Dagens Musiktips : Marilyn Manson - Say10

Ärligt talat trodde jag nog att Marilyn Manson var uträknad som spännande artist. Men så kommer det låtar från nya plattan som är både just spännande och känns förvånansvärt virila. Som dagens låt "Say10" som gästas av Johnny Depp på videon. Får se bara hur det går för herr Manson efter scenolyckan.

Dagens Musiktips : Damned Pilots - Just Another Day

Det är klart att man, som jag, gillar sin Science Fiction, och då är det ju inte svårt att ta till sig ett band som Damned Pilots, som med sin space-rock förgyller himlavalvet både med musik och humor. Bandet kommer ursprungligen från Trieste i Italien, men har galaxen som hemma ort. Dagens låt, "Just Another Day" är tagen från plattan Overgalaxy som kom i slutet på förra året och är en skön rockrökare. Utseendemässigt ser bandet ut som Zodiac Mindwarps yngre bröder, musikalisk spänner dom vitt och brett, Marilyn Manson möter Monster Magnet eller Ghost möter Black Sabbath och ännu mer. Skit samma, bra låtar och skön stil, det räcker långt i min bok.

Facebook

Recension - Billion Dollar Babies : Chemical God

En miss i min hantering gjorde att denna recension smet ut lite i förtid. Nämligen redan i slutet av December. Men nu är den tillbaka och mer korrekt i tid. Vilket gör den till årets första recension.

Svenska Billion Dollar Babies ger sig ut på en mörk odyssé på sin platta  Chemical God. Eller försöker åtminstone.

Med tanke på bandnamnet, tillsammans med texterna, behöver man inte vara raketforskare för att inse att bandet är starkt influerade av Alice Cooper's chock-rock. För att inte tala om arvtagaren Marilyn Manson. Den senare eftersom väldigt mycket textmässigt påminner om Marilyns återkommande drog och våldsteman.

Musiken är tight och snyggt producerat. Överlag välspelat, överlag rätt bra tralliga låtar med mörkt innehåll. Sången är även den jäkligt snygg.
Första låten tuggade igång med ett sound som taget från Grand Magus, vilket höjde mina förväntningar en hel del. Men tyvärr, där stannar det där för mig. Det hakar inte riktigt fast helt enkelt och det tillskriver jag nog mycket att jag inte grips av texterna på något sätt. Eller att det känns som jag redan hört dem tidigare.
Jag vet inte riktigt vad som stryker mig mothårs, det är antagligen det lite svulstiga och storslagna i kombination med det mörka. Dessutom tycker inte riktigt att de fyller ut just skräckskorna ordentligt, det blir lite Hollywood över det hela. Det kan även bero på att vår verklighet ser så jävlig ut som den gör redan. Vilket i sig gör att det i vissa låtar, i stället för skrämma oss för det förryckta, blir det mer som en olustig legitimering för alla Fritzlar, Hagamän och andra så kallade män (läs amöbor) endast omnämnda med sin ålder i media. 

Men, som jag sade, musiken är stundtals riktigt bra, även om den inte tilltalar mig direkt. Dock tror jag att detta kan hitta hem hos en hel del därute.
Därför får den 3 ess av mig, men jag tror att en hel del skulle ge skivan högre poäng. Dessutom gillar jag omslaget. Det är elak så det räcker.




Hemsida
Facebook

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18

Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

Polar'n Per ser Marilyn Manson

Marilyn Manson, Gröna Lund 2015-06-10

Skräckrockaren och B-skådisen från David Lynch's halvknepiga Lost Highway (1997) Marilyn Manson (född Bryan Warner) kliver upp på scenen inför ett fullsatt Gröna Lund. Lapp på luckan, dvs 17 000 besökande, och fint väder därtill. Om det beror på vädret, skolavslutningar eller att han är så pass populär ska jag inte spekulera i, men det är hur som helst knökfullt framför scenen när han kliver strax efter klockan åtta. Det är med andra ord ett ganska bra upplägg för råckenråll, och det märks på Manson.

Nöjesparken blir snabbt omdöpt till "the abusement park", publiken uppmanas inte vara så generade över att faktiskt vilja ligga med den som står bredvid, underkläder kastas upp på scen, bibelsidor rycks ur sin heliga skrift och kastas obligatoriskt ut över publiken på ett sätt som i staterna kanske är något mer kontroversiellt än här... 

I Sverige hade det kanske upprört mer om det var något med Astrid Lindgren eller kanske "Ondskan" i tredjetryck på Piratförlaget... Äh, publiken hänger hur som helst lojalt med skräckrockarens alla signaler i det pärlband av Manson-klassiker som dukas upp, och efter att han blivit varm i rösten låter det riktigt bra. Snyggt, även fast hans röst låter gapigare än jag hört honom tidigare...

