När Guns N' Roses kliver på framför 55000 nostalgiker på Friends arena förväntas just en stor dos nostalgiska värden värdigt serverade. Det vi i publiken ges är definitivt värdigt, men där låtar och solon levereras mer eller mindre utan mellansnack tillsammans med en vilja att spela som inte kan förbises. GNR vill inte vara nostalgiska, även fast det är svårt att undgå.
Med inte mindre än 4 st låtar från den senaste (!) både utskällda och hånade plattan Chinese Democracy (2008) och en AC/DC-cover (Whole Lotta Rosie) visar Axl utrymmet han vill ha, tillika ges Slash motsvarande ytor att brodera ut sitt gitarrspel i snygga solopartier.
Det är faktiskt i detta rollspel jag finner spelningen oväntade behållning. Det känns som dessa två ikoner för första gången gjort upp om något, att de ger varandra ett utrymme de båda faktiskt förtjänar...
Det är här det skapas synergier! Ett plus ett blir tre...
En av kvällens bästa låtar är "This I Love" där Axl Rose får briljera sina höga toner och Slash addera en extra dimension till låten med sitt signatur-Gibson-sound...
Musikaliskt är GNR-maskineriet (!) vi får se välsmort. Jag skulle nästan säga fantastiskt även fast Kompisvallens (Friends arena) kassa aukustiska förutsättningar spökar framförallt i inledande "It's So Easy" och "Mr. Brownstone" som orättfärdigt svärtas ned med kakburksekot i arenan innan ljudteknikerna lyckas manövrera för folkhavet i detta betonghelvete...
Om bandet äntligen fungerar, så kan inte samma sak sägas om logistiken runt detta spektakel. Kollektivtrafiken är under all jävla kritik. Jag pratar om en pendelstation som stänger ytterdörrar pga folktryck under glestrfiken som råder under spöktimmarna, ett fåtal bussar visar fuck-jävla-you genom att föraktfullt bara åka förbi sina hållplatser där folk väntar och en helhetsupplevelse som får sig en riktig törn while the guitar inte-längre-så-jävla-gently weeps...
Betyget för gigget är fyra svaga ess (av fem), jag saknar kanske en hel del ungdomlig energi, men får betydligt mer än förväntat!
/Polarn Per
Set list:
It's so easy
Mr. Brownstone
Chinese democracy
Welcome to the jungle
Double talkin' Jive
Better
Estranged
Live and let die (Wings)
Rocket queen
You could be mine
Attitude (Misfits)
This I love
Civil war ("Voodoo Child" outro)
Yesterdays
Coma
Speak softly love (Nino Rota)
Sweet child O'mine
My Michelle
Wish you were here (som gitarrduett, Pink Floyd)
November rain
Whole Lotta Rosie (AC/DC)
Black hole sun (Soundgarden)
Knockin' on heaven's door (Bob Dylan)
Nightrain
Encore
Sorry
Don't Cry
The seeker (The Who)
Patience
Paradise city
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Friends Arena. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Friends Arena. Visa alla inlägg
lördag 1 juli 2017
söndag 10 juli 2016
Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09
Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.
Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender.
Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang. Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.
Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.
Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.
Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.
Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.
Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)
Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....
Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender.
Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang. Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.
Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.
Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.
Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.
Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.
Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)
Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....
måndag 30 juni 2014
Lite mera från Pearl Jam konserten
Att Eddie Vedder drack ur en sko har väl inte gått någon förbi här hemma. Nyheten har givetvis spritt sig utomlands med. Här är en bra sammanfattning av händelsen från Blabbermouth.
Sånt är man inte med om varje dag.... :-)
Sånt är man inte med om varje dag.... :-)
söndag 29 juni 2014
Pearl Jam på Friends Arena 2014-06-28
Så min och frugans förväntningar var ganska höga, samtidig som vi var lite oroliga för Friends Arenas ökända ljudproblematik.Dock hade vi Golden Circle biljetter och där framför scenen var ljudet inget problem. Vi avslutade konserten bak vid öldisken och där studsade ljudet som vanligt sin galna akustikdans.
Även om jag nog tyckte att ljudet överlag var bättre än vid tidigare besök på arenan.
Denna gång var problemet just ljudstudsandet, och det har jag svårt att se att Arenan kan skylla ifrån sig. En annan negativ sak, jag vet att det bara handlar om profit och inte kvalitet, att det handlar mer om vem som ger dom bästa erbjudandena, men måste man sälja så äcklig öl. Kunde man inte få något att välja på...
Eller möjligheten att köpa lite vin som alternativ, särskilt som det gick åt ett antal flaskor på scenen.
Nog om det, vad fick vi då denna kväll?Eddie Vedder bjöd oss på tal på Svenska.
En bra set list med bra valda covers lite här och där.
Det bjöds på oväntad reklam för Swedbank och Friends arena.
Oplanerad publikinteraktion med skosignering och även lite vindrickande ur en Converse sko. Jättestora glödlampor som gungandes och som Eddie åkte runt på. En hel del vinpimplande på scenen. Fantastisk sång och musik tillsammans med en avslappnad och otvungen grupp, supporterad av en lika avslappnad och otvungen publik. På hela taget en otrolig kväll med ett fantastiskt samspel mellan band och publik.
Dessutom fick vi ett löfte om att Pearl Jam återkommer till Sverige, och då snarare om 2 år än 12. Gissa vem som tänker vara där då....
Helt klart en 5 Ess kväll!
lördag 28 juni 2014
Rocken i Bild - Pearl Jam
Dagen till ära en fantastisk bild av Peal Jam i aktion. Det är väl inte så mycket att säga om den, mer än att jag inte har en aning om vem som är fotograf, men en otrolig bild är det hur eller hur. Och med det så sätter i alla fall jag kosan mot Friends Arena och hoppas på en magisk kväll.
fredag 13 december 2013
Stoppa Pressarna! Pearl Jam till Sverige
Då ar det klart att Pearl Jam kommer till Sverige den 28 Juni. Tyvärr Friends Arena, men man får väl se det som att just nu är det en av de få grupperna som faktiskt kan få mig att betala för att gå på den arenan igen. Men det gör ju att chansen att man faktiskt får tag i en biljett denna gången är potentiellt högre. Får väl sparka sig därbak ännu en gång för att man är slö, har sedan länge planerat att uppgradera mitt Ten Club konto så man får vara med på förhandsköpen av biljetter, men som vanligt, väntat för länge.... :-)
söndag 1 september 2013
Recension - Mushroom Caravan Overdrive - Kansas City Shuffle - Mamont på Nalen 2013-08-31
Tjolahopp vilken kväll det blev på Nalen igår, man skulle även kunna säga att det är gott gry i ungdomen.
