Men, det är väl inte mer än rätt att börja från början, eftersom dessa band inte kom till huvudstaden på egen hand, utan tillsammans med Night, bildade man Linköpings oheliga trojka som belägrade Stockholm. Tänker väl inte orda så mycket om Night. Jag tänker bara framhålla ett par saker.
Grabbarna spelar underbar och kompetent musik, med otrolig känsla från Heavy Metalens glansdagar.
Dom har dessutom en hel del bra låtar i bagaget. Bra så långt.
Dock har jag ett stort problem med sången. Herr Fire borde hålla sig till gitarren och låta bandet plocka in en sångare som inte kör kastratläge på sången hela tiden. Att satsa på flygsirensläge A'la Bruce Dickinson kan vara effektfullt just som effekt, men i varje låt och hela tiden blir det lika enerverande som ständigt growlande. Se nu inte detta som elakheter från min sida, utan mer som konstruktiv kritik, för i övrigt rockar bandet, och vill man vidare tror jag att det skulle vara det naturliga steget, för resten har man på plats.
 |
| Dead Soul - Enda bilden jag fick som går att publicera |
Först ut, Dead Soul. Ett tämligen nytt band som jag aldrig hört talas om innan den ovan nämnda konserten på Tyrol. Där slog dom fullkomligt knock på både mig och frugan. In på scenen klev ett ruggigt kompetent liveband. Sedan dess har dom (helt nyligen) släppt sin första platta, In The Darkness.
Denna gången var med andra ord förutsättningarna lite annorlunda. Överraskningsmomentet var borta, men i stället ersatt av familjaritet eftersom plattan snurrat flitigt här hemma sedan släppet.
Bra eller dåligt? Bra skulle jag vilja säga, för nu när överrumplingen är borta så är det lättare att hänga med i låtarna och galet sjunga med. Scenshowen var ungefär som på Tyrol. Sparsam, utan yviga gester, men med en otrolig energi och närvaro. Mycket snygg och enkel ljussättning, som i huvudsak gick i blått och rött, med vita kontrapunkter. Vilket kan sägas vara bra färger för att representera bandets musik. Den blå kylan för texterna, melankolin och mörkret. Den röda för värmen i den massiva soniska ljudväggen som bandet levererar och omvälver oss i publiken med tillsammans med Anders röst som sveper som ett balsam över ljudkaoset. Till det har vi Niels totala inlevelse tillsammans med de kompletterade musikerna. Den enda utsvävningen showmässigt var att man till sista låten fick in Ghost's namnlösa trum-gast på scenen och därmed hade 3 trummisar som manglade på samtidigt. Mäktigt! Allt sammantaget en otrolig show, i sin spartanska återhållsamhet, som jag gärna ser om, och om, och om igen...
Fast då helst med en platta till under bältet, ja jag vet att debuten just släpptes, men lite fler låtar så att man kan köra en rejäl show som headliners. Det är så jag vill se dem nästa gång. :-)
Över till "the main attraction" Ghost. Sedan vi sågs sist, har bandet mer eller mindre varit ute på konstant Turné och har i dagsläget en rejäl bit kvar innan det blir vila för dem. Vilket kan vara både på gott och på ont.
Efter en lite svajig start vad det gäller sångljudet, så tog det sig rejält. Jag vet inte om det beror på var vi var placerade i publikhavet, men om man jämför med Tyrolspelningen, så reagerade både frugan och jag på att ljudet var så mycket bättre här. Det var tyngre och med mycket mer stuns. Om det beror på att man satt produktionen bättre eller om man har skaffat in bättre prylar längs vägen, det vet jag inte, men det lät bättre. Mycket bättre. En tyngd som musiken mådde väldigt bra av.
Bandet kändes dessutom mer avslappnat än på Tyrol, vilket jag antar kan tillskrivas att man spelat så flitigt under året, så att man kan ta det lite coolare helt enkelt. Det är givetvis svårt att avgöra med ett band som är så maskerade på scenen, men jag upplevde även att bandet verkade ha roligare själva. Kanske en följd av avslappningen och den ökade säkerheten. För att inte tala om att Papa dessutom ägnade sig åt mer mellansnack. Inte mycket, men ungefär ett par 100% mer än senast jag såg dem. Kul.
Låtmässigt inga större överraskningar, men det var väl inte förväntat, utan det är leveransen som är den stora behållningen. Teatraliskt överdådigt, även om det även här är de små gesterna som regerar. Bandet har en väldigt maffig scen, för en arena av denna medelstorlek, med snyggt ljus och en otroligt snygg backdrop som ramar in det hela. Till den dag Ghost skall göra entré på de lite större scenerna med ett mer överdådigt scenbygge, har jag ett par idéer, men dom håller jag för mig själv just nu.
Dock börjar det bli ett år sedan man gjorde sitt tronskifte från Papa Emeritus till Papa Emeritus II, vilket gör att jag tror att en hel del i publiken har ökade förväntningar och åtminstone jag själv fick en ökad förväntning inför vad som kunde hända, varje gång Papa klev av scenen en stund. Inga överraskningar på den fronten, men känner jag bandet rätt kommer det någon gång längs vägen hända någon form av sekulärt. Var och när, antagligen är det något som bara andarna vet....
Så för att summera kvällen i stort, så är jag helt enkelt lyrisk. Bättre ljud, bättre uppträdande överlag. Det enda negativa jag kan komma på, Night undantaget var nog att man inte tog kort i Merch-ståndet. (Jag vet, orutinerat att inte ha med sig kontanter, men vi lever i slutet av 2013...) och jag som hade tänkt skämma bort mig lite med födelsedagspresenter till mig själv. :-) Som tur är finns ju webb-shoppar (vi lever ju ändå i slutet av 2013...). En annan önskan från min sida när det gäller Ghost, nästa gång jag får chansen att se dem hoppas jag att det är på ett ställe som inte har 18-årsgräns, då jag misstänker att min son skulle älska det här. Men, har man inte mer att klaga på, ja då får man väl anse att det var en lyckad kväll.
Dead Soul och Ghost, vad säger ni, det här gör vi om igen, va? På något sätt... Tack för en skön kväll!
Mer om banden.
Night
Dead Soul
Ghost
