras första live, är väl att här får man ett mycket fetare och rockigare ljud. Dock finns givetvis Bluesbakgrunden kvar i låtarna. Dave är uppbackad av ett ungt och vitalt gäng som fläskar på så det rungar både i gammalt och nytt material.

Att Coverdale är en frontman av rang skiner igenom, även om man inte har möjligheten att se DVD:n i sig. Att han dessutom är mästaren när det kommer till att kräma ur sig romantik och känslor med glimten i ögat utan att det blir allt för sentimentalt blödig, står utom allt tvivel. Till och med låtarna från de lite mer kommersiella åren låter bra. En av de sanna rockgudarna!

Nu har jag ju som sagt inte sett filmen, utan har det framför mig, vilket är gott nog, men jag måste nog ändå säga att detta ger en klart ökad förväntan inför Whitesnakes besök på Gröna Lund i sommar.

Gröna Lund

Då var årets självspäkande i Gröna Lunds otaliga köer, till allt för snabbt övergående åkattraktioner, över för i år.

Att man aldrig skall lära sig, som Stockholmare, att hålla sig borta från karusellerna på Grönan under högsäsongen. För mycket folk på för liten plats helt enkelt, vilket resulterade i minst 50 minuters köer till de allra populäraste åkturerna.

Men summa summarum, så var det en bra dag med god mat och en del åkturer. Blå tågets uppiffade innehåll var bra för de mindre och jag tyckte om den nya trä-berg o dalbanan. Men det är tråkigt att man inte hinner med att åka allt man vill på grund av köerna.

The Cult - Gröna lund

Precis hemkommen från Gröna Lund, där kvällens begivenhet har varit kvällens avslutning med The Cult.

Ett par reflektioner från dagen:

1. Gröna lund under högsäsong betyder för mycket folk till för få attraktioner, vilket gör köandet absurt. 40 min köande till, i vissa fall 2 min imbecill attraktion (framför allt Blå Tåget och kärlekstunneln, byt ut!).

2. Audrey Horn, förband till the Cult, var helt ok. Måste lyssna mer. Hittade inget klipp från grönan ännu, så håll tillgodo med detta.



3. The Cult. Fortfarande bra. Härligt gung, jag är mer än nöjd. She sells Sanctuary Live på Gröna Lund.



4. Även jag kan få "Mike the Bike" Moments och knyta näven i byxfickan samtidigt som ilskan bubblar inombords. Under konserten så stod det ett par välansade taniga snubbar bredvid och jag hörde dem kommentera Ian Astburys fysik med kommentaren att -alla gamla rockare verkar ha fått ölmage på gamla dagar.

Ville då bara ställa mig och tokvråla dem i ansiktet att Anorektiskt fettsnål föda och årskort på gymmet, som dom verkade leva efter, var så jävla lagom mycket Rock 'n Roll!

Men jag teg stilla och digga vidare, samtidigt som jag i mitt stilla sinne skyllde min brist på reaktion på att ungarna faktiskt var med.

Timo Räisänen - Gröna Lund - 20100720

Min dotter drog med mig till Gröna lund för att hon ville se en av sina idoler, Timo Räisänen.

Visst, jag har hört och tycker om en del av hans låtar, men inte var jag förberedd på att ryckas med så totalt.
Ett enastående tryck, från ett band som verkade ha otroligt kul på scenen. Det gick inte att stå stilla när råröjjet startade, utan det började spritta i min 40+ kropp. :-)

Timos utelämnande och sköna cover på Radioheads Creep var helt underbar.

Kvällen fulländades med att dottern fick både kram (sin andra, den första på Stockholm Love) och autograf, så jag kan bara säga: -Tack för en toppenkväll, Timo med band!!


Kass bild, men på något sätt summerar den känslorna för kvällen bra! :-)