Fyra band stod på setlistan, Mushroom Caravan Overdrive, Kansas City Shuffle, Mamont och Mud Walk. Tyvärr blev det bara tre för oss, av "livstekniska" orsaker var vi tvungna att avvika innan Mud Walk gick upp på scenen, men jag är mer än övertygad om att dom rockade hårt dom med, särskilt om de tre första bandens framträdande skall ses som en kvalitetsmarkör.
För det blev en rejält rockig kväll. De två första banden Mushroom Caravan Overdrive och Kansas City Shuffle hade jag aldrig hört tidigare, men det visade sig snabbt att det borde man ha gjort. Båda levererade hårt och tungt.
Mushroom Caravan Overdrive startade kvällen med sin psykedeliska Stoner som stundtals närmar sig Doom-fåran. Långsamt, suggestivt och tungt, men framför allt väldigt bra. Helt klart ett band jag vill se och höra mer av i framtiden.
Umeåbandet Kansas City Shuffle klev därefter på scenen och drog igång med sin hårda tunga blues rock. En sak som genomsyrade kvällen som helhet, var alla unga otroligt duktiga musiker, men i KCS stack man ut med en extremt duktig sångare och gitarrist.
Även detta är ett band som jag gärna hör mer av i framtiden.
Sist ut för vår del blev som sagt Mamont, ett band som både frugan och jag varit fullkomligt bortblåsta av sedan deras debutplatta, "Passing Through The Mastery Door", ramlade ner på hallgolvet. Live var dom dessutom snäppet bättre.
Även om Samuel i KCS tekniskt sett har en bättre sångröst, så är Mamonts sångare, Kalles sätt att sjunga det som verkligen ger den extra nerven till musiken, han får det att låta som han ständigt ligger på gränsen till att bryta samman, men håller ihop det hela ändå. Gåshud helt enkelt, så vi är mer än nöjda med deras show.
Övriga reflektioner från kvällen är att det var synd att vi inte kunde stanna och se Mud Walk, men det får bli en annan gång.
Jag vet att det inte är en rättvis jämförelse på något sätt, men det är kul att konstatera att en så liten lokal som Nalen Klubb (med vad jag antar aningen mer blygsam ekonomi) kan leverera en ljudupplevelse som passerar en arena som Friends (som jag antar har har mer kulor till sitt förfogande) med ljudår.
Det var även bara att konstatera att vi nog saboterade medelåldern för kvällen, tillsammans med ett par herrar som hamnat lite fel efter att ha Googlat efter Blues och därefter hamnat Nalen. Dom gick dock ganska fort när dom insåg att dom inte skulle få höra något i närheten av stillsam blues ala Roffe Wikström. Sett till både publik och banden som spelade, så var det en ganska ung medelålder, men det visar bara på att bra musik, spelad med själ, hjärta och fan anamma är tidlös och det borgar för en god tillväxt för den 70-tals influerade bluesrocken. Dessutom var alla inblandade grymma musiker vilket gör det extra roligt att se.
Sammanfattningsvis, massor med bra rock som gav mersmak. Alltid roligt att upptäcka nya band, som dessutom imponerar stort. Lite dåligt med bra Merch (såg bara från Mushroom och Mudwalk), då jag var sugen på lite från Mamont, men det får bli ett senare kapitel med andra ord.
Ett stort tack till alla inblandade banden, ni gav oss en kväll som kommer att finnas med en bra tag framöver. Ett stort tack även till publiken, som var väldigt trevlig den med.
Fyra band stod på setlistan, Mushroom Caravan Overdrive, Kansas City Shuffle, Mamont och Mud Walk. Tyvärr blev det bara tre för oss, av "livstekniska" orsaker var vi tvungna att avvika innan Mud Walk gick upp på scenen, men jag är mer än övertygad om att dom rockade hårt dom med, särskilt om de tre första bandens framträdande skall ses som en kvalitetsmarkör.
För det blev en rejält rockig kväll. De två första banden Mushroom Caravan Overdrive och Kansas City Shuffle hade jag aldrig hört tidigare, men det visade sig snabbt att det borde man ha gjort. Båda levererade hårt och tungt.
Mushroom Caravan Overdrive startade kvällen med sin psykedeliska Stoner som stundtals närmar sig Doom-fåran. Långsamt, suggestivt och tungt, men framför allt väldigt bra. Helt klart ett band jag vill se och höra mer av i framtiden. 
Umeåbandet Kansas City Shuffle klev därefter på scenen och drog igång med sin hårda tunga blues rock. En sak som genomsyrade kvällen som helhet, var alla unga otroligt duktiga musiker, men i KCS stack man ut med en extremt duktig sångare och gitarrist. Även detta är ett band som jag gärna hör mer av i framtiden.
Sist ut för vår del blev som sagt Mamont, ett band som både frugan och jag varit fullkomligt bortblåsta av sedan deras debutplatta, "Passing Through The Mastery Door", ramlade ner på hallgolvet. Live var dom dessutom snäppet bättre.Även om Samuel i KCS tekniskt sett har en bättre sångröst, så är Mamonts sångare, Kalles sätt att sjunga det som verkligen ger den extra nerven till musiken, han får det att låta som han ständigt ligger på gränsen till att bryta samman, men håller ihop det hela ändå. Gåshud helt enkelt, så vi är mer än nöjda med deras show.
Övriga reflektioner från kvällen är att det var synd att vi inte kunde stanna och se Mud Walk, men det får bli en annan gång.