Inledande "Deep six" och den senare spelade "Third day of a seven day binge" (båda 2015) sitter som en smeck i greatest hits-settet och när Manson fyller upp utrymmet mellan låtarna med mellansnack lyfter tillställningen hans sludder är ofta underhållande som när han insinuerar att han förgiftat en av sina mobbares föräldrar... "Dom är hur som helst döda!" eller när han uppmuntrar killarna i publiken att hiva kalsongerna på scen i samband med att det haglar massa BH, som kastas upp på scen. Annars blir luckorna påtagliga hål som på något sätt lämnar mig undrande varför det är så oengagerat som det periodvis känns. Sen känner jag att hans massiva låtar faktiskt står sig bättre med den frikoppling som faktiskt erbjuds.

Det är ingen fantastisk tillställning, men den är helt OK. Bästa låt för kvällen är enligt mig "No reflection" och "Dope Show"

Tre starka ess (av fem möjliga) är ett fullt rättvist betyg. Det är sevärt med eftertryck, ett kortare gitarrsolo avräknat... Va, fan, det får ju Mick Mars (Mötley Crüe) solon att framstå som begåvade!

/Polar'n Per

Setlist, Gröna lund 2015-06-10 1. Deep six
2. Disposable teens
3. Mobscene
4. No reflection
5. Third day of a seven day binge
6. Sweet dreams (Eurythmics)
7. Angel with scabbed wings
8. Tourniquet
9. Rock is dead
10. Dope show
11. Lunchbox
12. Crusi-fiction in space
13. Personal Jesus (Depeche mode)
14. Irresponsible hate anthem
15. Beutiful people
Brejk
16. Coma white

Tre starka kort med Manson
1. Dynamiken
2. Galenskapen
3. Scendekoren som är ganska identisk konceptet Ghost hade på Grönan förra året...

Lika som bär : Manson and Son

Nåja, rubriken är väl lite missvisande, borde egentligen stå Warner kanske, eller "sådan far, sådan son" (fast kanske tvärt om).
Mörkermannen Marilyn Manson har äntligen tagit sig i kragen och släppt ett rätt hyfsat album igen, efter en tid på deken. Eller det kanske inte var han själv som gjort pannkaka av karriären de senaste åren utan hans ännu ondare tvilling....farsa :-)

Här poserar han med sin far, för tidningen Paper, och det går väl inte att ta miste på släktskapet.
Dock kunde inte Brorsan "Jokern" vara med på bilden, då han var fullt upptagen med att röja loss på Arkham Asylum.

Skönt att Marilyn verkar vara på banan igen, alla fall.









Mer bilder från tidningen Paper hittar du här.

Recension - Tsar Bomba

Tsar Bomba annu ett Stoner/Metal gäng från Frankrike som det är värt att lägga på minnet. Bandet levererar en tung, riffylld avgrundsstoner med stora inslag av grunge som gör det hela väldigt spännande.
Med sitt debutalbum "Silent Queen" presenterar dom tung och svängig musik, som ger en känsla av Alice in Chains mixad med Kyuss. Särskilt genom sångaren Cédric Marcel ofta låter ruggigt lik Laney Staley från Alice in Chains, stundtals med en touch av Marilyn Manson, vilket gör att man flyttas till tider då just Alice In Chains var bland det skönaste man kunde hitta i skivhyllan, som tur är lyckas han dock med detta utan att förlora sin egen särart. 


Bandet består av:
Cédric Marcel : Vocals
Fabien Fok : Guitar
Wojtek Nowak : Bass
Jérôme Farion : Drums

Musiken i sig ger en rejäl tyngd men även Bandnamnet i sig har en viss tyngd på egen hand, då det anspelar på världens mest kraftfulla kärnvapenbomb som någonsin detonerats.

Ett klart spännande gäng som jag helt klart rekommenderar. Som om det inte var nog, så kan man ladda ner deras skiva helt gratis på deras Bandcamp sida om man inte hellre vill ha deras skiva i ett fysiskt exemplar, men då får man nog vara lite alert, eftersom den vita vinylen som den erbjuds på, endast ges ut i 250 ex.

Jag ger dem starka 3/5 Spader, helt klart rekommenderade.









 
Mer info hittar du här:
Facebook
Bandcamp

Utmärkelsedags för Motörhead

Den 17:e Juni skall Motörhead tilldelas Metal Hammers "Golden Gods"pris. Väl förtjänt och på tiden.



