Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18

Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

Polar'n Per recenserar Favorite Hippies!

Favorite Hippies "Sidekick Stories" (2013)

Favorite Hippies platta "Sidekick Stories" (2013) tar oss med till den amerikanska rockscenen så som den lätt förr. Den tar lyssnaren i tydlig färdriktning mot klassisk rock med artister som Tom Petty och Todd Snider men flörtar samtidigt med förra seklets bluestolvor. Örjan Mäki (Willy Clay Band) har satt ihop en samling män från norr, resultatet är Favorite Hippies och elva spår på en debutplatta där han själv både sjunger och spelar gitarr.

Jag pratar med Örjan om bandet på deras releaseparty i Norrtäle (Stället, 2013-09-05). "Det är 18 mil mellan Pajala och Kiruna, så vi fick verkligen planera för att kunna repa materialet ihop!" Örjan som dessutom passade på att flytta till Norrtälje under inspelningen medverkade ytterligare till att sammanhållningen blev ännu svårare "Man är ju van med avstånd där uppe, men nu är det faktiskt en ännu tuffare uppgift!", säger han och skrattar. Han fortsätter betydligt allvarligare att förklara att vintrarna, där uppe var kraftigt bidragande till hans beslut att flytta neråt.

Med Favorite Hippies har Örjan hittat ett sound som jag mer än gärna upplever i rökig krogmiljö, på täta scener eller bara i bilen när jag ska åka långt och jag tror att dessa herrar från vidderna norröver influerats av avstånden, det lågmälda och allt det där som gör att Norrland och Lappland enklare kan associeras till kontinenten som hyser Rocky mountains... Jag kan inte låta bli att dela med mig av det faktum att vi i denna del av landet (Stockholms län) haft riktiga vintrar... Faktiskt ända sen Örjan flyttat ner... Det kan vara en slump, men jag tror inte det!



Örjan har, som sagt, varit gitarrist i kirunas stolthet Willy Clay Band, men han har även hunnit med att vara musiker till ingen mindre än Chip Taylor (mannen bakom "Wild Thing" och "Angel Of The Morning", bror till Jon Voight och farbror till Angelina Jolie), ett uppdrag som vanligen tillhör John Platania (Van Morrison). Han har spelat med Will Kimbroughs soloprojekt (gitarrist åt Emmylou Harris, 2004 "Instrumentalist of the Year" AMA Award) och flitigt agerat gästartist åt många musiker i Americanarockens bakvatten, såsom Deadman, Shurman m fl bland annat genom sina färdigheter att spela Dobro och Pedal Steel. Det är med andra ord gott om erfarenhet som levererar en debutplatta.

Med sig på releasepartyt har bandet vissa justeringar. Örjan och Mattias Kauppi (bas) har med sig Erik Grawsiö (gitarr, från Månegarm) och Zacharias Ahlvik (trummor, från 8th Sin) som i frånvaro av originalmedlemmarna Johan Mäki (gitarr) och Fredrik Elenius (trummor, även Willy Clay Band) gör ett lysande jobb! Det svänger levande på ett sätt som ger studioinspelningens mer lågmälda produktion. Bandet bjuder på sex av spåren från nya skivan och tre covers av Will Kimbrough, The Band och Muddy Waters.

Jag vill ändå framhålla de egna materialet, "Jenny" och "Highway Calls" (klippet nedan) som kvällens höjdpunkter tillsammans med en ny rootigare version av låten "Solid Ground", som tidigare spelats in för Willy Clay Band (plattan "Blue", 2009). "Jag ville göra den som jag tänkte den från början", säger Örjan och antyder att det i gjordes massor av justeringar i den tidigare inspelningen för att passa plattans karaktär. Nu är den både bluesigare och betydligt rökigare i det jag skulle kalla för Örjans egna Directors Cut.



För produktionen står Peder af Ugglas (har jobbat med bla Louise Hoffsten, Irma Schultz), både han och Örjan vet hur en ljudbild ska läggas för att bli amerikanskt influerad utan att det blir "Jiiihaaa!". Jag uppskattar dessutom texterna på plattan som känns väldigt personliga. "When The Company Rolls In" handlar om när gruvdriften etableras i omgivningen och "246" om en intern som Örjan kom att träffa via hans otaliga antal fängelsespelningar genom landet. Liknelsen som Sveriges egna Johnny Cash låter jag vara ogjord, men sanningen är att med sitt egna material finns den enkelhet som man bara kan nå med långt gångna färdigheter i att blanda låtskrivande med Americana-rockens hemligaste recept.

Betyget Favorite Hippies ska kvittera ut för spelningen är 4 av 5 Ess. Plattan skulle vinna på framträdandets energi och betyget dras ner något av detta, men jag antar samtidigt att om man är mer lojal formatet i Americana, kanske det omvänt lika gärna kan ligga kvar i denna bedömning. Jag hade dock velat höra mer inslag av den fylliga rock jag vet att bandet besitter, det skulle balansera plattan väl, men det är ett hantverk som gjorts för scenen och det är där musiken passar bäst! Så leta upp både platta och scen och återkom därefter med din egna uppfattning, jag gillar det jag hör!

/Polar'n Per

Tre starka med Favorite Hippies:
1. Gunget
2. Spelglädje
3. Retrokänslan

Mer om Favorite Hippies:
...på Spotify