Jag vet att det inte är en rättvis jämförelse på något sätt, men det är kul att konstatera att en så liten lokal som Nalen Klubb (med vad jag antar aningen mer blygsam ekonomi) kan leverera en ljudupplevelse som passerar en arena som Friends (som jag antar har har mer kulor till sitt förfogande) med ljudår.
Det var även bara att konstatera att vi nog saboterade medelåldern för kvällen, tillsammans med ett par herrar som hamnat lite fel efter att ha Googlat efter Blues och därefter hamnat Nalen. Dom gick dock ganska fort när dom insåg att dom inte skulle få höra något i närheten av stillsam blues ala Roffe Wikström. Sett till både publik och banden som spelade, så var det en ganska ung medelålder, men det visar bara på att bra musik, spelad med själ, hjärta och fan anamma är tidlös och det borgar för en god tillväxt för den 70-tals influerade bluesrocken. Dessutom var alla inblandade grymma musiker vilket gör det extra roligt att se.
Sammanfattningsvis, massor med bra rock som gav mersmak. Alltid roligt att upptäcka nya band, som dessutom imponerar stort. Lite dåligt med bra Merch (såg bara från Mushroom och Mudwalk), då jag var sugen på lite från Mamont, men det får bli ett senare kapitel med andra ord.
Ett stort tack till alla inblandade banden, ni gav oss en kväll som kommer att finnas med en bra tag framöver. Ett stort tack även till publiken, som var väldigt trevlig den med.
onsdag 17 juli 2013
Polarn Per tittar på - Iron Maiden
Jag ber om ursäkt för att denna konsertrecension av Polarn Per kommer lite sent, men det är mitt fel och beror på att jag varit i en vit del av svenska kartan vad det gäller Internet uppkopplingar. Spader.
När UFO:s »Doctor Doctor« tar slut vet man vad som tar vid. Då är det dax för Iron Maiden. Då är det dax för ett kliniskt set, som inte kompromissar vad gäller perfektion eller variation i set-listan. Det är Iron Maiden, maskinen, bandet som i högsta grad personifierar »The Loneliness of a Longdistance Runner« sen några år tillbaka.
Michael Kenneys keyboard sätter ett storslaget intro som går över i introraderna »Seven deadly sins. Seven ways to win...« innan »Moonchild« drar igång. Förväntan vibrerar i luften på Friends arena! Bruce Dickinsons röst håller, den låter i det närmaste perfekt. Det är inget fel alls förutom att ljudet rör sig konstigt på arenan, inte alls som Dickinson som ständigt är på språng runt kulisserna på scen.
»Can I Play with Madness«, »The Prisoner« och »2 Minutes to Midnight« rivs av, mer eller mindre, utan chans för publiken att hämta andan. Det är knappt något mellansnack. Bandet känns snuskigt tajt. Som vanligt, fast faktiskt än bättre. Därefter kommer en nykomling i det klassiska »Maiden England«-settet »Afraid to Shoot Strangers« framförs så sjukt bra att jag inte vet om jag sett bandet göra bättre ifrån sig. Detta gäller även »Phantom of the Opera«, »Wasted Years« och »Seventh Son of a Seventh Son«. Det är gåshud! Sjukt bra!
Nickos trummande sitter och svänger som vanligt. Steve Harris har ena benet på mothörningen och siktar med sin bas mot publiken, bara det!
Låtar som »The Trooper«, »The Number of the Beast« och »Run to the Hills« känns som utfyllnad mellan dessa och bara det är otroligt. Showen peakar därför där, den står och väger i »The Clairvoyant« och allsången försöker hålla gigget genom både »Fear of the Dark« och avslutande »Iron Maiden«.
Dessvärre känns det som Järnjungfrun inte lyckas hitta energin i encore-avbrottet. De försöker, men det vill sig inte. Kanske är det av samma orsak som otalt besökare skvallrat om, kanske når publikens skanderande om mer inte fram till bandet. Kanske är det så att valet av extranummer är fel. Jag vet inte. Det känns som en punktering. »Aces High« framförs med halvtaskig sång, »The Evil That Men Do« blir en passagesträcka (som alltid) och avslutande »Running Free« lämnar frågetecken som inte kan lämnas obesvarade, vad fan hände?
De sju dödliga synderna och de sju vägarna att vinna tycks vara temat...
1. Låtvalen
Det är en vägvinnare i de avigare låtarna (som jag bedömer det), men en dödssynd att utelämna »Hallowed be thy name«
2. Ljudet
Ljudbilden rör sig konstigt på arenan. Burk. Konstiga ekon. Oönskade resonanser. Friends är en skitarena för fotboll och musik! En del vittnar om att ekot gjorde att de snabbare låtarna ens inte kan urskiljas. Det är katastrof. Jag sitter dock på ett lucky seat denna kväll... Tak på eller av? Jag tror av hade förbättrat ljudet, men straffat ljuset.
3. Gitarrerna
Med de tre gitarrister skulle låtvalen varit mer anpassade för dessa. Materialet från »Somewhere in Time« skulle göra sig nog så väl. Enklare låtar straffas. Janick Gers är fantastisk idag när han är distinkt och inte larvar runt, i samma omfattning som han brukar. Adrian Smith och Dave Murray är som vanligt pålitliga. Energin är sprudlande... Arenan försvårar deras jobb.
4. Tillgängligheten
Det är fan lättare att ta sig till mitt boende i Norrtälje från Sölvesborg än från Friends arena. Var är bussarna? Var är logistiken? Var fan är all jävla planering kring denna arena? Ölen, eller vad man ska kalla Vichy-vattnet är slut innan Maidfen kliver på...
5. Kommersen
Det görs en och annan krona på T-shirts när cirkus Maiden drar förbi. Därför är det välkommet att bandet gjort en sänkning från 380 kr till 300 kr. Inkomsten blir ju hyfsad ändå... Tryckkostnad max 50 bagare för så stor serie, strax över 15 0000 sålda rasslar på med cirka 4 miljoner till cirkus Maiden... Jeezes! Vem behöver skivförsäljning då?
6. Historiken
Hur man än vrider och vänder på det hela har bandet hittat en vinnare i att göra en retro-turné följd av en med ett nytt vax. Bra jobbat! Jag har släkt på plats. Mona 20 år, Dan snart 30 år, fler runt 40 år och även 50-taggare (som visserligen såg herrarna i Malmö, men ändå)... Det är Det är ganska coolt!