Det enda som stör mig en aning är, hur i helsike det kan komma sig att Marilyn Manson och Rob Zombie fått utmärkelsen innan Motörhead. Inte för att jag tycker dom är dåliga, men skall man tala om några som har påverkat rockranchen som stort...

Önskelistan - Absinthe

När man ser till konst och det faktum att jag är väldigt förtjust i "posterkonst" så är det väl inte helt konstigt att en av mina favoritperioder konstmässigt är Art Nouveau eran. Med favoriter som den Tjeckiska målaren och illustratören Alphonse Mucha och den Belgiske konstnären Henri Privat-Livemont. En av Henris mest kända bilder är den underbara "Absinthe Robette" vilket får bli inramningen till dagens Önskelista.

Det är väl få drycker som det skapats sådana myter om som just Absinthen, allt från galenskap till mord, vilket i sig gör att den gröna drycken (måste nödvändigtvis inte vara grön, men det får anses som den klassiska färgen) har alla förutsättningar som behövs, för att få vara med på min önskelista över kompletteringar till barskåpet.

Att den dessutom under lång tid varit förbjuden i större delen av västvärlden, på lite lösa grunder, gör ju inte saken sämre. Dock har jag själv bara smakat drycken en gång för länge sedan, och då utan rätt tillbehör och kunnande, vilket gjorde att det mest smakade peck. Men som sagt, med den historia som finns bakom, så borde man ju ha en flaska i barskåpet hur det än smakar.

Det finns många ställen på nätet som ägnar sig just åt Absinthen, varav ett ställe att börja på är Absinthes.com,. Där man inte bara hittar flaskan till höger, utan även kan köpa explorer-set med smakprover under namnet Absinthexplorer.
Det är dessutom en dryck som kräver sina tillbehör och har en hel del ritualer runt inmundigandet för att den skall komma till sin rätt.

Till att börja med behövs som sagt själva Absinthen, men utöver det skall det helst finnas ett Absinth-glas med tillhörande sked, iskallt vatten och enligt vissa även en sockerbit. Ni får ursäkta mig, men jag passade på att dra till med dödskalletemat, då det återigen gick. :-)
Visst, det går att lösa allt detta på enklare sätt,  men då stör man ritualen. :-)

Sked från Crazy Pig Design

För det lite extra festliga tillfället där man vill besöka den gröna älvans land tillsammans med sina dekadenta konstnärskollegor skall den givetvis serveras ur en så kallad Absinthe fontän

Det finns ju dessutom klara referenser till Rockens värld. en stor fantast av just Absinth, är Marilyn Manson. Så till den milda grad att han har sitt eget märke vid namn Mansinthe.

Dels förekommer det en Absinth-scen i filmen Mouline Rouge, där Kylie Minouge spelar den gröna älvan (vilken älva...), men där Ozzy Osbourne hjälper till ätt lägga rösten. Det framgår dock inte så tydligt i den klippning som till slut hamnade i filmen.

Givetvis finns det även Absinthe med Robette på etiketten, skam vore ju annat.




Här en scen från en av mina favoritfilmer, Dracula, där man också just avnjuter ett kallt glas Absinthe.

Mera Beefs på gång.

Det är inte bara Die Antwoord vs. Lady Gaga som spänner musklerna just nu utan rockvärlden har sin beskärda del av beefs going on i rampljuset just nu.

Vilket alltid är lika roligt. Mer utförliga recaps av bråken om man följer länkarna.

Rob Zombie vs. Marily Manson
Bara ett par dagar in i sin gemensamma turné har de båda herrarna råkat i luven på varandra. Ännu så länge mest genom att klanka på varandra offentligt, men hot om fysiskt våld har tydligen yppats.

Grunden verkar vara att Herr Manson anser att herr Zombie har sett till att hans set blev lite kortare så att han inte hann köra låten "Beautiful People" på en av spelningarna varpå Rob kontrar med att snacka lite skit om Manson på scenen. Vi får väl se om dom orkar hålla ihop till Sverigespelningen.

Paul Stanley vs. Steven Tyler
Steven Tyler har sagt hur mycket han hatar Kiss och menat att dom bara haft ett fåtal hits och kallat dom för ett serietidnings band. Paul Stanley kontrar med att när Aerosmith nu till slut får ut sitt kommande album så får dom se vilken skiva som är bäst.

Glen Hughes vs. Joe Bonamassa
Glen är tydligen sur för att Joe inte vill turnera med Black Country Communion, vilket Joe tydligen gjort klart redan från början, då han har fullt upp med att turnera solo. Dock har Glen gått ut med det på ett sätt så att fansen blivit sura på Joe.