torsdag 7 april 2016

Kvinnor och hårdrock -Spaderdotter

Jag älskar hårdrock, och det är ingen hemlighet. Jag älskar den råa kraften i musiken som utan att egentligen säga något får en att känna så mycket och jag älskar hur musiken kan knyta ihop oss med varandra. Det blir en direkt länk mellan andra som delar samma musikintresse. Det kan ju stundtals bli en ganska elitistisk atmosfär, vilket egentligen inte stör mig speciellt mycket, men det kan nog säkerligen upplevas som väldigt hårt för andra. Men det finns saker jag inte älskar med hårdrocken. Det finns faktiskt saker jag starkt ogillar. Jag ogillar hur hårdrocken så enkelt kan exkludera kvinnor och förminska de tills de bara blir en skugga i bakgrunden.

Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.

Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.

Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.


Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.


Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!


Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.

//Spaderdotter

6 kommentarer:

  1. Jäkligt bra skrivet.
    Jag måste väl krypa till korset och erkänna att jag var en av dem som tyckte att Doro var en våt dröm i läderförpackning på glada 80-talet, men en med otrolig talang. (att det fortfarande sitter ett klistermärke från Okej, med en lättklädd Samantha Fox på dörren till mitt gamla pojkrum som numer är verkstad....säger kanske lite)

    Men som sagt bra skrivet och ett viktigt ämne. För egentligen vill väl ingen ha en pojkklubb för fjuniga osäkra smågossar utan en blommande, inkluderande och frisk hårdrockskultur. Särskilt nu när det är mer modernt än någonsin med så kallade Female fronted band. Då är det dax att låta kvinnorna blomma ut både på och nedanför scenen.

    SvaraRadera
  2. Så bra skrivet!!
    Kan bara hålla med dig. Kvinnliga hårdrocksartister måste alltid vara dubbelt så bra som grabbarna för att bli accepterade. och helst då också se jäklig bra ut och klä sig väldigt sexigt/utmanande. Ett band med tjejer blir tyvärr sällan aldrig något mer än just ett "tjejband". Så jäkla trist!
    sen kan jag bara hålla med dig i sista stycket. Sitter man som tjej med ett gäng och diskuterar musik är det ofta väldigt svårt att komma till tals.
    Som tjej, och dessutom som jag över 40, är det svårt att få många andra att acceptera ens val av musik och livsstil. T.ex arbetskollegor kan ju absolut inte förstå att man kan åka på spelningar och festivaler "i min ålder"... Tänk vad mycket de missar ;-)
    Våran blogg har jag inte ens vågat nämna för "o-frälsta" vänner och bekanta.

    // Å

    SvaraRadera
  3. Spaderdotter - Du har dina poänger i ditt inlägg!

    Jag väntade på att Arch Enemy och både Alissa och Angela skulle omnämnas. Det är lite konstigt att inte fler damer har tagit klivet fram på scenkanterna. Kanske är det en tuffare jargong inom hårdrocken, men när man kikar på statistik på anmälda våldsbrott och övergrepp från olika festivaler nyanseras bilden av klimatet för kvinnor inom hårdrocken...

    Personligen tror jag att rocken är mer tolerant och jämlik än andra gengres även fast band som Steel Panther och Mötley Crüe mfl har haft sin image otvetydigt inom gubbslemsrocken... Paradoxalt tror jag objektifieringen gett hårdrockspubliken en kvinnoroll "på pedistal" där man uppskattar "en vacker kvinna" med både pojkrumsvåt blick och förståelse för gränserna mellan rätt och fel... Det blir liksom tydligt när man ser vissa bands övertramp...

    Ser fram mot fortsatt läsning!

    SvaraRadera
  4. Tyvärr kommer jag inte att nömna arch enemy ens i kommande inlägg eftersom deras musik aldrig riktigt tilltalat mig. Fokuserar på de band jag har lite mer koll på istället. Kul att du gillade det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en OK avgränsning att klottra om det man gillar... vi skulle vara askarna som synthblogg! ;-)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...