7. Sången
»Aces High« Hur fan kan dom låta denna låt framföras levande när man uppenbarligen hör att Bruce röst inte håller för denna. Samtidigt sjunger bruce bättre än någonsin i andra delar här måste dom vara uppriktigare mot sig själva. Jämför med »Seventh son...« Där tas inga genvägar, Shit viken skillnad!
Spelningen är fram till de halvtaskiga extraspåren och fingrar på fem ess, men att avsluta som dom gör är antiklimax. Inte bra. När det dessutom dröjer innan hemgångsordern »Always Look on the Bright Side of Life« drar igång gör att många med mig hopps på mer, hoppas att de ska ta en avstickare från tidigare set-listor, men vi får nöja oss där. Punkt, liksom. Punkt! När man går från arenan ska man vara överlycklig, det är jag inte denna dag och det beror på avslutningen som faktiskt är dålig. Jag ger därför bara spelningen tre starka ess av fem möjliga...
Även fast stora delar av föreställningen är magisk! Så kan det gå...
Setlist:
Moonchild
Can I Play with Madness
The Prisoner
2 Minutes to Midnight
Afraid to Shoot Strangers
The Trooper
The Number of the Beast
Phantom of the Opera
Run to the Hills
Wasted Years
Seventh Son of a Seventh Son
The Clairvoyant
Fear of the Dark
Iron Maiden
Encore:
Aces High
The Evil That Men Do
Running Free
| Bilden lånad från Iron Maidens hemsida |
Michael Kenneys keyboard sätter ett storslaget intro som går över i introraderna »Seven deadly sins. Seven ways to win...« innan »Moonchild« drar igång. Förväntan vibrerar i luften på Friends arena! Bruce Dickinsons röst håller, den låter i det närmaste perfekt. Det är inget fel alls förutom att ljudet rör sig konstigt på arenan, inte alls som Dickinson som ständigt är på språng runt kulisserna på scen.
»Can I Play with Madness«, »The Prisoner« och »2 Minutes to Midnight« rivs av, mer eller mindre, utan chans för publiken att hämta andan. Det är knappt något mellansnack. Bandet känns snuskigt tajt. Som vanligt, fast faktiskt än bättre. Därefter kommer en nykomling i det klassiska »Maiden England«-settet »Afraid to Shoot Strangers« framförs så sjukt bra att jag inte vet om jag sett bandet göra bättre ifrån sig. Detta gäller även »Phantom of the Opera«, »Wasted Years« och »Seventh Son of a Seventh Son«. Det är gåshud! Sjukt bra!
Nickos trummande sitter och svänger som vanligt. Steve Harris har ena benet på mothörningen och siktar med sin bas mot publiken, bara det!
Låtar som »The Trooper«, »The Number of the Beast« och »Run to the Hills« känns som utfyllnad mellan dessa och bara det är otroligt. Showen peakar därför där, den står och väger i »The Clairvoyant« och allsången försöker hålla gigget genom både »Fear of the Dark« och avslutande »Iron Maiden«.
Dessvärre känns det som Järnjungfrun inte lyckas hitta energin i encore-avbrottet. De försöker, men det vill sig inte. Kanske är det av samma orsak som otalt besökare skvallrat om, kanske når publikens skanderande om mer inte fram till bandet. Kanske är det så att valet av extranummer är fel. Jag vet inte. Det känns som en punktering. »Aces High« framförs med halvtaskig sång, »The Evil That Men Do« blir en passagesträcka (som alltid) och avslutande »Running Free« lämnar frågetecken som inte kan lämnas obesvarade, vad fan hände?
De sju dödliga synderna och de sju vägarna att vinna tycks vara temat...
1. Låtvalen
Det är en vägvinnare i de avigare låtarna (som jag bedömer det), men en dödssynd att utelämna »Hallowed be thy name«
2. Ljudet
Ljudbilden rör sig konstigt på arenan. Burk. Konstiga ekon. Oönskade resonanser. Friends är en skitarena för fotboll och musik! En del vittnar om att ekot gjorde att de snabbare låtarna ens inte kan urskiljas. Det är katastrof. Jag sitter dock på ett lucky seat denna kväll... Tak på eller av? Jag tror av hade förbättrat ljudet, men straffat ljuset.
3. Gitarrerna
Med de tre gitarrister skulle låtvalen varit mer anpassade för dessa. Materialet från »Somewhere in Time« skulle göra sig nog så väl. Enklare låtar straffas. Janick Gers är fantastisk idag när han är distinkt och inte larvar runt, i samma omfattning som han brukar. Adrian Smith och Dave Murray är som vanligt pålitliga. Energin är sprudlande... Arenan försvårar deras jobb.
4. Tillgängligheten
Det är fan lättare att ta sig till mitt boende i Norrtälje från Sölvesborg än från Friends arena. Var är bussarna? Var är logistiken? Var fan är all jävla planering kring denna arena? Ölen, eller vad man ska kalla Vichy-vattnet är slut innan Maidfen kliver på...
5. Kommersen
Det görs en och annan krona på T-shirts när cirkus Maiden drar förbi. Därför är det välkommet att bandet gjort en sänkning från 380 kr till 300 kr. Inkomsten blir ju hyfsad ändå... Tryckkostnad max 50 bagare för så stor serie, strax över 15 0000 sålda rasslar på med cirka 4 miljoner till cirkus Maiden... Jeezes! Vem behöver skivförsäljning då?
6. Historiken
Hur man än vrider och vänder på det hela har bandet hittat en vinnare i att göra en retro-turné följd av en med ett nytt vax. Bra jobbat! Jag har släkt på plats. Mona 20 år, Dan snart 30 år, fler runt 40 år och även 50-taggare (som visserligen såg herrarna i Malmö, men ändå)... Det är Det är ganska coolt!
7. Sången
»Aces High« Hur fan kan dom låta denna låt framföras levande när man uppenbarligen hör att Bruce röst inte håller för denna. Samtidigt sjunger bruce bättre än någonsin i andra delar här måste dom vara uppriktigare mot sig själva. Jämför med »Seventh son...« Där tas inga genvägar, Shit viken skillnad!
Spelningen är fram till de halvtaskiga extraspåren och fingrar på fem ess, men att avsluta som dom gör är antiklimax. Inte bra. När det dessutom dröjer innan hemgångsordern »Always Look on the Bright Side of Life« drar igång gör att många med mig hopps på mer, hoppas att de ska ta en avstickare från tidigare set-listor, men vi får nöja oss där. Punkt, liksom. Punkt! När man går från arenan ska man vara överlycklig, det är jag inte denna dag och det beror på avslutningen som faktiskt är dålig. Jag ger därför bara spelningen tre starka ess av fem möjliga...
Även fast stora delar av föreställningen är magisk! Så kan det gå...
Setlist:
Moonchild
Can I Play with Madness
The Prisoner
2 Minutes to Midnight
Afraid to Shoot Strangers
The Trooper
The Number of the Beast
Phantom of the Opera
Run to the Hills
Wasted Years
Seventh Son of a Seventh Son
The Clairvoyant
Fear of the Dark
Iron Maiden
Encore:
Aces High
The Evil That Men Do
Running Free
fredag 7 juni 2013
Så stänger vi showen för den här gången.
Så, då är Kiss färdiga i Sverige för den här gången. På Friends Arena höll dom väl måttet ganska bra, men från framträdandet på Sweden Rock verkar dom inte riktigt ha mött upp till förväntningarna.
Hur eller hur, en klassisk grupp med klassiska låtar och en show som går utanför det mesta även om den stundtals går på rutin och är tämligen befriad från större överraskningar. Så för att vinka av dom och tacka för denna gången så tänkte jag att denna lilla dokumentär kunde vara på plats.
Hur eller hur, en klassisk grupp med klassiska låtar och en show som går utanför det mesta även om den stundtals går på rutin och är tämligen befriad från större överraskningar. Så för att vinka av dom och tacka för denna gången så tänkte jag att denna lilla dokumentär kunde vara på plats.
onsdag 5 juni 2013
Grattis!! Nicko McBrain
Iron Maidens batterist, Nicko McBrain fyller idag 61. Så nu är han väl förlåten för att han golfar med Lasse Berghagen.Den 13:e Juli sätter han sig bakom vapendragarna i Maiden på Friends Arena, vilket jag misstänker kommer att bli ännu en mäktig kväll i Rockens tecken. Och för att åter dra Lasse Berghagen paralleller, så är risken för allsång stor.
Dock kommer jag inte själv att se dem, för jag har viktigare saker för mig. Den dagen skall jag nämligen fira min kära lillebror på hans 40-årsdag. Även om jag vet att även han skulle vilja vara på Arenan den kvällen Men vi kommer istället att få "avnjuta" Uffe "Balla Balla" .
Dagen till ära blir det lite ölreklam!
söndag 2 juni 2013
Recension: Kiss Friends Arena 2013-06-01
I mitt förra inlägg så kverulerade jag över att inte ha möjligheten att se när Kiss intog Friends Arena med sin nya scenshow.
Dock visar det sig att jag tydligen har en god fe' eller något likande fast med med manliga förtecken, för strax innan Hardcore Superstars går på scenen så befinner jag och ungarna oss just på arenan, i "The Golden Circle". Det vill säga de bästa platserna Arenan har att erbjuda om man bortser från att det är gratis öl i företagslogerna.
När väl tillställning drog igång försvann som vanligt dottern längst fram medan sonen och jag hängde lite längre bak för att vi kortisar skulle ha en sportslig chans att se bra. Och bra såg vi.
Hardcore Superstars tillhör väl inte mina egna favoriter, men sonen diggar dom skarpt så han smygstartade kvällens singalong. Det var andra gången jag såg dem och jag tyckte att dom var klart bättre denna gång. Kan i och för sig bero på att det var ett par år sedan och att man nu hunnit få till lite fler radiovänliga låtar. Scenen var som vanligt för ett förband väldigt spartanskt, men man lyckades tämligen bra ändå.
Sedan över till kvällens huvudattraktion, Kiss. Säga vad man vill om Kiss, dom är rutinerade och deras shower är så överdådiga att redan där passerar dom till den positiva sidan av skalan. Dock gör rutinen att man inte bjuds på några större överraskningar, allt från att man vet att när Led Zeppelins "Rock n Roll" går på, så vet man att bandet är på gång.
Kraftfull entré, som vanligt och fullt ställ på effekterna. En ganska bra låtlista, men tyvärr, när det kommer till grupper som Kiss, med sitt otroliga låt-arkiv, så är det alltid låtar som man skulle velat ha med.Jag gillar dock att man använde "Psycho Circus" som öppningslåt, för den är en bra summering på förväntningarna inför en konsert.
Showen marscherade på i sedvanlig Kiss anda, de flesta av de förväntade, och nu mer obligatoriska, elementen fanns givetvis med, dock stannade farten upp stundtals, när vissa moment skulle dras ut på tiden för att få med publiken. I övrigt, Spindelkrabban var ganska imponerande från den vinkel vi hade, även om man trummat upp förväntningarna på den aning för mycket i pressen.
Jag är dock lite kluven till den gigantiska TV-väggen bakom scenen. Samtidigt som den är mycket snygg och imponerande, så saknar lite det gamla upplägget, med Kiss-logon i massiva lampor. Dom gav en mer direkt smäll i nyllet när dom drog på.
Men som sagt, mycket snyggt.
Konfettiregnet är alltid lika imponerande och så här nöjda kan ett par ungar se ut i det.
I övrigt så flögs det och bjöds på sprakande fyrverkerier. Det eldades så det räckte för hela Sveriges samlade grill och barbecue experter skulle vara nöjda. Visst, man kan ana på Pauls röst att han inte är purung längre och Gene höll sig väldigt statisk borta på sin kant av scenen, förutom när han var på sina flygturer. Dock kunde man inte se att det inte är så länge sedan som Paul faktiskt gjorde höftledsoperationer. Dessutom, en sak som är fantastisk är just med sminket, är att det gör att det är lätt att bortse från ålder, och man kan fokusera på det som händer utan att överrumplas av att ens gamla idoler åldras (fast man själv har slutat).
Kvällen rundades dessutom av med en glad överraskning, att vi stötte på Jolle och Roger från The Quill, som tog en paus i repetitionerna inför (sön)dagens konsert i Gävle. (Med en liten justering av sista bokstaven i Jolle's namn insåg jag just att dom två tillsammans bildar namnet på sjörövarflaggan, Jolly Roger :-))
Vad det gäller Arenan som sådan, så få mina tidigare intryck kvarstå, även om kvällens platser gav både bättre ljud och publikupplevelse. Men efter att ha pratat med fler polare som varit placerade lite runt om i Arenan så kvarstår intrycket av den opersonliga atmosfären och ett skumt ljud.
Det vill till att det är stora och rejäla produktioner för att det skall fungera här. Länge har det klagats på ljudet på Globen, men fasiken vet om det inte är bättre. Men det kanske är enklare att få till i en mindre arena även om den råkar vara rund.
Men det blev en helt underbar kväll till slut, med tre helnöjda personer. Så ett stort tack till Stones, i rollen som "The fairy Godmother" eller kanske mer som en inte så "fairy" Godfather. Mitt erbjudande står fast, en adress så skickar jag tavlan som utlovades i förra inlägget, eller så bjuder jag på bärs nästa gång våra vägar möts.
Låtlista:
”Psycho circus”
"Shout it out loud”
”Let me go, rock 'n roll”
”I love it loud"
"Hell or hallelujah”
”War machine”
”Heaven's on fire”
”Deuce”
”Say yeah”
”Shock me”/”Outta this world”
”God of thunder"
”Lick it up”
”Love gun”
”Rock and roll all nite”
--------------------
”Detroit rock city”
”I was made for loving you”
”Black diamond”
Dock visar det sig att jag tydligen har en god fe' eller något likande fast med med manliga förtecken, för strax innan Hardcore Superstars går på scenen så befinner jag och ungarna oss just på arenan, i "The Golden Circle". Det vill säga de bästa platserna Arenan har att erbjuda om man bortser från att det är gratis öl i företagslogerna.
När väl tillställning drog igång försvann som vanligt dottern längst fram medan sonen och jag hängde lite längre bak för att vi kortisar skulle ha en sportslig chans att se bra. Och bra såg vi.
Hardcore Superstars tillhör väl inte mina egna favoriter, men sonen diggar dom skarpt så han smygstartade kvällens singalong. Det var andra gången jag såg dem och jag tyckte att dom var klart bättre denna gång. Kan i och för sig bero på att det var ett par år sedan och att man nu hunnit få till lite fler radiovänliga låtar. Scenen var som vanligt för ett förband väldigt spartanskt, men man lyckades tämligen bra ändå.
Sedan över till kvällens huvudattraktion, Kiss. Säga vad man vill om Kiss, dom är rutinerade och deras shower är så överdådiga att redan där passerar dom till den positiva sidan av skalan. Dock gör rutinen att man inte bjuds på några större överraskningar, allt från att man vet att när Led Zeppelins "Rock n Roll" går på, så vet man att bandet är på gång. Kraftfull entré, som vanligt och fullt ställ på effekterna. En ganska bra låtlista, men tyvärr, när det kommer till grupper som Kiss, med sitt otroliga låt-arkiv, så är det alltid låtar som man skulle velat ha med.Jag gillar dock att man använde "Psycho Circus" som öppningslåt, för den är en bra summering på förväntningarna inför en konsert.
Showen marscherade på i sedvanlig Kiss anda, de flesta av de förväntade, och nu mer obligatoriska, elementen fanns givetvis med, dock stannade farten upp stundtals, när vissa moment skulle dras ut på tiden för att få med publiken. I övrigt, Spindelkrabban var ganska imponerande från den vinkel vi hade, även om man trummat upp förväntningarna på den aning för mycket i pressen.
Jag är dock lite kluven till den gigantiska TV-väggen bakom scenen. Samtidigt som den är mycket snygg och imponerande, så saknar lite det gamla upplägget, med Kiss-logon i massiva lampor. Dom gav en mer direkt smäll i nyllet när dom drog på.Men som sagt, mycket snyggt.
Konfettiregnet är alltid lika imponerande och så här nöjda kan ett par ungar se ut i det.
I övrigt så flögs det och bjöds på sprakande fyrverkerier. Det eldades så det räckte för hela Sveriges samlade grill och barbecue experter skulle vara nöjda. Visst, man kan ana på Pauls röst att han inte är purung längre och Gene höll sig väldigt statisk borta på sin kant av scenen, förutom när han var på sina flygturer. Dock kunde man inte se att det inte är så länge sedan som Paul faktiskt gjorde höftledsoperationer. Dessutom, en sak som är fantastisk är just med sminket, är att det gör att det är lätt att bortse från ålder, och man kan fokusera på det som händer utan att överrumplas av att ens gamla idoler åldras (fast man själv har slutat).
Vad det gäller Arenan som sådan, så få mina tidigare intryck kvarstå, även om kvällens platser gav både bättre ljud och publikupplevelse. Men efter att ha pratat med fler polare som varit placerade lite runt om i Arenan så kvarstår intrycket av den opersonliga atmosfären och ett skumt ljud.
Det vill till att det är stora och rejäla produktioner för att det skall fungera här. Länge har det klagats på ljudet på Globen, men fasiken vet om det inte är bättre. Men det kanske är enklare att få till i en mindre arena även om den råkar vara rund.
Men det blev en helt underbar kväll till slut, med tre helnöjda personer. Så ett stort tack till Stones, i rollen som "The fairy Godmother" eller kanske mer som en inte så "fairy" Godfather. Mitt erbjudande står fast, en adress så skickar jag tavlan som utlovades i förra inlägget, eller så bjuder jag på bärs nästa gång våra vägar möts.
Låtlista:
”Psycho circus”
"Shout it out loud”
”Let me go, rock 'n roll”
”I love it loud"
"Hell or hallelujah”
”War machine”
”Heaven's on fire”
”Deuce”
”Say yeah”
”Shock me”/”Outta this world”
”God of thunder"
”Lick it up”
”Love gun”
”Rock and roll all nite”
--------------------
”Detroit rock city”
”I was made for loving you”
”Black diamond”
fredag 31 maj 2013
Kiss på Arenan!
Imorgon smäller det på Arenan med Kiss nya Monstershow. Tyvärr kommer jag inte att vara där själv, har man en musikintresserad familj så får man välja, skall en gå så vill alla gå och det gör ont i plånboken. :-)Det blir väl att man får sätta sig i soffan med en öl och lyssna på Alive albumen i stället och stirra på trätavlan på väggen...
Eller får jag gå dit och försöka byta tavlan mot fyra plåtar. :-)
Grattis till alla er som kan se showen.
söndag 5 maj 2013
Kontrasternas vecka när det kommer till Live.
Denna vecka har bjudit två helt olika konsertupplevelser som varit varandras totala kontraster. Detta blir inte någon recension i traditionell bemärkelse, då det inte på något sätt skulle vara rättvist.
Först ut var Torsdagens konsert med Midnite Stalkers, Ponamero Sundown och Monster Tone på Stampen. Jag gick dit tillsammans med min fotande kompis Christer, mest för att se Ponamero Sundown som hade sitt premiärgig med Robert Triches på bas, som tidigare spelade i The Quill.
Alla band råkar ut för det förr eller senare, förutsättningarna för denna kväll kunde kanske ha varit bättre, eller rättare sagt, kunde knappast varit sämre. Det är bara att konstatera att Stampen inte är en lokal som gör sig direkt för denna typ av musik, för ljudet var erbarmligt. Dessutom var publiken bestående av ca. 25 tappra själar, varav hälften var de andra banden. Uppförsbacke för alla inblandade band med andra ord.
Först ut var Midnite Stalkers, som bjussade på mycket energi och självdistans inramat av sin ösiga punk. Överlag en trevlig upplevelse, men fick jag bestämma, så skulle dom haft fler låtar på Svenska. Men det antar jag att dom hört förut.
Nästa band på plan, var anledningen till att jag var där. Ponamero Sundown. Första livespelningen med kompisen Robert Triches på bas, och min första spelning med bandet. Som jag nämnde ovan, ljudet var som sänt från helvetet, och brötade gärna in sig till en massiv ljudmatta där man oftast inte kunde urskilja annat än trummor, sång och ett och annat gitarrsolo.
Dock lyckades man trots allt förmedla tyngd och energi genom hårt arbete.
Monster Tone hade tagit sig hela vägen hit från Holland, för att få uppleva detta lågvattenmärke vad det gäller liveupplevelser som denna huvudstad har att erbjuda, började bra och gav högenergisk rårock i Clutchanda, dock måste jag erkänna att arrangemanget som stort vid det här laget fått mig att längta hem i stället, så redan efter tre låtar så lämnade jag gamla stan och begav mig hemåt.
Fredagen däremot gav en liveupplevelse som var diametralt motsatt till Stampen. Här talar vi om en av planetens just nu största artister, Bruce "The Boss" Springsteen, på Sveriges just nu största arena i en stor och välsmord produktion.
En klart magisk kväll. Även denna kväll var fylld av första gången upplevelser. Första gången på Friends Arena, första gången jag såg Bruce.
Till att börja med, jag kan bara instämma med vad den kolorerade kvällspressen, Aftonbladet och Expressen, redan skrivit om konserten. Helt magiskt! Även om jag intellektuellt förstår det stora i att han bytte ut stor del av den normala showen för att spela skivan "Born To Run" i sin helhet, så kan man säga att det var lite bortslösat på just mig, eftersom det var första gången jag såg Springsteen, då det skulle kunna vara det normala sett från min synvinkel. :-)
Dock finnsdet en liten smolk bägaren. Arenan. Min första kontakt ned Friends Arena var att den var imponerande. Detta gick dock snabbt över. Det var kallt, första gången i historien som jag behöll jackan på under en inomhuskonsert. Det var stort och opersonligt. Inte heller här upplevde jag ljudet som optimalt. Det var inte dåligt i samma bemärkelse som dagen innan, som mest bestod i en kombination av dålig lokal i kombination med obefintligt ljudsystem, utan snarare att det aldrig blev något riktigt tryck i musiken. Det kan visserligen bero till viss del av att det är skillnad på just musiken, men jag upplevde det som aningen "spetsigt och fränt" utan riktig botten. Dessutom gör arenans storlek att det känns väldigt opersonligt, särskilt när man hade platser som oss, en bra bit från scenen och jumbotronerna blir enda chansen att riktigt i detalj urskilja vad som pågår på scenen.
Men det som i mina ögon gjorde denna kväll så magisk, trots att jag inte riktigt föll för Arenan, var att förutom det faktum att Bruce är en storstilad artist med massor av erfarenhet och en artist med ruggigt många bra låtar i bagaget, är just att det han dessutom är en artist som inte längre har något behov av att hävda sig, utan avslappnat kan bjuda på sig själv och sitt band utan en massa divalater. Bruce med band var en ren uppvisning i ett gäng sammansvetsade musiker som hade lika roligt på scenen som vi i publiken hade.
Så kontentan av dessa två så vitt skilda upplevelser är att rock n roll kan upplevas på så otroligt olika sätt, utan att därför var för sig, vara mindre värda. Den lilla spelningen i motvind, som antagligen just då känns rätt onödig för banden, men i längden troligtvis är en viktig erfarenhet. Och den stora magiska triumfen för den sedan länge etablerade artisten, som befäster sin storhet. Det de flesta strävar efter. Jag är rätt övertygad om att även Bruce haft en sådan upplevelse som banden på Stampen och förhoppningsvis kommer fler band som man gillar få chansen att ställa sig på större scener under bättre förhållande, även om just Arenanstorlek kanske är få förunnat.
Det båda gigen har gemensamt för upplevelsen, är dock att mycket kan hänga på just lokalen, omständigheterna och publiken, även om det är på helt olika sätt.
Först ut var Torsdagens konsert med Midnite Stalkers, Ponamero Sundown och Monster Tone på Stampen. Jag gick dit tillsammans med min fotande kompis Christer, mest för att se Ponamero Sundown som hade sitt premiärgig med Robert Triches på bas, som tidigare spelade i The Quill.
Alla band råkar ut för det förr eller senare, förutsättningarna för denna kväll kunde kanske ha varit bättre, eller rättare sagt, kunde knappast varit sämre. Det är bara att konstatera att Stampen inte är en lokal som gör sig direkt för denna typ av musik, för ljudet var erbarmligt. Dessutom var publiken bestående av ca. 25 tappra själar, varav hälften var de andra banden. Uppförsbacke för alla inblandade band med andra ord.
 |
| Foto: Christer Brandt |
Först ut var Midnite Stalkers, som bjussade på mycket energi och självdistans inramat av sin ösiga punk. Överlag en trevlig upplevelse, men fick jag bestämma, så skulle dom haft fler låtar på Svenska. Men det antar jag att dom hört förut.
 |
| Robert Triches Foto: Christer Brandt |
Nästa band på plan, var anledningen till att jag var där. Ponamero Sundown. Första livespelningen med kompisen Robert Triches på bas, och min första spelning med bandet. Som jag nämnde ovan, ljudet var som sänt från helvetet, och brötade gärna in sig till en massiv ljudmatta där man oftast inte kunde urskilja annat än trummor, sång och ett och annat gitarrsolo.
Dock lyckades man trots allt förmedla tyngd och energi genom hårt arbete.
Monster Tone hade tagit sig hela vägen hit från Holland, för att få uppleva detta lågvattenmärke vad det gäller liveupplevelser som denna huvudstad har att erbjuda, började bra och gav högenergisk rårock i Clutchanda, dock måste jag erkänna att arrangemanget som stort vid det här laget fått mig att längta hem i stället, så redan efter tre låtar så lämnade jag gamla stan och begav mig hemåt.
Fredagen däremot gav en liveupplevelse som var diametralt motsatt till Stampen. Här talar vi om en av planetens just nu största artister, Bruce "The Boss" Springsteen, på Sveriges just nu största arena i en stor och välsmord produktion.En klart magisk kväll. Även denna kväll var fylld av första gången upplevelser. Första gången på Friends Arena, första gången jag såg Bruce.
Till att börja med, jag kan bara instämma med vad den kolorerade kvällspressen, Aftonbladet och Expressen, redan skrivit om konserten. Helt magiskt! Även om jag intellektuellt förstår det stora i att han bytte ut stor del av den normala showen för att spela skivan "Born To Run" i sin helhet, så kan man säga att det var lite bortslösat på just mig, eftersom det var första gången jag såg Springsteen, då det skulle kunna vara det normala sett från min synvinkel. :-)
Dock finnsdet en liten smolk bägaren. Arenan. Min första kontakt ned Friends Arena var att den var imponerande. Detta gick dock snabbt över. Det var kallt, första gången i historien som jag behöll jackan på under en inomhuskonsert. Det var stort och opersonligt. Inte heller här upplevde jag ljudet som optimalt. Det var inte dåligt i samma bemärkelse som dagen innan, som mest bestod i en kombination av dålig lokal i kombination med obefintligt ljudsystem, utan snarare att det aldrig blev något riktigt tryck i musiken. Det kan visserligen bero till viss del av att det är skillnad på just musiken, men jag upplevde det som aningen "spetsigt och fränt" utan riktig botten. Dessutom gör arenans storlek att det känns väldigt opersonligt, särskilt när man hade platser som oss, en bra bit från scenen och jumbotronerna blir enda chansen att riktigt i detalj urskilja vad som pågår på scenen.
Men det som i mina ögon gjorde denna kväll så magisk, trots att jag inte riktigt föll för Arenan, var att förutom det faktum att Bruce är en storstilad artist med massor av erfarenhet och en artist med ruggigt många bra låtar i bagaget, är just att det han dessutom är en artist som inte längre har något behov av att hävda sig, utan avslappnat kan bjuda på sig själv och sitt band utan en massa divalater. Bruce med band var en ren uppvisning i ett gäng sammansvetsade musiker som hade lika roligt på scenen som vi i publiken hade.
Så kontentan av dessa två så vitt skilda upplevelser är att rock n roll kan upplevas på så otroligt olika sätt, utan att därför var för sig, vara mindre värda. Den lilla spelningen i motvind, som antagligen just då känns rätt onödig för banden, men i längden troligtvis är en viktig erfarenhet. Och den stora magiska triumfen för den sedan länge etablerade artisten, som befäster sin storhet. Det de flesta strävar efter. Jag är rätt övertygad om att även Bruce haft en sådan upplevelse som banden på Stampen och förhoppningsvis kommer fler band som man gillar få chansen att ställa sig på större scener under bättre förhållande, även om just Arenanstorlek kanske är få förunnat.
Det båda gigen har gemensamt för upplevelsen, är dock att mycket kan hänga på just lokalen, omständigheterna och publiken, även om det är på helt olika sätt.
måndag 8 april 2013
Är det bara jag eller...
Så det blev att sälja tillbaka biljetterna.
Samtidigt som jag jättegärna skulle vilja se mina gamla hjältar, så får i alla fall jag lite osäkerhetsvibbar.
Det är väl bara att anta att Bill inte inte är med i paketeringen denna gången heller, men det kan jag väl i förlängningen kanske acceptera. 3/4 delar av originaluppsättningen är väl under omständigheterna ett rätt hyfsat utfall.
Men det som gör mig mest osäker är ändå det att det är en stund kvar till konserten och mycket kan hända på vägen. Och även om det troligtvis finns möjlighet att sälja tillbaka biljetterna om något större skulle hända igen, så är det pengar som skall ligga ute. Pengar man i så fall kunde använda till andra konserter. För är man som jag, och har en begränsad möjlighet till att finansiera konserter, i kombination med många konsertälskande familjemedlemmar, så vill man ju inte missa bra konserter i onödan...
Men jag har ju flera dagar på mig att bestämma mig...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
